Gyllene avslutning

Vilken gyllene avslutning det blev på OS för svensk del. Vilken revansch av Ebba, och så strax därpå curlingguldet efter en riktigt stabil match. Ebbas utklassning av de andra var inget annat än makalös. Det var en evighet ner till tvåan, och sedan ännu längre därifrån ner till bronset. Så sak en femmil med masstart köras. Så ska en revansch tas. Tänk bara om vi dessutom hade kunnat ställa upp med ordinarie manskap på startlinjen. Det hade kunnat bli något alldeles oerhört. Som om inte det här var oerhört nog. Leendet där på upploppet, det var magiskt att se. Måste ha varit mäktigt också att få ta emot medaljen på avslutningsceremonin. Högst troligtvis ett av spelens allra mest välförtjänta ögonblick, en av de mest välförtjänta guldmedaljerna.

Och curlingen sedan. Också det en uppvisning men av ett annat slag. Ingen utklassning men en känsla av ständig kontroll, och så den där fantastiska utslagningen i sista omgången. Man kände redan när Sverige gick in i slutomgången med oavgjort och sista sten att det började lukta guld, men de ska ju göras också. Så strongt gjort att lyckas hålla nerverna i styr och spela så säkert genom hela omgången. Där var det liksom aldrig något snack, och även om schweizskan hade satt sin sista sten perfekt hade det med högsta sannolikhet inte spelat någon roll.

Ser man tillbaka på OS som helhet gör jag det med lite kluvna känslor. Det blir rekord i antal medaljer och det är klart att det ur den aspekten är ett väldigt bra OS. Samtidigt känns det som att det skulle ha kunnat bli så mycket mer. Det har varit mycket stolpe ut och marginaler emot i princip hela OS. Wallbergs fjärdeplats i puckel och bortdömning i parallellen, det sista målet mot Slovakien, övertidsförlusterna i herrarnas kvart och damernas bronsmatch, Ebbas vurpa. Nämnas kan även sjukdomarna som reducerade femmilslagen, Harlauts träningskrasch, alla skidskyttelopp där vi varit någon enstaka bom från medalj. Sättet herrarna försvann ut skicrosstävlingen, liksom för all del att Sandra Näslund "bara" blev trea. Räknas in kan också Frida Westmans och Anna Magnussons fjärdeplatser (även om både de i sig så klart är bra prestationer och placeringar), och inte minst Cornelia Öhlunds brutna stav. Likaså att mycket av herrlagets problem i curling berodde på små, små missar i enskilda stenar.

Faktum är att vi bara var 2-3 guld från att bli topp tre i medaljligan, ytterligare något från att rentav ta andraplatsen. Starkt, men också surt då vi med lite mer medstuds mycket väl kunde (kanske borde) har tagit de där gulden. Vi har heller inte tagit någon sådan där helt oväntad medalj som brukar trilla in de gånger vi gör ett riktigt bra spel. Närmast var Westman i backhoppning och Öhlund i slalom innan bröt staven, kanske också damkronorna som var så oerhört nära bronset bör räknas dit. De medaljer vi tagit är sådana man kunde förvänta sig skulle vara med i medaljstriden, i några fall rentav guldfavoriter i varierande grad. De minst väntade medaljerna är väl de två i alpint, men där visste man ändå att det fanns i korten att det skulle kunna bli medalj så det var inte den där överraskningen som kom från ingenstans. Man hade ju ändå önskat sig någon överraskning. Framförallt Westman var nära, och hade för åtminstone ett par dagar kunnat bli ett hushållsnamn om hon lyckats, men det blev som bekant en fjärdeplats med några få ynka poäng upp till pallen. Marginaler emot, stolpe ut.

