Så där ja, torsdagens putterecensioner
I Are Droid
När jag gick för att se I Are Droid visste jag egentligen inte vad jag förväntade mej, jag hade hört en eller två låtar av bandet och dom var bra men samtidigt är det ju vanskligt att bedöma ett band utifrån just en eller två låtar.
Det visade sej dock att jag kände igen fler låtar än jag trodde att jag skulle göra och att jag utan risk att bli besviken skulle ha kunnat ha ganska höga förväntningar på konserten. Musiken, som jag inte riktigt kommer på rätt ord för att beskriva men rockigt röjig pop kanske, är riktigt bra och även om bandet kanske inte är några estradörer av Öbergska eller Almqvistska mått kan man absolut inte klaga på framförandet. Det är habilt helt enkelt.
Publiken är tyvärr ganska liten, antagligen beroende på den tidiga timmen, men stämningen blir ändå hyfsad. Publiken storlek gör att det riktiga lyftet kanske uteblir men å andra sidan hamnar sångaren istället tack vare ett mellansnack om att han med ett tidigare band brukade spela in i Karlskoga i en dialog om stans pizzerior med en kille i publiken.
Och även om publiken är liten den här gången så kommer den antagligen vara betydligt större nästa gång I Are Droid spelar i Karlskoga, ty till dess bör ryktet om den här spelningen ha spridit sej. Och jag kan inte släppa tanken på hur bra det här hade varit i en mörk, trång och svettig rockklubb istället för i ett ganska tomt cirkustält en torsdagseftermiddag.
Betyg: 3
General Knas
Det här, svensk reggae, är egentligen inte alls min grej men likförbannat kommer jag på mej själv med att stå och gunga med i musiken. Även om jag aldrig skulle köpa det här på skiva och även om många låtar i mina öron låter likadant (eftersom jag inte kan grejen) så svänger det och det är riktigt skön stämning i tältet.
Folk är glada och stora delar av den relativt sett stora publiken dansar sej genom konserten.
Jag förstår inte musiken fullt ut och som sagt är det inget jag vanligtvis lyssnar på, men det är en trevlig konsert.
Betyg: 3
Hello Saferide – P3 Sommarsession
Spelningen avbryts ett par gånger för intervjuer och för att Sommarsessions programledare Jacob Widén ska göra en cover på Anna, men ändå är det här minst lika bra som den spelning Annika och bandet gjorde kvällen innan. Kanske till och med bättre.
Man får höra en del låtar man saknade lite under den första konserten, ”X telling me…”, ”If I don’t write this song…”, ”Highschool stalker” för att nämna några, scenen är liten och intim och man kommer riktigt riktigt nära. Stämningen framme vid scenen är elektrisk, publiken älskar Annika och visar det.
Jag vet inte vad jag ska säga, det är helt enkelt fantastiskt. Det är en speciell konsert och det känns i luften. Det är underbart.
Jag är i det närmaste mållös av lycka.
Betyg: 5
Dundertåget
Första tanken när Dundertåget kliver ut på scenen är ”Men är han med här också? Shit vad han får jobba idag”. Naturligtvis är det basisten Jens Lagergren jag pratar om, efter att ha stått på scenen med både I Are Droid och Hello Saferide gör han här sin tredje spelning för dagen (den fjärde sett till hela festivalen). Han verkar dock inte alls sliten utan är nästan den i bandet som rockar mest där han vilt posande ser ut att leva ut sina rockdrömmar.
För rock är vad det handlar om. Rock på svenska. Faktiskt riktigt underhållande och bra rock på svenska. Strängen och hans mannar ger järnet på scen och resultatet blir en rockigt röjig och som sagt underhållande spelning utan en tråkig sekund.
Som alltid med den här typen av musik funkar det så klart utmärkt på festival och publiken tycks älska detta. Och jag förstår dom, det här är en typ av rock som är effektiv för att få igång en småfull festivalpublik.
Det är en kul spelning att titta på även om man kanske inte hjärnan får ut så mycket av det.
