Vad fina ni är, ni ser ut som träd - Fredagen på way out west
Det här blev galet långt men hoppas ni orkar läsa ändå.
Jag vakande lite före lunch på fredagen och klev upp. Det åts frukost och borstades tänder och sedan drog jag och Anders ner till festival området. När vi kom in på området hörde vi att det spelades musik inne i det tält där Linnéscenen var placerad. Det var det japanska bandet Boredoms som spelade och det var skitbra och riktigt riktigt coolt. På något sätt är det det som är charmen med festivaler, se grymma spelningar med band man inte hade hört talas om innan. Nu vill jag dock passa på att nämna att recensioner (med betyg och så) av det jag såg på fredagen kommer sist i detta inlägg, det skulle bli så konstigt formmässigt om recensionerna kom i texten.
Strax efter att Boredoms spelat klart gick Salem al Fakir upp på Flamingo. Musiken i sej var väl ingen höjdare men det var rätt underhållande ändå, en konsert där artisten säger saker som ”vad fina ni är, ni ser ut som träd” och sjunger sånger om japanska män har liksom ett visst underhållningsvärde. Men vi tittade ett par låtar bara sen gled vi runt lite på området. Efter detta var det dags för den första höjdpunkten, Hello Saferide. Det var en trevlig konsert som liksom värmde i regnet, fast Annikas gula dräkt var inte särskilt snygg. Man kunde också konstatera att det kanske inte är någon lysande idé att prata om känsliga sker med henne för det riskerar att bli till en låt. När jag tänker på det höll hennes mellansnack en genomgående hög nivå, man kanske inte skrattade rakt ut men man hade i alla fall ett leende på läpparna stora delar av konserten.
Efter Hello Saferides konsert tittade vi en stund på den artist jag drömt om under natten, Laleh. Laleh var Laleh liksom och vi tittade bara ett par låtar där också innan vi återigen drog oss mot Linné för att se Cocorosie. Under denna spelning gick Anders iväg för att checka in sej till kvällens volontärarbete, jag lämnade tältet ungefär samtidigt för det var väldigt trångt och väldigt varmt och det kändes som jag behövde komma ut därifrån.
Jag gick då ner till Azalea och ställde mej där för att vänta på Albert Hammond Jr. Jag såg den konserten och efter den skulle Hellacopters spela på den andra av dom två större scenerna, det gjorde dom också men en bit in i deras konsert kom det en fet satans regnskur vilket gjorde att jag blev väldigt blöt, jag såg ut som om någon hade stått med en slang och sprutat på mej ungefär. Det var inte så roligt så då försökte jag hitta någonstans att ta lite skydd från regnet men det var lättare sagt än gjort ska jag säga, vartenda tält och under vartenda träd var det fullt av folk som hade tänkt samma tanke, men tillslut hittade jag en plats under ett träd inne på ett av ölområdena. Regnet gick dock över relativt snabbt och jag gick och köpte mat, det blev en hamburgare. Hamburgaren hade ett rätt normalt pris men drickan jag köpte till var däremot svindyr, inte så förvånande egentligen men rätt irriterande. Med hamburgaren i ena handen och drickan i den andra (eller egentligen gick båda händerna åt till hamburgaren eftersom man var tvungen att hålla i tallriken också men det låter ju inte lika snyggt) traskade jag ner för att i brist på annat se Eagles of Death Metal. Det var ingen jättebra konsert, man tröttnade efter typ två låtar så då gick jag och väntade på Hives istället. Det var helt rätt prioritet märkte jag för Hives var verkligen skitbra, det var den bästa Hiveskonsert jag har sett liksom.
När Hives efter sina extranummer (ett av få band som gjorde extranummer) spelat färdigt var det dags för Primal Scream. Dom spelade någon timme och efter det inträffade kvällens stora party, Manu Chao. Den spelningen var nått så sanslöst svängig så det är svårt att förklara men inte ens jag, som aldrig dansar offentligt, kunde undgå att om inte dansa så åtminstone smådansa lite. En lustig grej som hände under den konserten var att det var jättemånga som liksom tittade på mej, jag förstod inte riktigt varför men blev smickrad och tänkte att det säkert hade att göra med mina stunning good looks. Sen upptäckte jag att jag stod lite nedanför storbildsskärmen (inte precis nedanför men skärmen låg liksom åt mitt håll) så det var den alla hade tittat på.
