Om en låt

You're never lonley when the band plays sjunger Andreas Mattsson i en låt på sin nya skiva. Exakt vad han vill ha sagt med det vet jag inte men ändå är det väldigt kloka ord. För så länge man har musiken är man inte helt ensam, det finns inget som kan pigag upp en när man är nere lika bra som musik, men samtidigt kan viss musik göra en ännu mer nere. Men när man lyssnar på sån musik så känner man oftast för att vara nere och då ger den musiken ändå en sorts tillfredställelse (vart lite invecklat det där). Och även sån musik kan göra en på lite bättre humör för den kan få en att inse att man är inte ensam om att vara nere och må dåligt, ja till och med att det finns dom som är ännu mer nere och mår ännu sämre än en själv.
Så tolkar jag, i korthet, You're never lonley when the band plays.