Almguld

Friidrotts-EM må för svensk del ha varit en flopp så här långt, men ikväll blev det fan succé. Almguld och Pihlström. Fy fan vad gött. Och vilka prestationer. Almgrens 10 000 var bland det svettigare jag sett. Den typen av satsningar brukar ju aldrig lyckas annars, men den här gången höll det och så jäkla gött att det var en våra som gjorde det. Så välförtjänt också. Man gillar ju Almgren för hans nördighet, för hur han tagit sig igenom motgångar och skador till att bli något av en late bloomer. Och bara att vi har en svensk i toppskiktet av långdistans. Det fanns ju knappt på kartan för några år sedan. Likadant på 1500 med Pihlström. Grymt gjort!

I övrigt en klart trivsam och härlig lördag. Läsning och film, ett par öl. Och så ringde Tutta mitt i allt också för att hon ville prata med morbror. Videosamtal. Fick en visning av deras hus och fick se att hon hade blivit målad som en tiger. Det förra mindre exalterande än det senare.

Slog mig för övrigt då hur oöverväldigad man blev när videosamtal faktiskt blev en grej. När man växte upp var det ju science fiction. Ville man visa att något var framtid och närapå orimligt så var det att det fanns bildtelefon. Sedan blev det verklighet, och man noterade knappt att det kom. När det väl blev verklighet kändes det mest bara självklart, kom med en axelryckning. Antagligen för att det hela kom någorlunda stegvis med cams, skype, smartphones och hela den grejen. Det blev liksom aldrig den där tydliga innovationen att nu plötsligt kan man prata i telefon och se den andra utan det smög sig på. Fast det slog mig också idag när jag var ute på promenad med musik i lurarna att det är ändå inte så längesedan bara en sån sak knappt var tänkbar. Vill minnas att det var runt 1979-80 Walkman kom och gjorde det möjligt att lyssna på ljud i hörlurar var du än var. Det är nästan svårt att tänka sig idag. Nu har man ju alltid valet om en promenad ska vara "tyst" eller om man ska ha hörlurar i öronen. Det räcker ju att backa till mina föräldrars generation för att det överhuvudtaget inte skulle vara en fråga.

Det säger väl också något om musikens tillgänglighet. Ville du höra en viss låt då var du tvungen att skaffa skivan och lyssna på den hemma. Nu är det tillgängligt när som helst, var som helst. Det gör också något med hur vi värderar musik, och jag tror att det har en del i hur musiken till stor del tappat som statusmarkör de senaste decennierna. Fram till 90-talet (kanske en bit in på 00-talet) innebar det ändå något att ha koll på de senaste musiken, att ha hört det smala, hajpade, kunnat lyssna in sig på det nya heta och på historien. När allt finns tillgängligt är det inte status på samma sätt, och det har väl också gjort att musikjournalistirena och musikkritkerna inte har samma status idag som de hade för ett par decennier sedan. På 90-talet kanske man vände sig mot säg Andres Lokko, Jan Gradvall, Per Bjurman, Terry Ericsson för att avgöra vad som var coolt, men det är ju inte dagens motsvarigheter de som är unga idag tittar. Det säger ju ändå något att de som är inflytelserika musikkritiker på de stora medierna är ungefär desamma som för 25-30 år sedan. Det är Strage, det är Lokko, Det är Håkan Steen och Markus Larsson på Aftonbladet, Per Sinding-Larsen, Gradvall. Visst finns en del som dykt upp på de stora tidningarna eller som pratar musik på exempelvis P3 sedna dess, men det är ju inte inflytelserika eller angendasättande på det sättet som musikjournalister en gång var, och det säger något att de som fortfarande anses ha mest inflytande är samma som runt millennieskiftet. Med det sagt så ja, jag är 40 och ja, jag nickar fortfarande instämmande till både Andres Lokko, Håkan Steen, Fredrik Strage och ett helt gäng till av alla som brukad skriva för Sonic, men den finns liksom ingen som tagit över för den nya generationen. Det kan så klart vara för att det inte behövs. När allt är tillgängligt så behöver du kanske inte ha någon som talar om för dig vilka skivor du ska lägga din pengar på. Det har också i någon mån devalverat värdet på att vara musiknörd, för det krävs inte längre någon större ansträngning att leta fram de där obskyra plattorna eller gräva ditt favoritbands influenser. Det krävs liksom inte lika mycket för att hitta tillbaka till exempelvis deltabluesen eller protopunken eller det etiopiska 70-talet. Men det är också lite tveeggat. Även om det på ett sätt är svårare att vara alternativ och obskyr idag har algoritmerna också gjort vad man kan kalla massans smak mer strömlinjeformad vilket gör det svårare för samtidens alternativ att slå brett. Om du förut behövde få kritikernas gunst behöver du idag hamna på spellistorna, och  för att gör det handlar det ju mer om resurser och att matcha något slags bred smak. I takt med det ska sägas att även musikkritiken förändrats. Det som brukade kallas (och ibland avfärdas som) mainstream har uppvärderats och bedöms på ett annat sätt än det under min uppväxt brukade göras. När jag var ung skulle det överhuvudtaget inte komma på tanken för arrangörer som en festival som Way Out West att boka Zara Larsson eller Lorde, än mindre som headlines. De hade setts som kommersiella och ointressanta, helt irrelevanta för en festivalpublik. Idag ses det som självklart att de toppar affischen på det som när det startade för 20 år sedan sågs som en förhållandevis musiknördig festival. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men man kan konstatera att tiderna förändras och att tillgänglighet och smak i någon mån går hand i hand. Vilken värdering man sedan vill lägga i det är i slutänden upp till var och en.

Hur som helst var det inte ett i sådant resonemang jag hade tänkt landa när jag började skriva det här inlägget. Får skylla på den tidigare omskrivna ölen.