Sons ans Daughters
Har lyssnat lite mer på bandet jag nämnde här nu. Dom heter Sons and Daughters och efter att ha lyssnat lite mer och tittat på några videor på youtube och så där så kan ja gsäga att dom är väl inte riktigt så bra som jag tyckte först när jag hörde dom.
Helt okej dock, känns som ett rätt typiskt 3plusband. Låten "Gilt Complex" och framförallt dom akustiska versionerna som ligger på myspace är dock 4 plus.
myspacelänk
Helt okej dock, känns som ett rätt typiskt 3plusband. Låten "Gilt Complex" och framförallt dom akustiska versionerna som ligger på myspace är dock 4 plus.
myspacelänk
posted by Nicklas R at 01:32
1 Comments:
Negern var en
mild förlorare
Sommaren 59 var, som barndomens somrar, en räcka glödheta långa timmar. Min bror Torbjörn och jag rensade skogsplantor på oändliga åkrar utanför Enköping. Barn gjorde sådant förr i tiden. Jag ska inte nämna timlönen, det skulle bli för sorgligt. Flinka kvinnor låg i rader framför oss, med böjda ryggar och kraftfulla bakar. De diskuterade huruvida löpsedlarnas ”Skjortmannen” var Olle Möller, och i så fall kvinnomördaren i Fjugesta. De höll detta för troligt. Möller hade i sin ungdom varit duktig löpare, ett faktum som intresserade mig. Kunde en idrottsman vara annat än renhårig!
En dag meddelade Torbjörn att vi skulle cykla till Stockholm och lyssna på radio, ”i natt kan det smälla”. Halvvägs passerade vi en trädgårdstomt med en vattenpump, som stod så nära att vi tordes gnissla igång den.
Sådant kom för mig. Sverige 1959 var här, värmerekord, en mördare lös och Ingo. Mediernas makt över sommaren är kraftfull.
Den knockade negern Floyd blev vår idol och turnerade i Sverige. Det är en obesvarad gåta: Varför denna enorma popularitet? Kanske för att negrer skulle vara milda förlorare. Dock reste han sig ju ett år senare, fick kontakt med sitt ursinne och tog en gruvlig revansch.
Fru Rut Lind var också en förlorare, där hon låg, dumpad som en säck avskräde, bakom en trave timmer i en skogsbacke intill Dylta-Stigen, cirka hundra meter från hennes lösgarnityr, vilket fallit ur hennes öppna mun när någon burit hennes lik uppför vägen och placerat henne där, i gräset, bakom timret.Var det verkligen i Mellgrens Fiskbil hon klivit in, där utanför Örebro Lasarett, den där soliga seneftermiddagen i början av Getingsommaren 1959?. Hade Mellgrens Fiskbil verkligen åkt runt "Dödens Cirkel",som det vittnats om från vissa håll, eller hade den hela tiden stått parkerad nere vid Saluhallen, där Mellgren hade sin fiskaffär, som både Möller och Mellgren sagt att den gjort vid den aktuella tiden?. Det spekulerades vilt, i polishus, i tidningarna och i folkmun. Det hela var skrämmande mystiskt och rysligt.
