Recensioner way out west, fredag
Jens Lekman
Det märks att det fortfarande är tidigt på festivalen när Jens Lekman med band kliver upp på som första akt på den stora flamingoscenen. Publiken är ganska stel och verkar fortfarande inte riktigt ha vaknat. Dessutom är ljudet ganska dåligt i början av konserten med alldeles för mycket bas som dränker mycket av det andra ljudet.
Ljudet blir dock bättre efter hand och framemot slutet av konserten har publikens stelhet övergått till dans. Dans till Lekmans små popunder och charmiga mellansnack. Det får sista halvtimmen att lyfta och det blir en riktigt fin start på festivalen.
Visst kan man ha synpunkter på att han väljer att ha med varken ”A postcard to Nina” eller ”You are the light” i setlisten men å andra sida får vi ”I remember every kiss” i en otroligt vacker balladversion som snyggt glider över i ”Your arms around me”. Och lika snygg är övergången från ”Into eternity” till ”Sipping on the sweet nectar”. Just ”Sipping…” är för övrigt konsertens höjdpunkt, där tänder det till rejält.
Dessutom får vi höra ett antal nya låtar. Låtar som lovar gott inför framtida skivsläpp. Störst jubel blir det dock när Lekman dedicerar en låt till sig själv för länge sedan och drar igång introt till ”Black cab”. Det märks att det är något av en favoritlåt hos den i Lekmans värld initierade publiken.
Betyg: 3
Panda Bear
Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Panda Bear på skiva. Därför blir jag inte heller varken besviken eller upprymd av vilka sånger Noah Lennox väljer att spela respektive utelämna ur setlisten denna eftermiddag i Linnétältet. Istället låter jag mig snärjas av de småpsykedeliska stämningar Lennox väver fram ur sin gitarr och den hög teknik han har framför sig. Visst blir det monotont emellanåt men aldrig direkt ointressant.
Sånär som på fyra fulla idioter som till en början står precis framför mig och stör stämningen (de försvinner dock efter en liten stund för att gå och dricka mer öl) är publiken andäktigt lyssnande. Något som ytterligare förstärker den stämningsfulla atmosfären i tältet.
Visst, det är ingen sprakande liveshow, men när den sista låten klingat ut och projektionerna försvunnit från storbildsskärmarna har vi ändå fått se en ganska fin konsert.
Betyg: 3
Beach House
Kanske är inte en tältscen i en park en varm och ljus eftermiddag som denna den ultimata miljön för Beach Houses fina drömpop. Antagligen hade mörker och en intim klubbscen gjort både musiken och framträdandet mer rättvisa. Trots det lyckas Alex Scally och Victoria Legrand tillsammans med sitt band leverera en fin, smått hypnotisk föreställning byggd kring deras well, drömska popsånger. Vårens hit ”Norway” är den naturliga höjdpunkten på konserten. Vilket också märks i det att efter den och ytterligare ett par sånger börjar vissa lämna det så gott som helt fulla tältet.
Om man ville skulle man säkert kunna anmärka på att bandet ibland ger ett aningens trött intryck, men det hör liksom till genren. Ett energiskt hoppande med gasen i botten och full fart framåt hade känts malplacerat i sammanhanget.
Betyg: 3
Local Natives
Ännu en gång är det mycket folk i tältet, trots att Soundtrack Of Our Lives spelar för storpublik en bit bort. Men det är välförtjänt. Inte bara för att ”Gorilla Manor” är en mycket bra skiva utan även för att Local Natives ända från inledande ”World News” fram till spelningens sista ackord ger oss en laddad och fokuserad konsert. Publiken är inte bara stor utan den är även entusiastisk och vartenda intro förorsakar uppskattande jubel och applåder. Kanske är det publikens entusiasm och uppskattning som gör att varje låt känns som att den pepprats full med extra sväng och extra glöd i stämsången.
Tillsammans med bandets vänliga framtoning och vad som tycks vara uppriktig glädje över publiken bifall skapar det en älskvärt oemotståndlig helhet som gör att jag faller pladask för det här. Riktigt bra musik, riktigt bra konsert, riktigt bra liveband.
Betyg: 4
Iggy & The Stooges
Här får man ganska exakt det man väntat sig. Iggys väst åker av redan innan första låten börjat och sedan far han runt som ett jehu både på och, påfallande ofta, nedanför scenen. Trots den ådriga gubbkroppen är det svårt att tänka sig att det energiknippet faktiskt är en bit över 60, själv är jag 24 och skulle nog inte orka mer än en låt (om ens det) i samma tempo och intensitet.
