Tack.
Västervik - Bofors 1-2 (0-1, 0-0, 1-1)
Mardrömsmatchen. Matchen jag helst inte ville ha. Den direkt avgörande. Den som jag för bara några omgångar sedan funderade på om det inte vore bättre om vi var avsågade redan tidigare. Det kanske det hade varit, om vi förlorat och fått spela kval. Men det gjorde vi inte. Vi vann. Vi grejade det. Det gick vägen. Vi klarar oss undan kval. Med facit i hand känns det så fantastiskt skönt att det inte finns ord nog att beskriva det att det blev den matchen, att vi vann den. Äntligen en säsong som, trots att den gått mycket sämre än beräknat, inte slutar i bitter besvikelse. Tänk att det skulle krävas en säsong med bottenstrid för att till sist få uppleva det.
Vilka hjältar de är, spelarna. Som hela tiden kämpat på, och till sist lyckades vända på säsongen och greja nytt kontrakt utan kval trots att vi legat under strecket i stort sett hela säsongen. Hjältar. Snudd på större sådana än de som tog oss till SHL-kvalet för ett år sedan.
Det kommer självklart krävas utvärdering och självrannsakan från klubbens sida för att reda ut varför säsongen blev som den blev, och det kommer finnas anledning att oroas över vilken effekt en sådan här säsong har på ekonomin. Men inte ikväll. Låt oss bara glädjas, andas ut, känna hur de där knutarna som plågat oss, alla de där spända nerverna släpper. Allt det där andra kan vänta tills imorgon, kanske rentav nästa vecka. Det måste göras, och jag är säker på att så också kommer att ske, men för ikväll ska vi bara luta oss tillbaka och njuta av att kontraktet till sist och trots allt är säkrat. Sista omgången. Direkt avgörande match. Vilken grej. Vilken moral.
Samtidigt, det är såklart svårt att inte fundera "tänk om". Tänk om vi spelat så här redan från början, eller om vi börjat fått med oss poängen bara ett par matcher tidigare. Var hade vi då slutat i tabellen? Faktum är att om vi inte åkt på den där feldömda straffen i slutminuten mot Modo och vunnit bara en av de där matcherna där vi spelade bra men föll knappt, då hade vi varit klara för slutspelsserien nu. Det säger något om hur jämn den här serien är. Och av det skälet är det också ganska bra att Modo missade slutspelsserien, inte för att jag hyser något direkt agg mot dem, utan för att de där två poängen de fick till skänks av domaren inte blev avgörande åt något håll.
Och faktum är att de 70 poäng som hade krävts för att undvika kval i år (Västervik som hamnade precis under strecket slutade på 69) är den högsta någonsin sedan serien började spelas med 14 lag över 52 omgångar (2009/10 det). Det visar också på att det varit en grymt jämn säsong i år. Vanligtvis hade 66-67 poäng varit nog (i år tog Troja, som slutade sist, 66 poäng). Jisses, i SHL hade BIK:s poäng rentav räckt till minst en tiondeplats och spel i åttondelsfinal.
Med det i åtanke är det grymt strong av BIK att lyckas tugga ikapp och, till sist, förbi efter att ha legat sist i stort sett oavbrutet sedan november. Hjältar, som sagt.
Nästa säsong, jag har såklart mina tankar kring vilka spelare jag vill ha kvar och vad vi kan behöva ta in. Men samma sak där, inte ikväll. Tiden för det kommer komma. Nu är jag mest glad över att inte behöva genomlida ett helvetiskt ångestkval mot Västerås och Huddinge och Kristianstad och allt vad det kan tänkas dyka upp för toktaggade gäng från ettan. Fast jag hoppas att den scouting klubben förhoppningsvis gjort av topplagen i ettan innebär att de lyckats upptäcka något fynd i spelarväg att försöka plocka hit. Nåväl, som sagt, jag återkommer med lite tankar om trupp och dylik inför nästa säsong lite längre fram. Någon sorts sammanfattning, avslut och framåtblickande borde jag väl försöka få till.
Men varför skulle jag gå och lova att raka av mig skägget om vi klarade oss undan kval? Och varför skulle jag twittra ut det löftet? Nu måste jag ju hålla det.
