Omkulldrull

Just som jag under dagens promenad svängde till vänster där två cykelvägar korsar varandra måste jag ha trampat på en isfläck täckt av snö. Fötterna bara försvann, och innan jag visste ordet av låg jag mer eller mindre raklång på backen. Lite pinsamt såklart, men inte värre än att jag kunde skratta åt det. Som tur var klarade jag mig utan att direkt slå mig. Hade ju varit trist om man exempelvis slagit i huvudet eller brutit en handled eller så. Landade dock på nedre delen av höften så det blev ett litet skrubbsår, det är lite lätt ömt och jag kommer antagligen ha ett rejält blåmärke imorgon, men värre är det inte.
Men det känns ju lite typiskt att man har gått hela vintern utan att halka, i såväl snömodd som på blankis och allt däremellan, och så lyckas man halka omkull när vi närmar oss mitten av mars. Man kan väl egentligen inte göra mer än att skratta åt eländet. Det visar väl dock att det är lätt hänt. Har man inte koll på var man sätter fötterna kan olyckan vara framme även om man har bra skor och vanligtvis är bra på att parera halka.

I eftermiddags hade jag annars tänkt se Bruden kom genom taket (1947) som nu äntligen visades efter att ha med kort varsel strukits ur tablån när den skulle visas för några veckor sedan. Jag började titta. Såg ungefär tio minuter. Sedan dog sändningen. SVT:s kanaler blev svarta. För en bra stund dessutom. En halvtimme tog det innan sändningen hoppade igång igen. Då hade jag hunnit missa så mycket av filmen att det var svårt att riktigt hänga med i upplösningen. Så vi får väl hoppas att det kommer en visning till inom en inte alltför avlägsen framtid. Det vore väl fan om jag inte skulle få se den jäkla filmen.