Resten av bandet behöver man egentligen inte orda så mycket om, de står mest där de står men levererar ett stabilt sväng som faktiskt känns oväntat vitalt. En bit in i konserten bjuder Iggy upp publiken på scenen och ett gäng saliga fans lyckas ta sig upp för att dansa, röja och sjunga med sin idol. Det skänker konserten en intressant dimension av publiksamspel och skapar naturligtvis stort jubel hos åskådarna.
Det är som sagt intensivt och Iggy är en mycket god underhållare. Men i grund och botten är det ganska exakt det man väntat sig.
Betyg: 3
Jónsi
Jag har rätt höga förväntningar på den här konserten. Till en början infrias inte dessa. Första delen av konserten är liksom jäkligt segt, väldigt introvert och lite väl arty. Visst är det vackert, även om ljudet från LCD Soundsystem som spelar samtidigt på en annan scen då och då stör (en bit in i konserten frågar sig till och med Jónsi vad som pågår på den andra scenen), men fruktansvärt segt samtidigt som samspelet med publiken är så gott som obefintligt.
Sedan händer något. Från och med ”Go do” efter lite drygt 20 minuter lyfter konserten rejält. De mer fartiga nummer som därefter dominerar fungerar betydligt bättre. I och med detta får även publikkontakten ett rejält lyft vilket leder till att också de långsammare och mer lågmälda låtarna blir betydligt bättre.
Från ”Go go” och in i mål infrias förväntningarna. Från ”Go do” till det avslutande oväsendet ringt ut till och med överträffas förväntningarna. Den dryga sista halvan av konserten är helt enkelt fantastiskt bra. Synd på så rara ärter att den sega början drar ner betyget.
Betyg: 3
The XX
I mitt anteckningsblock har jag skrivit fyra ord om den här konserten. Stämningsfullt, snyggt, svart och bra. Mer än så behöver egentligen inte sägas om den blyga Londontrions konsert. Med relativt enkla medel, egentligen bara motljus och en och annan lampa som blinkar till emellanåt, lyckas de skapa en snygg och dramatisk inramning till sin avskalade, lågmälda och naturligtvis smärtsamt utmärkta popmusik.
Det är helt enkelt stämningsfullt, snyggt, svart och förbannat bra.
Betyg: 4
Det märks att det fortfarande är tidigt på festivalen när Jens Lekman med band kliver upp på som första akt på den stora flamingoscenen. Publiken är ganska stel och verkar fortfarande inte riktigt ha vaknat. Dessutom är ljudet ganska dåligt i början av konserten med alldeles för mycket bas som dränker mycket av det andra ljudet.
Ljudet blir dock bättre efter hand och framemot slutet av konserten har publikens stelhet övergått till dans. Dans till Lekmans små popunder och charmiga mellansnack. Det får sista halvtimmen att lyfta och det blir en riktigt fin start på festivalen.
Visst kan man ha synpunkter på att han väljer att ha med varken ”A postcard to Nina” eller ”You are the light” i setlisten men å andra sida får vi ”I remember every kiss” i en otroligt vacker balladversion som snyggt glider över i ”Your arms around me”. Och lika snygg är övergången från ”Into eternity” till ”Sipping on the sweet nectar”. Just ”Sipping…” är för övrigt konsertens höjdpunkt, där tänder det till rejält.
Dessutom får vi höra ett antal nya låtar. Låtar som lovar gott inför framtida skivsläpp. Störst jubel blir det dock när Lekman dedicerar en låt till sig själv för länge sedan och drar igång introt till ”Black cab”. Det märks att det är något av en favoritlåt hos den i Lekmans värld initierade publiken.
Betyg: 3
Panda Bear
Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Panda Bear på skiva. Därför blir jag inte heller varken besviken eller upprymd av vilka sånger Noah Lennox väljer att spela respektive utelämna ur setlisten denna eftermiddag i Linnétältet. Istället låter jag mig snärjas av de småpsykedeliska stämningar Lennox väver fram ur sin gitarr och den hög teknik han har framför sig. Visst blir det monotont emellanåt men aldrig direkt ointressant.
Sånär som på fyra fulla idioter som till en början står precis framför mig och stör stämningen (de försvinner dock efter en liten stund för att gå och dricka mer öl) är publiken andäktigt lyssnande. Något som ytterligare förstärker den stämningsfulla atmosfären i tältet.
Visst, det är ingen sprakande liveshow, men när den sista låten klingat ut och projektionerna försvunnit från storbildsskärmarna har vi ändå fått se en ganska fin konsert.
