En dagen efter-lördag och vandringar i minnet

Var på puben med en kompis igår. Det var trevligt. Drack öl och pratade om film typ, och om en del annat också iofs men mest film. Slog mig sedan idag att jag ganska ofta dagen efter en utgång drabbas av en känsla av att vara olyckligt kär i ingen speciell (för att låna ett uttryck från någon jag inte minns vem det var). Inte alltid, men tillräckligt ofta för att notera det som en grej som händer. Förstår inte riktigt varför. Men kanske är det en variant och kombination av de inte alldeles ovanliga dagen efter-symptomen att känna ökad sexuell lust och nedstämdhet. De känslorna skulle ju mycket väl kunna flyta ihop till något slags diffus känsla av längtan efter något man inte har som sedan tolkas som ospecifik olycklig kärlek. Sedan förstärks det väl kanske av att det just igår var en tjej på puben som var så jävla rakt upp i mina utseendemässiga preferenser att jag under de ungdomsår då man förväxlade attraktion med förälskelse hade känt mig dödskär så fort jag såg henne.

Dagen idag har annars inte bjudit på några större överraskningar. En förhållandevis trivsam promenad, eftermiddagsfilm, musik och ett par öl under kvällen. En ledig och trevlig dag. Bortsett från det jag beskrev ovan inga symptom på dagen efter. I alla fall inte mer än möjligtvis något mer trötthet än normalt.

På tal om trötthet förresten... Planen att gå och lägga sig lite tidigt i torsdags för att jag skulle uppe tidigt igår gick ju sådär. Kom visserligen i säng vid ungefär den tid jag tänkt, men för ovanlighetens skulle lyckades jag inte somna när jag gick och la mig. Höll på att somna ganska fort, men då fick jag något hårstrå eller nåt i halsen och hostade till och sedan var det kört. Tog i alla fall ett par timmar att somna, och sedan märkte jag aldrig att jag sov förrän klockan ringde. Så typiskt. Intervjun jag hade på fredagsmorgonen gick väl dock helt okej trots allt, men jag hör på inspelningen att jag inte var mitt allra vassaste jag.

