En viss sorgsenhet

Lugn och skön, bekvämt händelselös lördag. Egentligen en ganska bra dag på det stora hela, men har känt mig märkligt sorgsen nu några dagar. Vet inte varför, det bara kom. Världsläget kanske, allt som hänt på slutet. Eller så är det bara allas skyltande med sin lyckliga jävla kärlek såhär års som skaver. Var dock på ganska bra humör under kvällen men det sprack i samma ögonblick som finnarna sprätte in den avgörande pucken. Onödig förlust. Tittar man på hur trupperna ser ut ska vi vara bättre än Finland den här turneringen och vinna om inte klart så i alla fall med ett par måls marginal. Sedan ska det ju spelas om det också och tyvärr nådde vi inte nivån man ska kunna kräva den här gången. Surt. Hade hoppats och trott på seger i dag och att det skulle finnas en någorlunda realistisk chans till avancemang inför sista matchen. Teoretiskt går det givetvis fortfarande men med två raka förluster så nej, det kommer inte bli någon final. Tyvärr. Känns som vi får sikta på att ta poäng mot USA så vi i alla fall inte kommer sist.

Allas lyckliga kärlek ja. Jag är såklart glad för andras skull och jag har inga synpunkter på att man vill tala om för hela världen hur kär och lycklig man är. Men det blir också en påminnelse om hur misslyckat mitt eget kärleksliv är och har varit genom åren. Misslyckande har lagts till misslyckande, och de få gånger det känts som att något skulle kunna bli något fint har något utanför min kontroll inträffat som fått det att gå åt skogen. Visst finns det tillfällen där jag skulle kunnat agera annorlunda och som jag lärt mig något av, men många gånger har jag också stått där med obesvarade frågor och brustet hjärta utan att riktigt fatta vad det var som hände. Det är lätt att prata om otur i kärlek men jag vill påstå att det lika mycket handlar om oskicklighet. En gång kan vara otur. Tio är det inte. Sedan gör jag det nog inte alltid lätt för mig heller. Jag vill gå min egen väg och jag vet att jag ibland kan uppfattas som en smula egensinnig. Bara ett fåtal gånger har jag varit på dejter där jag känt att det verkligen funnits något, och det är för den delen inte så jävla ofta jag ens lyckas få till en dejt. Det säger väl något. Oklart vad. Jag har ingen riktig poäng eller slutkläm här. Tänker nog mest högt. Men någon gång skulle jag också vilja lyckas och få uppleva den där ömsesidiga, lyckliga kärleken. Fast frågar du mig just idag hyser jag väl ingen större förhoppning om att det kommer att hända. Jag trivs på många sätt som singel, men att alltid misslyckas blir töligt i längden.

Ser ut att bli en relativt lugn dag imorgon också. Söndagar blir ju sällan särskilt fartfyllda. Ska på hockey såklart men det är också ungefär det enda jag har inplanerat. I och med den matchen blir nog dock ingen vanlig söndagsmiddag hos föräldrarna. Det blir liksom lite tight med tid för det. Fast hade vid närmare eftertanke nog inte blivit det ändå den här veckan. Morsan blev inlagd på sjukhus igen häromdagen och ligger hon kvar där blir det nog ingen söndagsmiddag. Ska väl, kan sägas, så vitt jag förstår inte vara någon större fara med henne men de behövde väl ta lite prover och göra lite undersökningar och så vidare. Ens föräldrar är ju liksom inga ungdomar längre. Man har väl iofs aldrig sett dem som just ungdomar, men ni fattar. Förhoppningsvis hinner jag i vilket fall luta mig tillbaka och dricka en god öl under morgondagen också. Det vore trevligt.