Fredagsrecensioner
Anna Ternheim
Det slår mej redan efter ett par låtar att det här är bättre än fröken Ternheims spelning på Hultsfred för några veckor sedan. Småregnandet och det även i övrigt relativt dystra vädret samt den något mindre scenen lyfter det hela en nivå. Vemodet fungerar bättre när inte solen skiner.
Även om den här miljön passar betydligt bättre kommer man dock inte ifrån känslan att det här nog inte riktigt är musik för dom största scenerna. Det hade gjort sej betydligt bättre i en mörk klubblokal än en stor festivalscen. Hade varit kul om arrangören haft modet att placera detta i dalen, det känns som att den miljön hade passat Ternheim och hennes musik ännu lite bättre.
Det finns fortfarande ett par sega partier men överlag är det bra.
Betyg: 3
Johnossi
Inför konserten funderar jag på om volymen kommer bli lika hög som sist jag såg Johnossi. Det var på Rookie i höstas och volymen var närmast öronbedövande. Svarte på min fundering blir dock nej. Man spelar inte lika högt den här gången, men visst känns det som man skruvat upp volymen ett snäpp jämfört med övriga spelningar på festivalen.
På sedvanligt Johnossiskt vis får man dock till ett rejält ös och man fortsätter förundras hur John kan få fram allt det där ljudet från en akustisk gitarr.
I några korta ord skulle man helt enkelt kunna sammanfatta konserten med att det är röjigt, det är bra, det är Johnossi. Och den relativt stora publiken gillar det.
Balladen ”Family Values” är konsertens finaste stund medan ”Man Must Dance” är populärast hos publiken.
Allra röjigast blir det i slutet då galet röjiga versioner av ”There’s a lot of things to do before you die” och ”Party with my Pain”. Där känns det som volymen höjts ytterligare och man kan bara konstatera att jo, det blev rätt högt den här gången också.
Betyg: 4
Simon Norrsveden
Den första tanken efter den här konserten är att det var bra men stundtals väger det lite lätt, sannolikt på grund av orutin.
Norrsvedens överlag ganska lättsmälta pop svänger dock på bra och det känns inte alls lika snällt som det kan göra på skiva.
”Jag vill kunna vara cool” är riktigt bra och ”Dolores” görs fint men tyvärr gör den på tok för lilla publiken att konserten får svårt att lyfta även i dom mest känslointensiva partierna. I ”Stockholmssången” lyfter det dock så mycket det går med så pass här liten publik, det är konsertens höjdpunkt. Efter det blir det riktigt bra och den mycket känslosamma avslutningen är fruktansvärt fin. Varför var inte hela konserten så här bra?
Betyg: 3
Parken
Redan med inledningen (”låt mig få följa dig ner” och ”Vad ska vi göra med Henry?”) vinner Parken publiken i det hyfsat välfyllda tältet. Genom den lysande öppningen säkrar han publikens kärlek för resten av konserten. Responsen på Parkens trevliga popsånger är alltså god, faktiskt nästan oväntat god, konserten igenom.
Något som slår mej en aning är att även om det så klar är väldigt bra så känns musiken inte alls lika kul som när den kom. Det kan möjligtvis vara att man lyssnat för mycket på skivan (den har ju gått några varv) men det kan också vara att den här typen av musik är något av en färskvara.
Vi får hur som helst höra alla låtar från skivan, vilket inte är så konstigt eftersom Parken bara släppt ett album och därmed inte har jättemycket låtar att välja mellan. Avslutningen ”Åt helvete med himlen” följd av ”Jag har varit vilsen Lisa” är fantastisk, det partiet lyfter konserten ytterligare en nivå. Och jag verkar inte ensam om att uppskatta den avslutningen, hela tältet dansar under dom två sista låtarna.
Som extranummer får vi höra den vackra ”Glittrar”, då har många tyvärr redan hunnit lämna tältet men vi som är kvar får höra något väldigt fint.
Betyg: 4
Kristian Anttila
När Kristian Anttila kliver ut på scenen ser han ungefär ut som om han hade kunnat vara med i typ Stones eller The Who på 60-talet. Eller det gör han i och för sej hela konserten men det upplevs som allra tydligast precis i början.
Kristian och hans band rockar på och både bandet och publiken verkar ha kul. Stämningen är på topp inne i cirkustältet.
Allra roligast verkar publiken ha i dom rockigare och dom mer kända numren. I exempelvis hiten ”Smutser” exploderar publiken. När jag betraktar publikens sammansättning tänker jag att kanske är det för att Anttila sjunger cp som den här låten är så populär (berusade tonårspojkar har ju en förmåga att tycka den typen av texter är fantastiskt roliga), men jag kommer sedan fram till att publiken helt enkelt uppskattar en bra låt. Åtminstone vill jag tro att det är så.
Det är en mycket trevlig konsert och stundtals är draget inne i tältet nästan osannolikt.
Trots publikens uttryckliga önskan får vi inget extranummer, men däremot kommer Anttila ut på scenen och skickar en stor puss till publiken.
Betyg: 4
Sahara Hotnigts
Såg för lite av den här konserten (sista 25 minutrarna typ) för att skriva en regelrätt recension men jag måste ändå nämna några ord om den då jag blev mycket positivt överraskad av det jag såg.