Medan jag låg i sängen distraherade jag mig från tankarna på att inte kunna somna med att i minnet vandra runt i korridorerna på min högstadieskola. Den är till större delen riven nu (aulan, gympahallen och matsalen finns kvar, men delen där alla lektionssalar fanns revs för sisådär tio år sedan) så det går inte att få ett facit, men upplevde att jag ändå minnes det förhållandevis väl. Var någon korridor där jag var osäker på exakt hur många klassrum det fanns, och det var ett specifikt, ganska speciellt rum jag inte riktigt kunde placera exakt var det låg, men i övrigt var det överraskande många detaljer som dök upp i minnet. När man tänker tillbaka på högstadiet blir det också tydligt hur upplevelsen av tid förändras. Numer är tre år nästan ingenting, men de trå åren man tillbringade på högstadiet kändes, och känns än idag, som närapå en livstid. Att säga att man minns det som igår vore att ta i men man har ju klart levande minnen av de åren, likväl är det en helt annan tid. Jag började sjuan 1998, gick ut nian 2001. När man tänker på hur mycket som hänt i världen och samhället och teknikutvecklingen, det är galet. Bara hur mycket som hände under de där tre åren. När vi började sjuan var det superspeciellt om någon hade en (egen) mobiltelefon. När vi slutade nian hade alla mobiler. De flesta hade en Nokia, 3210 var som jag minns det den vanligaste, men eftersom jag formad av min barndoms hockey-vm hatade allt finskt och hellre ville ha en Ericsson hade jag en T10, en blå. Några år senare bytte jag upp mig till en T610, därefter en W890i, därefter kom smartphoneeran och sedan 2012 har det varit iPhone för hela slanten. Internet fanns då, givetvis, men var inte alls en del av vardagen på samma sätt som idag. Jösses, då hade man ju fortfarande uppringt internet hemma och var tvungen att be föräldrarna om lov för att få använda det. Det är ju redan nu lite som att vår generation låter om internet som vår föräldrageneration pratade om TV. Man minns när det kom, när man själv fick det hemma första gången, hur stort det kändes. Visst, hela byn samlades inte runt skärmen men det var något nytt, något som kom att förändra vardagen. Den tidens webbdesign var på det hela taget fruktansvärd, men jag minns den med nostalgisk värme, och varje gång man snubblar över något som ser ut som internet gjorde under sent 90-tal känner man 'ja! det är ju exakt så internet ska se ut!'. Att alla skulle ha en ganska avancerad, ständigt uppkopplad dator i fickan (som dessutom går att ringa på!) fanns inte på kartan när vi sprang runt i Karlbergsskolans korridorer. Inte heller att alla skulle ha sin egen bärbara dator. Jag vet inte om datasal fortfarande är något som finns på skolor idag, men då var det dit man gick bege sig om man av någon anledning behövde använda en dator. Då var det heller inte självklart att alla datorer var uppkopplade mot internet. Hade någon en dator hemma var fortfarande "har du internet på den där?" en rimlig fråga att ställa. En smartphone hade känts som science fiction. När vi gick på högstadiet hade alla fortfarande en fast telefon hemma. Alla tittade på tablå-tv när det sändes. Möjligtvis att man timade videon om man var borta någonstans när något man absolut ville se visades. Visades en film som söndagsfilm på TV3 var det den alla hade sett när man kom tillbaka till skolan efter helgen. Vi köpte ännu fysiska skivor, cd eller inget. Ringsignaler var olika kombinationer av pip. Det var fortfarande lite, lite fränt med wordart. För att inte tala om clipart. Herregud vad man älskade clipart. När jag vandrat färdigt i högstadiets korridorer började jag även vandra runt på min gamla mellanstadieskola, också den riven (vad är grejen med att alla skolor jag gåt på rivs?). Där var det givetvis mer barndom. Inga korridorer dock, det var en skolbyggnad utan korridorer, undantaget korridoren där lärarrummet och lärarnas kontor fanns. Den gick att gen igenom om man skulle till aulan, fast det fick man egentligen inte. Den låg till vänster när man kom in entréhallen. Eftersom den skolan är riven kommer jag aldrig mer kunna kliva in i den entréhallen, men jag utgår ifrån att den var mycket mindre än jag minns den. Så brukar det ju vara. Vi hade hur som helst vårt klassrum högst upp, så efter att man tagit av sig skorna - vi fick av oklar anledning inte ha skor på oss inomhus - fick vi gå uppför trappan, passera mellanvåningen och sedan ta ytterligare en trappa innan vi kom fram till krokarna där vi hängde av oss våra jackor. Utanför klassrummet stod skåp, jag minns inte exakt men minnet vill få mig att tro att det var glasskåp med uppstoppade djur och dylikt i, men jag kan inte svära på om det verkligen var så eller om jag förväxlar det med något annat. Däremot vet jag med säkerhet att det stod ett skelett där. Vet än idag inte om det var äkta eller konstgjort. Skulle dock inte förvåna om det var ett riktigt skelett. Alldeles intill vårt klassrum fanns datasalen där vi tog datakörkort. Det var en grej på 90-talet. Man fick inte använda skolans datorer om man inte hade datakörtkort. På den skolan fanns ingen matsal utan vi fick gå till ett äldreboende några hundra meter bort för att äta. I sexan vill jag minnas att man hade privilegiet att promenera tillbaka till skolan utan att behöva vänta in resten av klassen för att gå i led tillbaka. De raster jag inte var med och spelade fotboll hade jag ett särskilt hörn där jag ofta stod under rasten. Därifrån kunde jag betrakta vad som pågick på skolgården, låta tankarna vandra, dra mig undan och slappnad av. Jag antar att det var ett utslag av min introverta sida. Mot slutet av mellanstadiet, kanske vårterminen i sexan eller så, började jag växa ifrån de kompisar jag dittills haft. Vi rörde oss åt olika håll, blev någon gång oense om något, hade kanske umgåtts för mycket så vi börjat skava på varandra. Den där perioden, den sena barndomen och skiftet mot tidig ungdom, är ju en tid där sådana processer ofta sker. Man lämnar sitt barndomsjag, slår in på vägen mot den man som någorlunda vuxen ska komma att bli, drar sig i olika riktningar. Där och då kan det vara jobbigt, man känner sig ensam, kanske sviken eller utelämnad, men med tiden inser man att det var en nödvändig process, en del i att växa upp och hitta vem man är. När jag började högstadiet var det ingen av de jag hade umgåtts mest med som hamnade i min klass, men jag hittade nya vänner, och de flesta av dem ingår än idag i kompiskretsen. Någonstans är det väl ändå så att man framåt högstadiet i någon mån börjar välja sina vänner och polare medan man under den tidigare barndomen mest bara råkar börja umgås med några för att det är de som bor i närheten eller som man går på samma aktivitet som. I vilket fall insåg jag där i min insomnia att jag ännu kunde minnas hur ledstången i trappan kändes att hålla i, teckningarna på väggen, trappan ner till omklädningsrummen i gympasalen. Jag minns ett anslag om att börja träna taekwondo som satt på en anslagstavla precis innanför gympasalens entré, golvet i aulan och mönstret på klädseln i soffan i entréhallen. Det är märkligt hur vissa helt oväsentliga detaljer fastnar, hur annat som borde ha varit av större betydelse helt faller ur minnet. Till slut somnade jag, uppenbarligen, någonstans längs rundvandringen i lokaler där jag inte satt min fot på nära 30 år och som sedan länge rivits. Nu håller bostadsrätter på att byggas på platsen för min mellanstadieskola. Där högstadiets alla klassrum fanns är det numer parkeringsplats och radhus. Någon del av mig hoppas att byggnadernas insida dokumenterades innan de revs, för trots allt är det ju en del av stadens historia och det är byggnader som varit med och format vilka ganska många av oss som bor här är och var. Ett rum är aldrig, eller i varje fall ganska sällan, bara ett rum.