Betyg: 3
Beach House
Kanske är inte en tältscen i en park en varm och ljus eftermiddag som denna den ultimata miljön för Beach Houses fina drömpop. Antagligen hade mörker och en intim klubbscen gjort både musiken och framträdandet mer rättvisa. Trots det lyckas Alex Scally och Victoria Legrand tillsammans med sitt band leverera en fin, smått hypnotisk föreställning byggd kring deras well, drömska popsånger. Vårens hit ”Norway” är den naturliga höjdpunkten på konserten. Vilket också märks i det att efter den och ytterligare ett par sånger börjar vissa lämna det så gott som helt fulla tältet.
Om man ville skulle man säkert kunna anmärka på att bandet ibland ger ett aningens trött intryck, men det hör liksom till genren. Ett energiskt hoppande med gasen i botten och full fart framåt hade känts malplacerat i sammanhanget.
Betyg: 3
Local Natives
Ännu en gång är det mycket folk i tältet, trots att Soundtrack Of Our Lives spelar för storpublik en bit bort. Men det är välförtjänt. Inte bara för att ”Gorilla Manor” är en mycket bra skiva utan även för att Local Natives ända från inledande ”World News” fram till spelningens sista ackord ger oss en laddad och fokuserad konsert. Publiken är inte bara stor utan den är även entusiastisk och vartenda intro förorsakar uppskattande jubel och applåder. Kanske är det publikens entusiasm och uppskattning som gör att varje låt känns som att den pepprats full med extra sväng och extra glöd i stämsången.
Tillsammans med bandets vänliga framtoning och vad som tycks vara uppriktig glädje över publiken bifall skapar det en älskvärt oemotståndlig helhet som gör att jag faller pladask för det här. Riktigt bra musik, riktigt bra konsert, riktigt bra liveband.
Betyg: 4
Iggy & The Stooges
Här får man ganska exakt det man väntat sig. Iggys väst åker av redan innan första låten börjat och sedan far han runt som ett jehu både på och, påfallande ofta, nedanför scenen. Trots den ådriga gubbkroppen är det svårt att tänka sig att det energiknippet faktiskt är en bit över 60, själv är jag 24 och skulle nog inte orka mer än en låt (om ens det) i samma tempo och intensitet.
Resten av bandet behöver man egentligen inte orda så mycket om, de står mest där de står men levererar ett stabilt sväng som faktiskt känns oväntat vitalt. En bit in i konserten bjuder Iggy upp publiken på scenen och ett gäng saliga fans lyckas ta sig upp för att dansa, röja och sjunga med sin idol. Det skänker konserten en intressant dimension av publiksamspel och skapar naturligtvis stort jubel hos åskådarna.
Det är som sagt intensivt och Iggy är en mycket god underhållare. Men i grund och botten är det ganska exakt det man väntat sig.
Betyg: 3
Jónsi
Jag har rätt höga förväntningar på den här konserten. Till en början infrias inte dessa. Första delen av konserten är liksom jäkligt segt, väldigt introvert och lite väl arty. Visst är det vackert, även om ljudet från LCD Soundsystem som spelar samtidigt på en annan scen då och då stör (en bit in i konserten frågar sig till och med Jónsi vad som pågår på den andra scenen), men fruktansvärt segt samtidigt som samspelet med publiken är så gott som obefintligt.
Sedan händer något. Från och med ”Go do” efter lite drygt 20 minuter lyfter konserten rejält. De mer fartiga nummer som därefter dominerar fungerar betydligt bättre. I och med detta får även publikkontakten ett rejält lyft vilket leder till att också de långsammare och mer lågmälda låtarna blir betydligt bättre.
Från ”Go go” och in i mål infrias förväntningarna. Från ”Go do” till det avslutande oväsendet ringt ut till och med överträffas förväntningarna. Den dryga sista halvan av konserten är helt enkelt fantastiskt bra. Synd på så rara ärter att den sega början drar ner betyget.
Betyg: 3
The XX
I mitt anteckningsblock har jag skrivit fyra ord om den här konserten. Stämningsfullt, snyggt, svart och bra. Mer än så behöver egentligen inte sägas om den blyga Londontrions konsert. Med relativt enkla medel, egentligen bara motljus och en och annan lampa som blinkar till emellanåt, lyckas de skapa en snygg och dramatisk inramning till sin avskalade, lågmälda och naturligtvis smärtsamt utmärkta popmusik.
Det är helt enkelt stämningsfullt, snyggt, svart och förbannat bra.
Betyg: 4
posted by Nicklas R at 19:18
0 Comments:
Post a Comment
<< Home