Puttetorsdagens recensioner
Här är då torsdagens recensioner:
Docenterna
När Docenterna har de oddsen emot sig. Det regnar, och har gjort så hela dagen, publiken är ganska liten (sannolikt beroende på regnet) och förutsättningarna för en konsert är helt enkelt inte de bästa.
Joppe börjar dock spela ett riff som, enligt honom själv, ska locka fram solen. Det lyckas väl inte riktigt men efter ett par låtar slutar det faktiskt regna. För en liten stund åtminstone. Och redan där, i första låten, känner man att det här är ett band som är så rutinerat och proffsigt att de har möjlighet att besegra de dåliga oddsen. Bandets småpunkiga popsånger värmer i regnet och man blir på gott humör av att titta och lyssna på det. Delvis beror det goda humöret på att bandet själva faktiskt verkar ha roligt på scenen, vilket smittar av sig till publiken. Det småskämtas med de tappra själarna längst fram, bjuds på faktiskt ganska roliga mellansnack utstrålas spelglädje under låtarna. Att man dessutom liknar både sig själva och publiken med Ferraris med nya regndäck och att det bara är att köra istället för att beklaga och gnälla på vädret bidrar också till den goda stämningen. Det hade varit så lätt för dem att som de gamla rävar de är med hundratals konserter bakom sig att resignera inför regnet och göra en oinspirerad konsert, en dag på jobbet. Men istället känns det som att de se regnet som en extra utmaning, som något som ger dem en extra motivation att gå ut och göra en riktigt bra spelning. Det hedrar dem.
Betyg: 4
Monty
Konserten inleds precis som albumet med ”Skrik mitt namn” och visst skriker publiken som står längst fram Montys namn. Det gör de trots att himlen öppnat sig och regnet formligen öser ner över oss som tittar på konserten. Det är synd att vädret är som det är, Monty avnjuts bäst i solsken och hade vädret varit fint hade det varit en toppenkonsert. Hitsen, både de reella potentiella, betas av en efter en och de nyligen nämnda fansen längst fram uttrycker sin entusiasm genom både sång, dans och lite skrik. Ett par låtar från skivan, bland annat den fina ”Det stora allvaret”, utelämnas förvisso men istället får vi höra en ny låt med en refräng samplad från Coronas gamla eurohit ”Rythm of the night”. Den är faktiskt inte helt dum och jag skulle gärna höra en studioversion av låten.
Men så var det som sagt det här med regnet, det förbannade regnet, efter ett tag regnar det så man undrar vad man gjort för att förtjäna detta och efter ytterligare en stund känns det som att man håller på att dö. Monty och hans kompband Segelsällskapet lyckas inte besegra regnet men ger oss ändå en stabil konsert. Vi får aldrig höra fina Rihanna-covern ”Paraply”, trots att textrader om att någon öppnat skyn känns högst relevanta i sammanhanget. Istället blir vi serverade den lika fina Beyoncé-tolkningen ”Gloria”, från samma EP, som extranummer. Det är fantastiskt vackert.
Men kanske borde Monty skippat solglasögonen han bär genom hela spelningen, de känns smått provocerande med tanke på det skyfall som plågar konserten.
Betyg: 3
This is Head
Ibland skäms jag lite för Karlskoga. Det här är en sådan gång. Några minuter innan konserten börjar är jag i princip själv framför scenen, när det börjar räknar jag till tio personer och en fotograf. Det är med andra ord sannolikt festivalens minst publik som tagit plats framför cirkus för att titta på This is Head. Och kvällen innan var det enligt uppgift massor med folk på Europe, skämmes Karlskoga!
Vi som tagit oss dit blir dock rikligt belönade. Det är en fantastiskt bra spelning vi får se. Det är svängigt och hypnotiskt, man dras liksom in i de, oftast, instrumentala låtarna från vårens album ”0001”. Allra bäst är det när de egensinniga ljudmattor som fyller luften nere på det som i vanliga fall är en parkeringsplats utvecklas till rent oljud. Som i den smått magnifika finalen där all bandets energi kanaliseras till att få det att låta så mycket som möjligt och gitarrens ringande blir så öronbedövande och massivt att det är som att springa rakt in i en vägg. Då är det magiskt.
Så som sagt, skämmer Karlskoga för att ni inte var där. Ni missade en festivalens största upplevelser och allra bästa konserter.
