Svart schlager

Jag är rätt säker på att jag postat den här låten i bloggen förut men jag måste göra det igen. En av mina all time favoriter i schlagersammanhang. Svärta, tragik och en dramatisk slinga i perfekt symbios.
Kryddat med en skenbar hurtighet och falsk glädje i refrängen vilket bidrar till att tragiken och svärtan förstärks ytterligare. Lyssnar man bara förstrött kan refrängen kännas ganska medryckande, ganska glad och rentav lite fånig men när man fogar ihop refrängen med verserna framstår istället refrängen som djupt deprimerande och kolsvart. Som den olyckliga människans försök att gömma sin svärta bakom en glad fasad. Låten är som jag ser det inte bara en berättelse om en clown på dekis eller en reflektion över längtan tillbaka till en lyckligare tid. Det är också en beskrivning av det vi alla gjort någon gång, döljt vår olycka bakom en kuliss av lycka.
När clownen tar på sej sin glada mask och går ut och roar barnen för att sedan gråta i sin vagn handlar det i mina ögon lika mycket om det allmänmänskliga beteendet att under deppiga perioder gömma sej bakom en fasad av lycka i sociala sammanhang men där bakom må ganska dåligt.
Det här är ingen glad schlager a la Linda Bengtzing, det är en svart schalger. En låt som i någon mening gör ont. I alla fall när man precis lyssnat på Bjurmans winter blues-spellista och redan från början känner sej aningens melankolisk.



Och med det kan man väl säga att laddningen för årets melodifestival börjar. Bara en och en halv vecka kvar nu.