Fast man skulle i och för sig kunna hävda att det här på sätt och vis var ett stolpe ut-OS redan från början, att missflytet började redan 2019 när Sverige förlorade den jämna omröstningen om att få arrangera de här spelen. Jag ska inte neka till att det funnits som ett lätt skav i mig hela spelen att veta att det kunde, borde ha hållit i Sverige (ännu mer så när vi haft strålande vinterväder även här i mellansverige hela OS-perioden). Det känns nästan mer och mer bittert ju mer jag läser om valet av värd för de här och för kommande spel.

En tanke som slagit mig är att när bara Paris och Los Angeles återstod som kandidater för 2024 års sommar-OS togs beslutet att på en gång ge Paris 2024 och 2028. När då Stockholm och Milano ett par år senare var de enda kandidaterna för detta vinter-OS kan man väl tänka sig att de kunde gjort ett liknande upplägg så att den ena fått spelen i år, den andra 2030. Men nä, det gick tydligen inte. Istället är det som att IOK ständigt hittat nya sätt att förnedra svenska drömmar om att arrangera vinter-OS.

Till 2030 bjöd de in en rad städer/regioner för dialog, som jag minns det närapå bad de Sverige att söka för att intresset i övrigt var lågt. Bra läge kan man tycka, men tydligen inte. Ibland får man nästan känslan att det skulle vara något personligt. Att IOK har något emot Sverige.

Det är bara 20 år sedan OS hölls i Turin, i samma del av Italien, bara ett par timmar med bil från Milano. Norge har haft vinter-OS två gånger. 2030 blir sjunde gången Frankrike står värd för OS (fjärde för ett vinterspel). När Salt Lake City arrangerar 2034 är det för andra gången på 2000-talet. Sverige har totalt sökt eller funnits med i diskussionen kring vinterspelen nio gånger, varit nära några av de gångerna men aldrig fått dem. Känslan är att vi verkligen borde fått spelen antingen 2026 eller 2030. Fast med tanke på hur det gått när vi försökt är det väl mer troligt att typ Surinam får arrangera vinter-OS före oss. Nästa gång lär det väl läggas i något stort vintersportland som Belgien eller Portugal bara IOK kan slippa utse Sverige till arrangör.

Faktum är att av de fyra som var konkreta kandidater för 2030 har tre av dem, alla utom Sverige, därefter i praktiken tilldelats ett spel. Salt Lake City är redan klart som värdstad 2034, och Schweiz har fått en exklusiv inbjudan att som enda kandidat arbeta tillsammans med IOK i syfte att arrangera spelen 2038. De sistnämnda spelen är alltså inte formellt tilldelade ännu, men lite förenklat kan man uttrycka det som att Schweiz vill och IOK vill och det kommer av allt att döma bli så. Det sistnämnda kommer för övrigt enligt de planer jag sett bli ett ännu mer utspritt OS än det som nu avslutats. Allt spritt på orter över hela Schweiz, typ en ort per sport. Inte ens hockeyn spelas på samma ort utan är tänkt att läggas i tre olika orter i helt olika delar av landet. Så där lär det ju bli riktigt svårt att få den verkliga OS-känslan för de som är på plats. Ett ganska dåligt upplägg i min mening, men det verkar ju vara så de vill ha det av någon anledning. Hur som helst tycker jag det är en smula anmärkningsvärt hur vi åter blir förfördelade här. Att vi som enda av de fyra som uttryckte konkret intresse och lade fram planer för 2030 helt utelämnats. Ser man det utifrån skulle man annars kunna tro att med alla gånger vi sökt och våra ändå hyfsade framgångar som vintersportnation (läste någonstans att vi är det land med flest vinterolympiska medaljer som aldrig själva fått äran att arrangera ett vinter-OS) borde stå först i kön, men uppenbarligen står vi tämligen långt bak.

Börjar bli så less på hur vi ständigt blir dissade att om Schweizplanen trots allt skulle falla av ett eller annat skäl och IOK desperat hör av sig i jakt på någon annan som kan tänka sig att arrangera OS lutar jag åt om vi av ren stolthet borde säga nej. Det passade uppenbarligen inte tidigare och då får ni stå ert kast, fuck you.