Betyg: 4
Timo Räisänen
Det är naturligtvis gasen i botten och fullt ställ redan från början. Det är ju trots allt Timo Räisänen vi pratar om, har den mannen något annat läge än att tokköra hela tiden? Visst kan det bli lite mycket ibland och i vissa låtar känns det som att både Timo och bandet försöker lite för mycket men på det stora hela är det ganska befriande att någon brinner så mycket för att ge publiken vad den vill ha att han är energisk som en duracellkanin hela tiden varje gång. Nu är inte det här någon fantastisk Timo-konsert men det är habilt och publiken är med hela vägen. Mest i hitsen naturligtvis. Den smale göteborgaren får ett fantastiskt gensvar från publiken och här märks det tydligt att han gått och blivit folklig genom sitt idoga turnerande och medverkan i diverse tv-program.
Personligen tycker jag det äldre materialet, från framförallt de två första albumen, fungerar bäst. Som exempelvis den avslutande ”Fear no darkness promised child”, det är en grym avslutning, om han kunde nå de nivåerna oftare under konserten hade betyget blivit högt. Men det gör han inte riktigt utan stundtals känns konserten som att den går lite på rutin, trots den hela tiden höga intensiteten. Dock kunde han gärna få plocka bort covern på Radioheads ”Creep” från setlisten. Den sänker mest bara tempot och han lyckas inte heller riktigt ladda låten med något nytt och eget. Åtminstone inte den här kvällen. Vill han ha med en ballad från coverskivan borde han välja ”Whitout you” istället. Den lyckas han, åtminstone på skiva, ladda med en smärta och desperation som känns ända in i hjärtat. Den hade varit kul att få höra.
Betyg: 3
Kashmir
Jag måste säga att jag överraskas positivt av Kashmir. Åtminstone till en början. Efter att bara ha snabblyssnat på några låtar på Spotify hade jag inga högre förväntningar utan trodde att det skulle vara rätt segt och tråkigt. Men det är lite mer sväng än väntat och danskarna lyckas få till en rätt schysst stämning och överlag känns det stabilt.
Dock blir det lite tråkigt i längden. För mig som inte lyssnat något på Kashmir innan flyter många av låtarna ihop och mycket låter likadant. Lite mer mellansnack och introduktion av låtarna hade varit önskvärt.
Betyg: 2
Teddybears
Showen är en de visuellt sett snyggaste och mest genomtänkta på hela festivalen. Allt ifrån björnmaskerna till förvrängningen av Patrik Arves röst sitter precis där det ska och skapar en totalupplevelse där det visuella är minst lika viktigt som musiken. Med det inte sagt att musiken är oviktigt, det är ju trots allt en konsert vi tittar på, men det känns verkligen att Teddybears arbetat med helheten. Allra snyggast är enligt mig den glittriga björnmask som en av bröderna Åhlund kommer in med en bit i konserten och drar av ett gitarrsolo.
När man dessutom backar upp det visuella med ett pärlband av hits och partydängor i stil med ”Rocket scientist”, ”Get mama a house”, ”Little Stereo”, ”Hey boy”, ”Rock’n’roll high school”, ”Cobrastyle” och ”Punkrocker” förvandlas naturligtvis toppen på kullen till en stor fest som höjer temperaturen i den småkyliga natten med åtskilliga grader. Det blir en konsert där nästan varenda låt renderar allsång (vilket i och för sig kan bero på att låttexterna ofta visas på ljusskärmarna bakom bandet) och där publiken festar från första tonen till den sista. Det är naturligtvis låtar som aldrig kommer betraktas som klassiker eller mästerverk men i sammanhanget fungerar de mer än utmärkt. Själv är jag mest nöjd över att gamla ”Automatic lover” spelas, den gör mig smått nostalgisk där jag står i natten och betraktar skådespelet på scenen. Både Rigo (eller Rodde om vi ska fortsätta på nostalgispåret) och Swingfly kommer in och gästar på några låtar var och lyckas höja temperaturen ytterligare. Det är en löjligt underhållande konsert och det känns som att festen på den gamla idrottsanläggningen aldrig vill sluta. Exakt vilken låt som ställer till störst party i publiken går inte att säga, det pågår liksom hela tiden.
Konserten avslutas med ”Punkrocker” och ett stort konfettiregn (varav ungefär hälften av de silverfärgade konfettibitarna fastnar på den ostrategiskt parkerade, och efter dagens regnande blöta, turnébuss som står vid sidan av scenen), det är magnifik avslutning på en fantastiskt underhållande konsert.
