Skönt!

Bofors - Almtuna 4-2 (0-0, 1-1, 3-1)

En rätt avslagen historia, både på läktaren och på isen. Funderar på om det var många som var på julfester och dylikt ikväll för även om publiksiffran var drygt 2300 var känslan att det var klart färre på plats, och klacken som varit riktigt bra den här säsongen var okarakteristiskt tyst. Faktum är att Almtunas 6-7 tillresta supportrar långa stunder hördes mer än hemmapubliken. Fast det speglar väl i och för sig rätt mycket vad som hände på isen. Det var ingen särskilt sevärd hockey som presterades åt något håll. Kändes lite symptomatiskt att den musikansvarige just in spelarna kom in på isen för tredje perioden spelade Satorhiten I wanna go home. Var egentligen först i slutminuterna när vi hade en ledning att försvara och åkte på en ur mitt perspektiv rätt billig utvisning som det blev riktig nerv. Men vi löste det bp:t och lyckades sedan peta in fyran i tom bur med tre sekunder kvar. Så det var ju bra att vi fick med oss alla tre poängen även om det satt onödigt hårt inne. Kändes annars när Almtuna gjorde 1-2 i början av tredje som att det skulle kunna bli en sådan där frustrerande match där vi tappade poäng mot ett lag vi borde kunna slå någorlunda komfortabelt, men det är väl ändå en styrka att lyckas vända tillbaka trots att man inte gör en toppinsats. Stämning, publiknärvaro och spel kan inte nå toppnivån varje gång, alltid är det någon kväll under en säsong som känns lite sömnig. Men huvudsaken är ju att man vinner. Hellre en sömnig och tråkig match som slutar med tre poäng än en jävla toppkanonmatch med fullt drag på läktarna där resultatet går i moll. Det är ju att vinna spelet går ut på.