När alla dansat färdigt till Manu Chao klev så The Pouges upp på scenen. Och jo Shane McGowan var precis så sliten som alla säger. Han hade säkert det bästa och mest fyndiga mellansnacket av alla, synd bara att ingen hörde va han sa…
Sen var det slut för kvällen och vi åkte hem, när jag satt och väntade på Anders åkte förresten Pouges (kanske inte alla men några av dom i alla fall) förbi i en minibuss, det är nästan lite coolt.
På vägen hem fick vi skjuts av en kamrat till farbror Anders, vi gick och åkte genom majorna. När jag la mej somnade jag rätt fort, men den här natten drömde jag inte om Laleh.
RECENSIONER:
Boredoms
Tre trummisar, en galen sångare med något som närmast liknar en lampskärm på huvudet och ett instrument som ser ut som sju gitarrhalsar uppsatta på en ställning. Tänk sedan till att bandets fyra medlemmar sitter i en cirkel på scenen och att alla är japaner så har du Boredoms, låter det coolt?
Det är otroligt coolt. Hur det låter på skiva kan jag inte uttala mej om men live är Broedoms något som bara måste upplevas. Det rockade och svängde något fantastiskt, där har kulturskolans slagverksorkester verkligen något att lära.
Betyg: 4
Salem al Fakir
Det första jag tänkte när Salem al Fakir gick in på scenen var att han hade en väldigt snygg kostym, det kanske säger något om hur det lät att det är vad som etsat sej fast i minnet. Visst det låter snyggt och så där men det låter nästan för snyggt, det blir lite anonymt. Stundtals lyckas dock Salem och hans band få igång rätt bra sväng men det är ändå inte musiken man minns.
Det man minns bäst är att han dels verkade så glad att han inte visste vart han skulle ta vägen bara över att vara där och dels han underhållande dåliga mellansnack. Under dom få låtar jag såg fick han bland annat ur sej ”det är alltid kul att vara här” (fundera en stund om ni inte förstår det roliga med den på än gång) samt den moderna klassikern ”vad fina ni är, ni ser ut som träd”. Inte dåligt men heller ingen större upplevelse.
Betyg: 2,5
Hello Saferide
När Annika Norlin kör igång första låten, den fantastiska The Quiz, dröjer det inte länge innan ett stilla regn börjar falla. Att det regnar gör dock inget, det skapar bara atmosfär till konserten. Sweet Annika Norlin och hennes band värmer i regnet och när dom spelar 2006 stiger både jublet och temperaturen hos publiken.
Konserten avslutas med San Fransisco, som Annika skämtsamt påpekat är ett varmare ställe än ”Gothenburg” (Maia Hirasawa är ju med i Hello Saferide-bandet), och det känns som den perfekta avslutningen på en konsert jag skulle vilja sammanfatta som vacker.
Betyg: 4
Laleh
Ungefär vad man kunde förvänta sej, lite småflummigt och smålustigt och så där. Nån låt svängde på rätt bra men det blev lite småtjatigt efter en stund.
Som kuriosa kan nämnas att jag stod nästan precis brev en av tjejerna från Compute under spelningen, jag tror inte hon kände igen mej (jag var inte säker på att det var hon först så jag
vågade inte riktigt hälsa).
Betyg: 2
Cocorosie
Såg ungefär bara 20 minuter av denna konsert eftersom jag tyckte det blev så trångt och varmt sen så jag kände att jag behövde komma ut men det jag såg var bra även om det inte riktigt är min kopp te.
Betyg: 3
Albert Hammond Jr
Var nog kvällens snyggast klädda artist, vilket väl inte var helt oväntat då Strokes anses som rätt coola. Musiken är inte så mycket att säga om utan det rockade på som det skulle och gitarrerna ringde som förväntat. Albert verkade något ovan i rollen som frontman men musiken talade rätt så mycket för sej själv.
Det var en bra men inte en fantastisk konsert, bättre än när jag såg honom med Strokes för nått år sedan.
Betyg: 3,5
Hellacopters
Hellacopters kan egentligen sammanfattas med ett ord, stabilt. Deras musik är stabil, dom är ett stabilt liveband och den här konserten är precis som vanligt stabil.
Dom körde lite va ett greatest hits-set och om inte en av helgens 2-3 stora regnskurar hade stört hade det kunnat bli en riktigt bra konsert, nu blev det bara stabilt.
Betyg: 3
Eagles of Death Metal
När första låten börjar tycker man att det röjer på helt okej. När första låten är slut tycker man först att sångarens mellansnack är lite smålustigt. Efter halva andra låten har man tröttnat på bandets enformiga bredbenta rock. När andra låten slutar är man mer än trött på sångarens klyschiga och megagrabbiga mellansnack.
