Kors! Mitt ressällskap

Jag såg lite på en gammal svensk film för nån vecka sen och jag tycker dom alltid har så fantastiskt språk i sånna filmer. Och då menrar jag inte sättet dom pratar på utan sjävla ordvalen. I den här filmen var det tillexempel en sen där en av personerna glömde sitt ressällsällskap utanför en dörr och när detta ressällskap knackade på nämnda dörr utbrast den första personen "Kors, mitt ressällskap" (naturligtvis mycket snyggt levrerat som alltid i 30-talsfilmer). Jag tycker just valet av kors som förvånat uttryck (eller förvånat var det väl inet riktigt men ni fattar) är så fantastsikt.
Senare i samma film var det en kille som satt och körde en sportbil som sa till si nemdpassagerare att han tänkte "kvista ut til vaxholm". Det känns också som en helt underbar sägning.