Betyg: 3,5
A Camp
Det är lite samma tendens här som på Hultsfred. Att miljön inte alls är optimal för A Camp och deras publik. Den här typen av sofistikerade popsånger avnjuts inte bäst på en lerig och illaluktande gräsmatta. Det bör dock sägas att miljön är bättre här än på Hultsfred, den omkringliggande skogen ramar in det hela bättre här (plus att skymningen också gör sitt till, det här växer i den något omgivningen). Precis som nere i Hultsfred klarar dom också av att hantera scenens storlek men hade helt klart tjänat på att få spela på en mindre scen. Det här hade antagligen varit fantastiskt i dalen.
Även denna gång är I can buy you naturligtvis populärast hos, den faktiskt något glesa, publiken (även om allsången inte är lika mäktig här som i Hultsfred). Det är förståeligt då det väl får räknas som A Camps största hit, det är dock inte konsertens bästa låt. Höjdpunkten nås istället i Golden teeth and silver medals (som ikväll inte gästas av någon utan framförs som en duett mellan Nina och Niclas Frisk), och då kanske framförallt när det strax innan refrängen kommer en vidpust som skänker låten och det visuella intrycket en än mer dramatisk dimension.
Det är en bra konsert som hade kunnat bli fantastisk i en bättre omgivning.
”Vet ni att jag har bott på Slånbärsvägen” säger Nina Persson precis i början, det är dock det enda som märks av att hon spenderade sina första år i Karlskoga, tyvärr uteblir den extra laddning man hade hoppats det skulle innebära.
Betyg: 3,5
Hoffmaestro & Chraa
Dalen är så gott som knökfull och den förvandlas snart till en stor kokande fest, och jag förstår ingenting. Visst, det svänger men trots det lämnar musiken en hel del i övrigt att önska.
Den känns många gånger mest vulgärt påträngande.
Hoffmaestro & Chraa har i programbladet kallats ett av Sveriges bästa liveband, men en sådan benämning känns mest som ett hån. Även om det är hyfsat energiskt, publiken är i rejäl feststämning och bandet hela tiden använder den breda penseln är man mil ifrån exempelvis bob hunds uppvisning föregående kväll och Thomas Öbergs naturliga showmanship.
Där Öberg är rolig, finurlig, smart och allmänt lysande känns den här forntmannen mest irriterande och högljudd.
Kanske skulle han försöka använda en finare pensel någon gång emellanåt.
Det högljudda, irriterande, och ofta närmast patetiska, tycks dock effektivt. Sångaren lyckas onekligen hetsa publiken och har dom stundtals mer eller mindre i sin hand. Publiken verkar, till skillnad från mej, älska detta. Jag förstår inte alls varför. Jag upplever det här som fruktansvärt svennigt, men kanske är det nyckeln till att förstå varför det här är så populärt. En svennig konsert för en svennig publik.
Ska man säga något positivt så är faktiskt det lugna extranumret rätt skönt souligt med lite lite lite yachttouch, där är man för en gångs skull i närheten av något som kan kallas en lite finare pensel. Det känns som en skön kontrast till resten av konserten.
Men överlag så nej, det här är inte bra.
Betyg: 1,5
Thåström
Suggestivt och visuellt snyggt är det första jag tänker på när jag tänker på den här konserten.
Alla blinkande och bländande lampor gjorde den visuella upplevelsen mäktig, stundtals såg man i princip inget annat än starka blinkande lampor och någon gång var där så mycket ljus att det nästan brände i ögonen.
Det är helt klart festivalens allra snyggaste och mäktigaste produktion.
Till en början känns konserten lite småseg och som att det mest maler på, men det blir bättre och bättre och från den grymma ”Kärlek är för dom” är konserten riktigt bra.
”Fan fan fan” är fruktansvärt fin, en av festivalens både finaste och smärtsammaste stunder. Efter den bestämde jag mej för att gå hem, för det kändes som en så jävla fin avslutning på festivaldagen. Innan jag går hinner jag dock höra en laddad ”Var e vargen” och jag lämnas festivalområdet till tonerna av ”Vacker död stad”.