Underhållande för stunden men sjukt tröttsamt i längden.
Betyg: 2
The Hives
The Hives kliver in på scenen i nya, sjukt snygga, scenkläder och redan där någonstans sätts tonen för kvällen.
Howlin’ Pelle är i riktig högform och hans mellansnack utklassar alla konkurrenter i tävlingen om bäst mellansnack. Åskådarna älskar det han lyckas flera gånger under konserten få publiken att skandera ”Pelle Pelle Pelle”. Resten av bandet har också dom en riktigt bra kväll och det här är sannolikt den bästa Hiveskonsert jag sett.
Det nya material som gruppen framför håller hög klass och man börjar verkligen se fram emot den nya skivan. Högst jubel framkallar dock Hate to say I told you so som får publiken att formligen explodera.
Konserten ligger visserligen någon timme eller två för tidigt men när bandet är så här bra kvittar det egentligen vad klockan är och hur ljust det är. Har Hives någonsin varit bättre?
Betyg: 5
Primal Scream
Det händer liksom inte så mycket, dom står mest rakt upp och ner och gör sin grej. Men dom lyckas ändå få konserten att rocka på bra. Så mycket mer finns inte att säga.
Betyg: 3,5
Manu Chao
Kvällens stora party. Det finns ingen, och då menar jag verkligen ingen, i publiken som inte dansar. Manu Chao lyckas piska upp ett sanslöst sväng som bara inte går att motstå. Publiken fullkomligen älskar det och planen framför Flamingo är helt knökad med folk.
Det man eventuellt kan anmärka på är att några låtar åter rätt lika varandra men det är en petitess. Det är party, det är sväng och det är, som Håkan Hellström hade uttryckt det, dans dans dans!
Betyg: 4
The Pouges
Man får ungefär vad man kan förvänta sej. Shane är full, Shane går av scenen och hämtar öl, Shane sluddrar fram något ohörbart mellansnack, Shane försöker sjunga.
Allt är inte Shane, stundtals lyckas bandet röja till det rätt bra, men det är honom dom flesta har kommit för att se.
Betyg: 3 (egentligen 2 men dom får en extra bara för att det är dom).
Jag vakande lite före lunch på fredagen och klev upp. Det åts frukost och borstades tänder och sedan drog jag och Anders ner till festival området. När vi kom in på området hörde vi att det spelades musik inne i det tält där Linnéscenen var placerad. Det var det japanska bandet Boredoms som spelade och det var skitbra och riktigt riktigt coolt. På något sätt är det det som är charmen med festivaler, se grymma spelningar med band man inte hade hört talas om innan. Nu vill jag dock passa på att nämna att recensioner (med betyg och så) av det jag såg på fredagen kommer sist i detta inlägg, det skulle bli så konstigt formmässigt om recensionerna kom i texten.
Strax efter att Boredoms spelat klart gick Salem al Fakir upp på Flamingo. Musiken i sej var väl ingen höjdare men det var rätt underhållande ändå, en konsert där artisten säger saker som ”vad fina ni är, ni ser ut som träd” och sjunger sånger om japanska män har liksom ett visst underhållningsvärde. Men vi tittade ett par låtar bara sen gled vi runt lite på området. Efter detta var det dags för den första höjdpunkten, Hello Saferide. Det var en trevlig konsert som liksom värmde i regnet, fast Annikas gula dräkt var inte särskilt snygg. Man kunde också konstatera att det kanske inte är någon lysande idé att prata om känsliga sker med henne för det riskerar att bli till en låt. När jag tänker på det höll hennes mellansnack en genomgående hög nivå, man kanske inte skrattade rakt ut men man hade i alla fall ett leende på läpparna stora delar av konserten.
Efter Hello Saferides konsert tittade vi en stund på den artist jag drömt om under natten, Laleh. Laleh var Laleh liksom och vi tittade bara ett par låtar där också innan vi återigen drog oss mot Linné för att se Cocorosie. Under denna spelning gick Anders iväg för att checka in sej till kvällens volontärarbete, jag lämnade tältet ungefär samtidigt för det var väldigt trångt och väldigt varmt och det kändes som jag behövde komma ut därifrån.