Tonåringarna hängde nere vid kiosken på kvällarna.En del av pojkarna hade grå-blå eller roströda DKW-mopeder, och en av flickorna, Britt-Marie, hade en lyxig ny portabel skivspelare som drevs av ficklampsbatterier och hade en högtalare snillrikt placerad i locket som skydd för den gummerade skivtallriken. Hon hade alldeles nyss varit nere på Bohlins Musikaffär och köpt Little Gerhards allra nyaste EP-skiva, som han spelat in efter sin turne´ända nere i Tyskland, och han hade lyckats få med sig den tyske rockgitarr-idolen Paul Würges på inspelningarna. Little Gerhard sjöng "Ti-Pi-Tin" och "Margie" ur högtalaren, ut i den ljumma sommarkvällen och alla lyssnade med spänning, uppmärksamhet ochentusiasm till vad Gerhard nu hade åstadkommit tillsammans med sin rockorkester.Han efterföljdes, på grammofonen, med melodier av Elvis Presley och Rock-Ragge And His Four Comets...Ragge, som ju kom från Stockholm och Nalen, det ouppnåeliga Nalen, sjöng "Reet Petite" och "Be Bop A Lula", och det svängde fantastiskt bra när han och hans kometer for ut i "Ballroom Baby"...Ragge skulle komma och uppträda i Folkparken ett par veckor längre fram på sommaren, och det var ju verkligen något att se fram emot, men det hade ju absolut smällt högre att få höra honom däruppe på Nalen, i Harlem, som salen hette där alla rockarna höll till när de spelade i det berömda nöjespalatset på Regeringsgatan i huvudstaden. I sitt skivalbum hade Britt-Marie även samlat gramofonskivor med Emile Ford, Ella Fitzgerald, Bill Haley And His Comets, Lill-Babs, Earl Bostic, Tage Severin, Freddie Bell And His Bellboys, Lionel Hampton, Cacka Israelsson, Lavern Baker,Lille John, Louis Armstrong, Rock-Boris, Gunnar Wiklund och den skrikande Little Richard samt skivan med Martin Ljung från Knäppuprevyn sommaren innan, där han var den lustiga figuren "Rock- Fnykis", och sjöng om "Herr Anka och Herr Steele... och så Presley". Gubben i kiosken sålde läskedrycker, Toy och lösa Boy till de unga rebellerna, och han lät dom hållas där på planen framför med sina mopeder och sin skräniga musik, som han faktiskt ibland, utan att veta om det, stampade takten till, försiktigt, med fötterna under disken, som han satt med armbågarna stöttade mot och läste i kioskens Manhattandeckare.Ungdomarna läste istället löpsedlarna och förstasidorna på kvällstidningarnas lösnummer, vilka låg prydligt utlagda bredvid varandra i kioskluckan.Var det Olle Möller som var "Skjortmannen"?.Var "Skjortmannen" Fru Rut Linds baneman?.Om det inte var Möller, skulle mördaren då slå till igen, när polisen nu hade allt fokus riktat åt ett håll? En av tidningarna hade en bild på Mellgrens Fiskbil. Biografen, lite längre ner i backen, visade Tommy Steele´s senaste långfilm, "Hertig I Jeans", men ingen i det här gänget ville erkänna att de hade velat lösa en biljett, även om de allihopa, ett år innan, hade stått i hopen av skrikande barn och ungdomar utanför Stora Hotellet, i väntan på att idolen skulle visa sig i sitt fönster däruppe på tredje våningen.Yvonne hade till och med besökt föreställningen, senare i Idrottshallen, och sett Herr Steele livslevande när han rockade med sina Steelemen på scenen, ackompanjerad av ett öronbedövande publiktjut från hundratals ditresta, hysteriskt skrikande ungdomar.Yvonne låtsades inte om det nu, hon hade växt sedan dess, åtminstone utåt, inför de andra i gänget.Därinne höll hon dock det hela som en av hennes största upplevelser, och hemma i flickrummet spelade hon fortfarande alla Tommy Steeles ep-skivor på sin grammofon och läste med glädje och entusiasm om honom i Din Tidning och i Bildjournalen. Man var långt förbi tiden mellan Hägg och Syrén, men det var på nått sätt som att de dofterna hängde kvar i den kvalmiga sommarkvällen.Den blandades med doften av bensinavgaser, när DKW-motorerna trampats igång och killarna gasade mopederna startklara.De skulle allihopa ses senare, nere i centrum, på Konditori Continental, om inte "Skjortmannen" tog någon av dom. Motorernas varvande dränkte de sista tonerna av "Kyss mig, Honey, Honey, Kyss Mig" med Inger Berggren som snurrade på den fina, nya portabla resegramofonen.Det torra gruset dammade och yrde när mopedhjulen spann och killarna for iväg ner mot centrum. Gubben i kiosken visslade med i melodin. Den här melodin kände han igen, den hade han hört förut. Det var en trevlig och glad melodi. Han slog igen Manhattanboken och torkade fukten ur pannan med handryggen. Han lutade sig bakåt och tänkte på hur han den där natten hade burit Fru Rut Linds kropp ur bilen och, i skenet av billyktorna, lagt henne bakom en trave timmer.
Post a Comment
<< Home