Mardrömsmatchen. Matchen jag helst inte ville ha. Den direkt avgörande. Den som jag för bara några omgångar sedan funderade på om det inte vore bättre om vi var avsågade redan tidigare. Det kanske det hade varit, om vi förlorat och fått spela kval. Men det gjorde vi inte. Vi vann. Vi grejade det. Det gick vägen. Vi klarar oss undan kval. Med facit i hand känns det så fantastiskt skönt att det inte finns ord nog att beskriva det att det blev den matchen, att vi vann den. Äntligen en säsong som, trots att den gått mycket sämre än beräknat, inte slutar i bitter besvikelse. Tänk att det skulle krävas en säsong med bottenstrid för att till sist få uppleva det.
Vilka hjältar de är, spelarna. Som hela tiden kämpat på, och till sist lyckades vända på säsongen och greja nytt kontrakt utan kval trots att vi legat under strecket i stort sett hela säsongen. Hjältar. Snudd på större sådana än de som tog oss till SHL-kvalet för ett år sedan.
Det kommer självklart krävas utvärdering och självrannsakan från klubbens sida för att reda ut varför säsongen blev som den blev, och det kommer finnas anledning att oroas över vilken effekt en sådan här säsong har på ekonomin. Men inte ikväll. Låt oss bara glädjas, andas ut, känna hur de där knutarna som plågat oss, alla de där spända nerverna släpper. Allt det där andra kan vänta tills imorgon, kanske rentav nästa vecka. Det måste göras, och jag är säker på att så också kommer att ske, men för ikväll ska vi bara luta oss tillbaka och njuta av att kontraktet till sist och trots allt är säkrat. Sista omgången. Direkt avgörande match. Vilken grej. Vilken moral.
Samtidigt, det är såklart svårt att inte fundera "tänk om". Tänk om vi spelat så här redan från början, eller om vi börjat fått med oss poängen bara ett par matcher tidigare. Var hade vi då slutat i tabellen? Faktum är att om vi inte åkt på den där feldömda straffen i slutminuten mot Modo och vunnit bara en av de där matcherna där vi spelade bra men föll knappt, då hade vi varit klara för slutspelsserien nu. Det säger något om hur jämn den här serien är. Och av det skälet är det också ganska bra att Modo missade slutspelsserien, inte för att jag hyser något direkt agg mot dem, utan för att de där två poängen de fick till skänks av domaren inte blev avgörande åt något håll.
Och faktum är att de 70 poäng som hade krävts för att undvika kval i år (Västervik som hamnade precis under strecket slutade på 69) är den högsta någonsin sedan serien började spelas med 14 lag över 52 omgångar (2009/10 det). Det visar också på att det varit en grymt jämn säsong i år. Vanligtvis hade 66-67 poäng varit nog (i år tog Troja, som slutade sist, 66 poäng). Jisses, i SHL hade BIK:s poäng rentav räckt till minst en tiondeplats och spel i åttondelsfinal.
Med det i åtanke är det grymt strong av BIK att lyckas tugga ikapp och, till sist, förbi efter att ha legat sist i stort sett oavbrutet sedan november. Hjältar, som sagt.
Nästa säsong, jag har såklart mina tankar kring vilka spelare jag vill ha kvar och vad vi kan behöva ta in. Men samma sak där, inte ikväll. Tiden för det kommer komma. Nu är jag mest glad över att inte behöva genomlida ett helvetiskt ångestkval mot Västerås och Huddinge och Kristianstad och allt vad det kan tänkas dyka upp för toktaggade gäng från ettan. Fast jag hoppas att den scouting klubben förhoppningsvis gjort av topplagen i ettan innebär att de lyckats upptäcka något fynd i spelarväg att försöka plocka hit. Nåväl, som sagt, jag återkommer med lite tankar om trupp och dylik inför nästa säsong lite längre fram. Någon sorts sammanfattning, avslut och framåtblickande borde jag väl försöka få till.
Men varför skulle jag gå och lova att raka av mig skägget om vi klarade oss undan kval? Och varför skulle jag twittra ut det löftet? Nu måste jag ju hålla det.
posted by Nicklas R at 23:23
0 Comments:
Post a Comment
<< Home