Betyg: 4
Docenterna
När Docenterna har de oddsen emot sig. Det regnar, och har gjort så hela dagen, publiken är ganska liten (sannolikt beroende på regnet) och förutsättningarna för en konsert är helt enkelt inte de bästa.
Joppe börjar dock spela ett riff som, enligt honom själv, ska locka fram solen. Det lyckas väl inte riktigt men efter ett par låtar slutar det faktiskt regna. För en liten stund åtminstone. Och redan där, i första låten, känner man att det här är ett band som är så rutinerat och proffsigt att de har möjlighet att besegra de dåliga oddsen. Bandets småpunkiga popsånger värmer i regnet och man blir på gott humör av att titta och lyssna på det. Delvis beror det goda humöret på att bandet själva faktiskt verkar ha roligt på scenen, vilket smittar av sig till publiken. Det småskämtas med de tappra själarna längst fram, bjuds på faktiskt ganska roliga mellansnack utstrålas spelglädje under låtarna. Att man dessutom liknar både sig själva och publiken med Ferraris med nya regndäck och att det bara är att köra istället för att beklaga och gnälla på vädret bidrar också till den goda stämningen. Det hade varit så lätt för dem att som de gamla rävar de är med hundratals konserter bakom sig att resignera inför regnet och göra en oinspirerad konsert, en dag på jobbet. Men istället känns det som att de se regnet som en extra utmaning, som något som ger dem en extra motivation att gå ut och göra en riktigt bra spelning. Det hedrar dem.
Betyg: 4
Monty
Konserten inleds precis som albumet med ”Skrik mitt namn” och visst skriker publiken som står längst fram Montys namn. Det gör de trots att himlen öppnat sig och regnet formligen öser ner över oss som tittar på konserten. Det är synd att vädret är som det är, Monty avnjuts bäst i solsken och hade vädret varit fint hade det varit en toppenkonsert. Hitsen, både de reella potentiella, betas av en efter en och de nyligen nämnda fansen längst fram uttrycker sin entusiasm genom både sång, dans och lite skrik. Ett par låtar från skivan, bland annat den fina ”Det stora allvaret”, utelämnas förvisso men istället får vi höra en ny låt med en refräng samplad från Coronas gamla eurohit ”Rythm of the night”. Den är faktiskt inte helt dum och jag skulle gärna höra en studioversion av låten.
Men så var det som sagt det här med regnet, det förbannade regnet, efter ett tag regnar det så man undrar vad man gjort för att förtjäna detta och efter ytterligare en stund känns det som att man håller på att dö. Monty och hans kompband Segelsällskapet lyckas inte besegra regnet men ger oss ändå en stabil konsert. Vi får aldrig höra fina Rihanna-covern ”Paraply”, trots att textrader om att någon öppnat skyn känns högst relevanta i sammanhanget. Istället blir vi serverade den lika fina Beyoncé-tolkningen ”Gloria”, från samma EP, som extranummer. Det är fantastiskt vackert.
Men kanske borde Monty skippat solglasögonen han bär genom hela spelningen, de känns smått provocerande med tanke på det skyfall som plågar konserten.
Betyg: 3
This is Head
Ibland skäms jag lite för Karlskoga. Det här är en sådan gång. Några minuter innan konserten börjar är jag i princip själv framför scenen, när det börjar räknar jag till tio personer och en fotograf. Det är med andra ord sannolikt festivalens minst publik som tagit plats framför cirkus för att titta på This is Head. Och kvällen innan var det enligt uppgift massor med folk på Europe, skämmes Karlskoga!
Vi som tagit oss dit blir dock rikligt belönade. Det är en fantastiskt bra spelning vi får se. Det är svängigt och hypnotiskt, man dras liksom in i de, oftast, instrumentala låtarna från vårens album ”0001”. Allra bäst är det när de egensinniga ljudmattor som fyller luften nere på det som i vanliga fall är en parkeringsplats utvecklas till rent oljud. Som i den smått magnifika finalen där all bandets energi kanaliseras till att få det att låta så mycket som möjligt och gitarrens ringande blir så öronbedövande och massivt att det är som att springa rakt in i en vägg. Då är det magiskt.
Så som sagt, skämmer Karlskoga för att ni inte var där. Ni missade en festivalens största upplevelser och allra bästa konserter.