Nåväl, lägger vi det åt sidan och istället blickar fram mot kommande OS kan möjligtvis finnas vissa skäl till oro över vilka resultat Sverige kommer göra. Jag tror personligen inte att vi ska förvänta oss lika många medaljer nästa OS som vi tagit i de senaste. Vi står trots allt inför potentiellt ganska besvärliga generationsväxlingar både i längd och skidskytte, delvis kanske också i alpint. Och det är ju i de grenarna samt curling vi generellt tagit flest medaljer de senaste vinterolympiska spelen. Därtill är det väl osäkert om en sådan som Sandra Näslund forstätter (och fortsätter vara dominant) ett OS till, och även om vi nästan alltid lyckas få fram nya curlinglag av internationell toppklass finns ju en osäkerhet om vilka som kommer vara med och vilken nivå de håller om fyra år. Däremot tror jag herrlandslaget i hockey kan se riktigt spännande ut i nästa OS. Vi har några unga killar som vid det laget kommer att ha etablerat sig på seniornivå, samt några som då kommer vara i sin bästa ålder som hockeyspelare. Därtill några som redan nu är etablerade och bra som även då bör kunna hålla nivån och bidra med rutin. Även damlandslaget kan man ju hoppas fortsätter sin fina utveckling och i ännu högre grad är en bronskandidat då (där räknar jag med att Kanada och USA fortsatt kommer vara de odiskutabla dominanterna och att de andra lagen får göra upp om tredjeplatsen). Vi har ju även ett par vassa puckelpiståkare som inte kunde vara med i år på grund av skada som förhoppningsvis kan göra det riktigt bra i Frankrike, liksom vi får hoppas att Walter Wallberg är hel, frisk och ännu aktiv på toppnivå när nästa OS nalkas. Längdherrarna kan ju knappast göra det lika dåligt igen, och det kan bli spännande att se vad en sån som Myhlback kan göra med fyra års ytterligare utveckling i kroppen. Även sådana som Frida Westman och Cornelia Öhlund som överraskade men missade medaljer i år kan man nog börja ha vissa förhoppningar på då. Den förra får jag kanske lite känsla av att det nog var i år hon hade sin chans, men jag hoppas såklart att det är pessimistiskt i överkant och att hon får hålla sig skadefri och fortsätta ta steg.

Så vi lär nog gå långt från lottlösa 2030, men jag tror det vore dumt att förvänta sig en skörd i paritet med den vi tagit i år. Även om man givetvis kan och bör hoppas.

Annars kan vi blicka tillbaka på ett OS som blev mer lyckat än jag befarade att det skulle bli med det väldigt utspridda konceptet. På TV när man tittar på enskilda tävlingar är det ingen större skillnad mot annars, men det måste vara lite tråkigt för de som är där att det inte blir den där känslan av att allt händer på samma ställe och att hela idrottsvärlden samlas. Utöver medaljerna är nog det jag kommer minnas den spektakulära vurpan, att jag föll för shorttrack, eftermiddagarna med varm choklad och dubbla skärmar, det motsägelsefulla i många medaljer men ändå mycket stolpe ut, Bjurmans bakom kulisserna-blogg, syskonen Wranås genombrott. Och givetvis känslan av att det här borde ha gått här i Sverige.

Nu återstår bara att komma över den postolympiska tomheten. Man dras med i det. Det händer något hela tiden. Sedan är det över och man behöver hitta något slags vardag igen. Och det är för mig som publik. Man kan ju bara undra hur det känns för de aktiva när det där de laddat för så länge i ett slag är historia. Det måste vara svårt att motivera sig för en helt vanlig världscuphelg direkt efter ett OS. Jag tänker att det skulle kännas lite futtigt när säsongens stora mål redan är passerat. För egen del saknar jag redan OS. Men men, bara två och ett halvt år till nästa gång man kan följa olympiska tävlingar.