Jag gick då ner till Azalea och ställde mej där för att vänta på Albert Hammond Jr. Jag såg den konserten och efter den skulle Hellacopters spela på den andra av dom två större scenerna, det gjorde dom också men en bit in i deras konsert kom det en fet satans regnskur vilket gjorde att jag blev väldigt blöt, jag såg ut som om någon hade stått med en slang och sprutat på mej ungefär. Det var inte så roligt så då försökte jag hitta någonstans att ta lite skydd från regnet men det var lättare sagt än gjort ska jag säga, vartenda tält och under vartenda träd var det fullt av folk som hade tänkt samma tanke, men tillslut hittade jag en plats under ett träd inne på ett av ölområdena. Regnet gick dock över relativt snabbt och jag gick och köpte mat, det blev en hamburgare. Hamburgaren hade ett rätt normalt pris men drickan jag köpte till var däremot svindyr, inte så förvånande egentligen men rätt irriterande. Med hamburgaren i ena handen och drickan i den andra (eller egentligen gick båda händerna åt till hamburgaren eftersom man var tvungen att hålla i tallriken också men det låter ju inte lika snyggt) traskade jag ner för att i brist på annat se Eagles of Death Metal. Det var ingen jättebra konsert, man tröttnade efter typ två låtar så då gick jag och väntade på Hives istället. Det var helt rätt prioritet märkte jag för Hives var verkligen skitbra, det var den bästa Hiveskonsert jag har sett liksom.
När Hives efter sina extranummer (ett av få band som gjorde extranummer) spelat färdigt var det dags för Primal Scream. Dom spelade någon timme och efter det inträffade kvällens stora party, Manu Chao. Den spelningen var nått så sanslöst svängig så det är svårt att förklara men inte ens jag, som aldrig dansar offentligt, kunde undgå att om inte dansa så åtminstone smådansa lite. En lustig grej som hände under den konserten var att det var jättemånga som liksom tittade på mej, jag förstod inte riktigt varför men blev smickrad och tänkte att det säkert hade att göra med mina stunning good looks. Sen upptäckte jag att jag stod lite nedanför storbildsskärmen (inte precis nedanför men skärmen låg liksom åt mitt håll) så det var den alla hade tittat på.
När alla dansat färdigt till Manu Chao klev så The Pouges upp på scenen. Och jo Shane McGowan var precis så sliten som alla säger. Han hade säkert det bästa och mest fyndiga mellansnacket av alla, synd bara att ingen hörde va han sa…
Sen var det slut för kvällen och vi åkte hem, när jag satt och väntade på Anders åkte förresten Pouges (kanske inte alla men några av dom i alla fall) förbi i en minibuss, det är nästan lite coolt.
På vägen hem fick vi skjuts av en kamrat till farbror Anders, vi gick och åkte genom majorna. När jag la mej somnade jag rätt fort, men den här natten drömde jag inte om Laleh.
RECENSIONER:
Boredoms
Tre trummisar, en galen sångare med något som närmast liknar en lampskärm på huvudet och ett instrument som ser ut som sju gitarrhalsar uppsatta på en ställning. Tänk sedan till att bandets fyra medlemmar sitter i en cirkel på scenen och att alla är japaner så har du Boredoms, låter det coolt?
Det är otroligt coolt. Hur det låter på skiva kan jag inte uttala mej om men live är Broedoms något som bara måste upplevas. Det rockade och svängde något fantastiskt, där har kulturskolans slagverksorkester verkligen något att lära.
Betyg: 4
Salem al Fakir
Det första jag tänkte när Salem al Fakir gick in på scenen var att han hade en väldigt snygg kostym, det kanske säger något om hur det lät att det är vad som etsat sej fast i minnet. Visst det låter snyggt och så där men det låter nästan för snyggt, det blir lite anonymt. Stundtals lyckas dock Salem och hans band få igång rätt bra sväng men det är ändå inte musiken man minns.
Det man minns bäst är att han dels verkade så glad att han inte visste vart han skulle ta vägen bara över att vara där och dels han underhållande dåliga mellansnack. Under dom få låtar jag såg fick han bland annat ur sej ”det är alltid kul att vara här” (fundera en stund om ni inte förstår det roliga med den på än gång) samt den moderna klassikern ”vad fina ni är, ni ser ut som träd”. Inte dåligt men heller ingen större upplevelse.
Betyg: 2,5
Hello Saferide
När Annika Norlin kör igång första låten, den fantastiska The Quiz, dröjer det inte länge innan ett stilla regn börjar falla. Att det regnar gör dock inget, det skapar bara atmosfär till konserten. Sweet Annika Norlin och hennes band värmer i regnet och när dom spelar 2006 stiger både jublet och temperaturen hos publiken.