Betyg: 4
Timo Räisänen
Det är naturligtvis gasen i botten och fullt ställ redan från början. Det är ju trots allt Timo Räisänen vi pratar om, har den mannen något annat läge än att tokköra hela tiden? Visst kan det bli lite mycket ibland och i vissa låtar känns det som att både Timo och bandet försöker lite för mycket men på det stora hela är det ganska befriande att någon brinner så mycket för att ge publiken vad den vill ha att han är energisk som en duracellkanin hela tiden varje gång. Nu är inte det här någon fantastisk Timo-konsert men det är habilt och publiken är med hela vägen. Mest i hitsen naturligtvis. Den smale göteborgaren får ett fantastiskt gensvar från publiken och här märks det tydligt att han gått och blivit folklig genom sitt idoga turnerande och medverkan i diverse tv-program.
Personligen tycker jag det äldre materialet, från framförallt de två första albumen, fungerar bäst. Som exempelvis den avslutande ”Fear no darkness promised child”, det är en grym avslutning, om han kunde nå de nivåerna oftare under konserten hade betyget blivit högt. Men det gör han inte riktigt utan stundtals känns konserten som att den går lite på rutin, trots den hela tiden höga intensiteten. Dock kunde han gärna få plocka bort covern på Radioheads ”Creep” från setlisten. Den sänker mest bara tempot och han lyckas inte heller riktigt ladda låten med något nytt och eget. Åtminstone inte den här kvällen. Vill han ha med en ballad från coverskivan borde han välja ”Whitout you” istället. Den lyckas han, åtminstone på skiva, ladda med en smärta och desperation som känns ända in i hjärtat. Den hade varit kul att få höra.
Betyg: 3
Kashmir
Jag måste säga att jag överraskas positivt av Kashmir. Åtminstone till en början. Efter att bara ha snabblyssnat på några låtar på Spotify hade jag inga högre förväntningar utan trodde att det skulle vara rätt segt och tråkigt. Men det är lite mer sväng än väntat och danskarna lyckas få till en rätt schysst stämning och överlag känns det stabilt.
Dock blir det lite tråkigt i längden. För mig som inte lyssnat något på Kashmir innan flyter många av låtarna ihop och mycket låter likadant. Lite mer mellansnack och introduktion av låtarna hade varit önskvärt.
Betyg: 2
Teddybears
Showen är en de visuellt sett snyggaste och mest genomtänkta på hela festivalen. Allt ifrån björnmaskerna till förvrängningen av Patrik Arves röst sitter precis där det ska och skapar en totalupplevelse där det visuella är minst lika viktigt som musiken. Med det inte sagt att musiken är oviktigt, det är ju trots allt en konsert vi tittar på, men det känns verkligen att Teddybears arbetat med helheten. Allra snyggast är enligt mig den glittriga björnmask som en av bröderna Åhlund kommer in med en bit i konserten och drar av ett gitarrsolo.
När man dessutom backar upp det visuella med ett pärlband av hits och partydängor i stil med ”Rocket scientist”, ”Get mama a house”, ”Little Stereo”, ”Hey boy”, ”Rock’n’roll high school”, ”Cobrastyle” och ”Punkrocker” förvandlas naturligtvis toppen på kullen till en stor fest som höjer temperaturen i den småkyliga natten med åtskilliga grader. Det blir en konsert där nästan varenda låt renderar allsång (vilket i och för sig kan bero på att låttexterna ofta visas på ljusskärmarna bakom bandet) och där publiken festar från första tonen till den sista. Det är naturligtvis låtar som aldrig kommer betraktas som klassiker eller mästerverk men i sammanhanget fungerar de mer än utmärkt. Själv är jag mest nöjd över att gamla ”Automatic lover” spelas, den gör mig smått nostalgisk där jag står i natten och betraktar skådespelet på scenen. Både Rigo (eller Rodde om vi ska fortsätta på nostalgispåret) och Swingfly kommer in och gästar på några låtar var och lyckas höja temperaturen ytterligare. Det är en löjligt underhållande konsert och det känns som att festen på den gamla idrottsanläggningen aldrig vill sluta. Exakt vilken låt som ställer till störst party i publiken går inte att säga, det pågår liksom hela tiden.
Konserten avslutas med ”Punkrocker” och ett stort konfettiregn (varav ungefär hälften av de silverfärgade konfettibitarna fastnar på den ostrategiskt parkerade, och efter dagens regnande blöta, turnébuss som står vid sidan av scenen), det är magnifik avslutning på en fantastiskt underhållande konsert.
Betyg: 4
posted by Nicklas R at 20:03
0 Comments:
Post a Comment
<< Home