Gårdagen (detaljer och betyg)

En något mer detaljerad redogörelse för gårdagen då. Kom dit strax före klockan sex, det första som hände var att en mobilabbonemangsförsäljare stoppade mej och blev förundrad över hur lite pengar jag ringer upp. Var en stund kvar tills Those Dancing Days skulle gå på och det var rätt tomt framför scenen så jag gick in på serveringsområdet vid den scenen och köpte en cola.
När den var uppdrucken gick jag och ställde mej vid scenen oc hefter en stund började Those Dancing Days. Det var en trevlig spelning.
När dte avr lsut gick jag och tittade på Salem Al Fakir på scenen som låg i dalen. Sjukt mysig plats att ha en scen på faktiskt men jag undrar lite vad som händer om dte börjar regna. Hur som helst tyckte han inte publiken såg ut som träd, åtminstone sa han inte det. Efter Salem blev det Pugh, det var väl som förväntat ungefär men jag blev rätt imponerad över vilken överjäklig trummis Janne "Loffe" Karlsson var, det såg bara ut som han petade lite slött men ändå fick ha ntrumsplete att svänga ordentligt (stort minus för det något omitiverade trumsolot dock).
Sen gick jag och såg Maia Hirasawa som i min mening var kvällens bästa spelning. Väldigt bra. När det avr slut hann jag se några minuter av Sirqus Alfon, det var sjukt underhållande.
Efter det började Uggla spela men jag tycker ju han är hyfsat kass så det tittade jag inte på. Eller okej jag såg halva första låten, tog en bild och sen gick jag till serveringsområdet vid den andra scenen och tog ett glas vin istället. Kvällen avslutades med Kleerup och det var också bra. Om än något försenat.

Annat som kan nämnas är att jag tycker "låsanordningen" på banden inte är helt lyckad. Den är liskom ganska stor vilket gör det obekvämt om man har en långärmad på sej (vilket behövdes när solen gick ner). Det fanns också en del getingar på plats men jag lyckades undvika dom flesta. Märkligt lite folk på dom flesta spelningar också, speciellt på spelningarna på scenen i dalen. Där var det trångt längst fram men bara några meter längre bak var det i stort sett tomt. Visserligen satt folk i sluttningarna men det kändes lite tomt ändå.
Men det kanske blir bättre idag och imorgon, borde ju vara fler som har köpt en- eller tvådagarsbiljett till fredag och lördag.

Någon sorts recensioner:

Those Dancing Days
Det ska sägas direkt att den scen dom blivit tilldelade kändes lite för stor, dom hade sannolikt gjort dej betydligt bättre på en mindre scen. Inte minst på grund av att dom trots allt är relativt okända fortfarande och därför inte lyckades locka fram jättemycket folk till scenen.
Men, man blev lite kär i dom när man såg dom. Dom var så små och så söta (ok, det är lät illa men ni förstrå hur jag menar) och så ungdomligt entusiastiska (speciellt keyboardisten) men ändå så coola. Man kunde inte undgå att bli förälskad helt enkelt.
Betyg: 3/5

Salem Al Fakir
Verkade inte alls lika glad som på way out west i fjol där det stundtals verkade som att han inte riktigt visste vad han skulle ta sej till och stod och studsade bakom sitt piano. Som tidigare nämnt liknade han inte heller publiken vid träd den här gången.
Egentligen var det först i slutet, under dom sista minutrarna, som han visade prov på den entusiasm som färgade hela way out west-spelningen. Men när den stämmningen infann sej så infann den sej rejält, han hopapde studsade, sprang några varv runt scenen och drog in ljudtekniker, scenarbetare och vilka han än kunde hitta på scenen och lät dom mottaga publiken jubel.
Det spelades en hel del nytt, bland annat en låt som lät som ett försök till garagerock. Något som väl inte riktigt är Salems genre, men förvånansvärt nog var den låten en av dom bästa på hela spelningen. Sammanfattnignsvis var dte en kompetent spelning men inget att skriva hem om.
Betyg: 3/5

Pugh
Det här kändes trött alltså. Det som lyfte spelningen något var Loffes trumspel (frånsett det rätt onödiga trumsolot vill säga) men annars var det rätt tråkigt.
Tanerna och farbröderna i publiken (jo, det var mest sånna faktiskt) verkade dock gilla det, speciellt den överförfriskade gubben som stod brevid mej och tyckte det var något av det bästa han sett.
Betyg: 2/5

Maia Hiraswa
Kvällens bästa spelning skulle jag vilja säga att det här var. Och när hon spelade den otroligt vackra "The worrying kind" och popkaramellen "And I found this boy" efter varandra var det kvällens absoluta höjdpunkt.
För övrigt stod jag under denna konsert nästan precis brevid tre femtedelar Those Dancing Days, det var kvällens kändisspaning.
Betyg: 4/5

Kleerup
Man kan fråga sej hur kul det är med tre snubbar som står står vid varsitt bord med en laptop, en synt repsektive ett mixerbord (tror jag det var i alla fall) framför sej. Svaret är att det kan bli ganska kul. Höjdpunkterna på den här spelningen var faktiskt dom delar när Kleerup och hans medarbetare helt enkelt stod bakom sina bord, nickade lite och bara pumpade ut sin elektroniska pop. Visst var det trevligt även dom gånger Swingfly kom ut på scenen men då blev det i ärlighetens namn lite för hiphopigt för min smak.
Det som dock hade lyft kosnerten ytterligare en nivå hade varit om exempelvis Tityio eller Marit hade kommit in och gästat på dom sånger so mrespektive sångerska medverar i på skivan.
Betyg: 3/5