Betyg: 4
När jag gick för att se I Are Droid visste jag egentligen inte vad jag förväntade mej, jag hade hört en eller två låtar av bandet och dom var bra men samtidigt är det ju vanskligt att bedöma ett band utifrån just en eller två låtar.
Det visade sej dock att jag kände igen fler låtar än jag trodde att jag skulle göra och att jag utan risk att bli besviken skulle ha kunnat ha ganska höga förväntningar på konserten. Musiken, som jag inte riktigt kommer på rätt ord för att beskriva men rockigt röjig pop kanske, är riktigt bra och även om bandet kanske inte är några estradörer av Öbergska eller Almqvistska mått kan man absolut inte klaga på framförandet. Det är habilt helt enkelt.
Publiken är tyvärr ganska liten, antagligen beroende på den tidiga timmen, men stämningen blir ändå hyfsad. Publiken storlek gör att det riktiga lyftet kanske uteblir men å andra sidan hamnar sångaren istället tack vare ett mellansnack om att han med ett tidigare band brukade spela in i Karlskoga i en dialog om stans pizzerior med en kille i publiken.
Och även om publiken är liten den här gången så kommer den antagligen vara betydligt större nästa gång I Are Droid spelar i Karlskoga, ty till dess bör ryktet om den här spelningen ha spridit sej. Och jag kan inte släppa tanken på hur bra det här hade varit i en mörk, trång och svettig rockklubb istället för i ett ganska tomt cirkustält en torsdagseftermiddag.
Betyg: 3
General Knas
Det här, svensk reggae, är egentligen inte alls min grej men likförbannat kommer jag på mej själv med att stå och gunga med i musiken. Även om jag aldrig skulle köpa det här på skiva och även om många låtar i mina öron låter likadant (eftersom jag inte kan grejen) så svänger det och det är riktigt skön stämning i tältet.
Folk är glada och stora delar av den relativt sett stora publiken dansar sej genom konserten.
Jag förstår inte musiken fullt ut och som sagt är det inget jag vanligtvis lyssnar på, men det är en trevlig konsert.
Betyg: 3
Hello Saferide – P3 Sommarsession
Spelningen avbryts ett par gånger för intervjuer och för att Sommarsessions programledare Jacob Widén ska göra en cover på Anna, men ändå är det här minst lika bra som den spelning Annika och bandet gjorde kvällen innan. Kanske till och med bättre.
Man får höra en del låtar man saknade lite under den första konserten, ”X telling me…”, ”If I don’t write this song…”, ”Highschool stalker” för att nämna några, scenen är liten och intim och man kommer riktigt riktigt nära. Stämningen framme vid scenen är elektrisk, publiken älskar Annika och visar det.
Jag vet inte vad jag ska säga, det är helt enkelt fantastiskt. Det är en speciell konsert och det känns i luften. Det är underbart.
Jag är i det närmaste mållös av lycka.
Betyg: 5
Dundertåget
Första tanken när Dundertåget kliver ut på scenen är ”Men är han med här också? Shit vad han får jobba idag”. Naturligtvis är det basisten Jens Lagergren jag pratar om, efter att ha stått på scenen med både I Are Droid och Hello Saferide gör han här sin tredje spelning för dagen (den fjärde sett till hela festivalen). Han verkar dock inte alls sliten utan är nästan den i bandet som rockar mest där han vilt posande ser ut att leva ut sina rockdrömmar.
För rock är vad det handlar om. Rock på svenska. Faktiskt riktigt underhållande och bra rock på svenska. Strängen och hans mannar ger järnet på scen och resultatet blir en rockigt röjig och som sagt underhållande spelning utan en tråkig sekund.
Som alltid med den här typen av musik funkar det så klart utmärkt på festival och publiken tycks älska detta. Och jag förstår dom, det här är en typ av rock som är effektiv för att få igång en småfull festivalpublik.
Det är en kul spelning att titta på även om man kanske inte hjärnan får ut så mycket av det.