Konserten avslutas med San Fransisco, som Annika skämtsamt påpekat är ett varmare ställe än ”Gothenburg” (Maia Hirasawa är ju med i Hello Saferide-bandet), och det känns som den perfekta avslutningen på en konsert jag skulle vilja sammanfatta som vacker.
Betyg: 4
Laleh
Ungefär vad man kunde förvänta sej, lite småflummigt och smålustigt och så där. Nån låt svängde på rätt bra men det blev lite småtjatigt efter en stund.
Som kuriosa kan nämnas att jag stod nästan precis brev en av tjejerna från Compute under spelningen, jag tror inte hon kände igen mej (jag var inte säker på att det var hon först så jag
vågade inte riktigt hälsa).
Betyg: 2
Cocorosie
Såg ungefär bara 20 minuter av denna konsert eftersom jag tyckte det blev så trångt och varmt sen så jag kände att jag behövde komma ut men det jag såg var bra även om det inte riktigt är min kopp te.
Betyg: 3
Albert Hammond Jr
Var nog kvällens snyggast klädda artist, vilket väl inte var helt oväntat då Strokes anses som rätt coola. Musiken är inte så mycket att säga om utan det rockade på som det skulle och gitarrerna ringde som förväntat. Albert verkade något ovan i rollen som frontman men musiken talade rätt så mycket för sej själv.
Det var en bra men inte en fantastisk konsert, bättre än när jag såg honom med Strokes för nått år sedan.
Betyg: 3,5
Hellacopters
Hellacopters kan egentligen sammanfattas med ett ord, stabilt. Deras musik är stabil, dom är ett stabilt liveband och den här konserten är precis som vanligt stabil.
Dom körde lite va ett greatest hits-set och om inte en av helgens 2-3 stora regnskurar hade stört hade det kunnat bli en riktigt bra konsert, nu blev det bara stabilt.
Betyg: 3
Eagles of Death Metal
När första låten börjar tycker man att det röjer på helt okej. När första låten är slut tycker man först att sångarens mellansnack är lite smålustigt. Efter halva andra låten har man tröttnat på bandets enformiga bredbenta rock. När andra låten slutar är man mer än trött på sångarens klyschiga och megagrabbiga mellansnack.
Underhållande för stunden men sjukt tröttsamt i längden.
Betyg: 2
The Hives
The Hives kliver in på scenen i nya, sjukt snygga, scenkläder och redan där någonstans sätts tonen för kvällen.
Howlin’ Pelle är i riktig högform och hans mellansnack utklassar alla konkurrenter i tävlingen om bäst mellansnack. Åskådarna älskar det han lyckas flera gånger under konserten få publiken att skandera ”Pelle Pelle Pelle”. Resten av bandet har också dom en riktigt bra kväll och det här är sannolikt den bästa Hiveskonsert jag sett.
Det nya material som gruppen framför håller hög klass och man börjar verkligen se fram emot den nya skivan. Högst jubel framkallar dock Hate to say I told you so som får publiken att formligen explodera.
Konserten ligger visserligen någon timme eller två för tidigt men när bandet är så här bra kvittar det egentligen vad klockan är och hur ljust det är. Har Hives någonsin varit bättre?
Betyg: 5
Primal Scream
Det händer liksom inte så mycket, dom står mest rakt upp och ner och gör sin grej. Men dom lyckas ändå få konserten att rocka på bra. Så mycket mer finns inte att säga.
Betyg: 3,5
Manu Chao
Kvällens stora party. Det finns ingen, och då menar jag verkligen ingen, i publiken som inte dansar. Manu Chao lyckas piska upp ett sanslöst sväng som bara inte går att motstå. Publiken fullkomligen älskar det och planen framför Flamingo är helt knökad med folk.
Det man eventuellt kan anmärka på är att några låtar åter rätt lika varandra men det är en petitess. Det är party, det är sväng och det är, som Håkan Hellström hade uttryckt det, dans dans dans!
Betyg: 4
The Pouges
Man får ungefär vad man kan förvänta sej. Shane är full, Shane går av scenen och hämtar öl, Shane sluddrar fram något ohörbart mellansnack, Shane försöker sjunga.
Allt är inte Shane, stundtals lyckas bandet röja till det rätt bra, men det är honom dom flesta har kommit för att se.
Betyg: 3 (egentligen 2 men dom får en extra bara för att det är dom).
posted by Nicklas R at 14:15
0 Comments:
Post a Comment
<< Home