Ett minne

Imorgon hoppar Stefan Holm OS-final i höjdhopp. Jag minns senaste gången han gjorde det. Då hade jag precis flyttat ner hit till Hultsfred för första gången. Jag tror att det var någon av dom första kvällarna jag bodde här, kanske till och med den allra första.
Jag stt där i mitt lilla rum och tittade. På en blå skrivbordsstol, ni vet en sån där snurrbar med hjul, satt jag framför TVn. Jag minns att jag var väldigt nervös där på slutet för jag ville verkligen att Holm skulle vinna. När han hade varit så fruktnsvärt fokuserad på det där OS-guldet att han knapt hade skakat hand med någon, hållit sej borta från folksamlingar och så vidare i flera år för att inte bli sjuk och störas i sina förberedelser unnade jag honom verkligen att vinna det där guldet. Jag var så där nervös som man bara blir när man tittar på sport och med intensitet håller på någon av dom tävlande.
Så rev den sista motståndaren ut sej. Jag blev glad, så glad att jag fortfarande flera timmar efteråt gick runt med en lycklig glädjekänsla i kroppen. Jag vet att det inte låter likt mej att bli så glad av sport men just det där guldet, att han lyckades ta det, gladde mej något oerhört.
Imorgon hoppar Holm OS-final igen. Jag bor i Hultsfred igen. Hoppas han vinner igen.