Betyg: 3,5
A Camp
Det är lite samma tendens här som på Hultsfred. Att miljön inte alls är optimal för A Camp och deras publik. Den här typen av sofistikerade popsånger avnjuts inte bäst på en lerig och illaluktande gräsmatta. Det bör dock sägas att miljön är bättre här än på Hultsfred, den omkringliggande skogen ramar in det hela bättre här (plus att skymningen också gör sitt till, det här växer i den något omgivningen). Precis som nere i Hultsfred klarar dom också av att hantera scenens storlek men hade helt klart tjänat på att få spela på en mindre scen. Det här hade antagligen varit fantastiskt i dalen.
Även denna gång är I can buy you naturligtvis populärast hos, den faktiskt något glesa, publiken (även om allsången inte är lika mäktig här som i Hultsfred). Det är förståeligt då det väl får räknas som A Camps största hit, det är dock inte konsertens bästa låt. Höjdpunkten nås istället i Golden teeth and silver medals (som ikväll inte gästas av någon utan framförs som en duett mellan Nina och Niclas Frisk), och då kanske framförallt när det strax innan refrängen kommer en vidpust som skänker låten och det visuella intrycket en än mer dramatisk dimension.
Det är en bra konsert som hade kunnat bli fantastisk i en bättre omgivning.
”Vet ni att jag har bott på Slånbärsvägen” säger Nina Persson precis i början, det är dock det enda som märks av att hon spenderade sina första år i Karlskoga, tyvärr uteblir den extra laddning man hade hoppats det skulle innebära.
Betyg: 3,5
Hoffmaestro & Chraa
Dalen är så gott som knökfull och den förvandlas snart till en stor kokande fest, och jag förstår ingenting. Visst, det svänger men trots det lämnar musiken en hel del i övrigt att önska.
Den känns många gånger mest vulgärt påträngande.
Hoffmaestro & Chraa har i programbladet kallats ett av Sveriges bästa liveband, men en sådan benämning känns mest som ett hån. Även om det är hyfsat energiskt, publiken är i rejäl feststämning och bandet hela tiden använder den breda penseln är man mil ifrån exempelvis bob hunds uppvisning föregående kväll och Thomas Öbergs naturliga showmanship.
Där Öberg är rolig, finurlig, smart och allmänt lysande känns den här forntmannen mest irriterande och högljudd.
Kanske skulle han försöka använda en finare pensel någon gång emellanåt.
Det högljudda, irriterande, och ofta närmast patetiska, tycks dock effektivt. Sångaren lyckas onekligen hetsa publiken och har dom stundtals mer eller mindre i sin hand. Publiken verkar, till skillnad från mej, älska detta. Jag förstår inte alls varför. Jag upplever det här som fruktansvärt svennigt, men kanske är det nyckeln till att förstå varför det här är så populärt. En svennig konsert för en svennig publik.
Ska man säga något positivt så är faktiskt det lugna extranumret rätt skönt souligt med lite lite lite yachttouch, där är man för en gångs skull i närheten av något som kan kallas en lite finare pensel. Det känns som en skön kontrast till resten av konserten.
Men överlag så nej, det här är inte bra.
Betyg: 1,5
Thåström
Suggestivt och visuellt snyggt är det första jag tänker på när jag tänker på den här konserten.
Alla blinkande och bländande lampor gjorde den visuella upplevelsen mäktig, stundtals såg man i princip inget annat än starka blinkande lampor och någon gång var där så mycket ljus att det nästan brände i ögonen.
Det är helt klart festivalens allra snyggaste och mäktigaste produktion.
Till en början känns konserten lite småseg och som att det mest maler på, men det blir bättre och bättre och från den grymma ”Kärlek är för dom” är konserten riktigt bra.
”Fan fan fan” är fruktansvärt fin, en av festivalens både finaste och smärtsammaste stunder. Efter den bestämde jag mej för att gå hem, för det kändes som en så jävla fin avslutning på festivaldagen. Innan jag går hinner jag dock höra en laddad ”Var e vargen” och jag lämnas festivalområdet till tonerna av ”Vacker död stad”.
Betyg: 4
posted by Nicklas R at 12:31
0 Comments:
Post a Comment
<< Home