Hotnights har denna kväll med sej en stråkkvartett på scenen vilket ger en helt ny laddning, energi och dramatik till gamla ”klassiker” som ”Quite a feeling”. Stråkarna verkar överlag ha en vitaliserande effekt, det var längesen jag såg Hotnights så här bra på en scen. Det känns liksom inte alls lika förutsägbart och på rutin som det brukar utan det känns helt enkelt mer vitalt än på länge. Så en mycket positiv överraskning alltså.
Versionen av ”Visit to Vienna” i extranumren är för övrigt helt fenomenal. Trodde verkligen inte att det skulle vara så här, nästan så jag ångrar att jag inte såg hela konserten.
Dessutom var alla fyra snyggare än på länge, vad nu det har med saken att göra.
Eftersom jag såg så pass lite kommer jag inte sätta något betyg men jag kan säga som så att om hela konserten var lika bra som det jag såg så skulle det absolut vara värt en fyra.
The Last Republic
Måste erkänna att när jag gick för att se The Last Republic hade jag inte särskilt höga förväntningar, hade i princip förberett mej på att kalla det för typ en standardbritt, stabilt men rätt tråkigt eller något liknande. Men oj vad fel jag hade. Det här var faktiskt riktigt bra.
Framträdandet är proffsigt även om man då och då, på ett positivt sätt, märker att det är ett ungt band som står på scenen. Men framförallt är det musiken som är riktigt bra. Den mörka och dystra ljudbilden för tankarna mot Glasvegas. Inet så att dom låter exakt som nämnda skottar, diskanttouchen som gör att Glasvegas ibland kan påminna en aning om Broder Daniel finns inte, man använder mer synthljud och ljudväggen är inte riktigt lika kompakt, men grundljudbilden, det mörka, får tankarna att gå ditåt. Lite som att dom har en gemensam musikalisk bakgrund men förvaltar den på olika sätt.
Det är pinsamt tomt i tältet, det här förtjänar en betydligt större publik än vad som kommit, men alla som är där tycks uppskatta konserten. Vi ses nästa år, säger sångaren i slutet av konserten och kommer The Last Republic tillbaka till Putte nästa år är publiken förhoppningsvis betydligt större.
För övrigt är nämnda sångares uttal av just Putte I Parken alldeles utmärkt, nästan imponerande faktiskt.
Betyg: 4
Timbuktu
Om mitt ögonmått och uppskattningsförmåga inte lurar mej helt är det festivalens hittills största publik som sökt sej till IP för att se Timbuktu & Damn denna natt. Och man kan förstå varför, Timbuktu och hans funkorkester har ju skaffat sej ett rykte som en gedigen liveakt och med ett antal hits i bagaget vore det då förvånande om publiken hade uteblivit.
Som väntat svänger det rejält och publiken dansar och är glad. Någon gång känns det kanske som att det blir lite för mycket av allt och extra sås och att man kanske borde tjänat på att dra lite i handbromsen emellanåt. Men överlag är det bra och underhållande, Timbuktu är en entertainer och Damn är både samspelta, svängiga och underhållande att titta på.
I ”Alla vill till himmelen” blir publiken galen. Även om det dansats och publiken varit på hela konserten så är det ändå som om det exploderar här. Hitens makt är uppenbarligen stor.
Eftersom jag är trött, hungrig och dessutom fryser går jag hem efter ungefär en timme. Då var festen i full gång på den gamla idrottsplatsen och antagligen fortsatte den konserten ut.
Betyg: 4
Det slår mej redan efter ett par låtar att det här är bättre än fröken Ternheims spelning på Hultsfred för några veckor sedan. Småregnandet och det även i övrigt relativt dystra vädret samt den något mindre scenen lyfter det hela en nivå. Vemodet fungerar bättre när inte solen skiner.
Även om den här miljön passar betydligt bättre kommer man dock inte ifrån känslan att det här nog inte riktigt är musik för dom största scenerna. Det hade gjort sej betydligt bättre i en mörk klubblokal än en stor festivalscen. Hade varit kul om arrangören haft modet att placera detta i dalen, det känns som att den miljön hade passat Ternheim och hennes musik ännu lite bättre.
Det finns fortfarande ett par sega partier men överlag är det bra.
Betyg: 3
Johnossi
Inför konserten funderar jag på om volymen kommer bli lika hög som sist jag såg Johnossi. Det var på Rookie i höstas och volymen var närmast öronbedövande. Svarte på min fundering blir dock nej. Man spelar inte lika högt den här gången, men visst känns det som man skruvat upp volymen ett snäpp jämfört med övriga spelningar på festivalen.
På sedvanligt Johnossiskt vis får man dock till ett rejält ös och man fortsätter förundras hur John kan få fram allt det där ljudet från en akustisk gitarr.
I några korta ord skulle man helt enkelt kunna sammanfatta konserten med att det är röjigt, det är bra, det är Johnossi. Och den relativt stora publiken gillar det.
Balladen ”Family Values” är konsertens finaste stund medan ”Man Must Dance” är populärast hos publiken.
Allra röjigast blir det i slutet då galet röjiga versioner av ”There’s a lot of things to do before you die” och ”Party with my Pain”. Där känns det som volymen höjts ytterligare och man kan bara konstatera att jo, det blev rätt högt den här gången också.
Betyg: 4
Simon Norrsveden
Den första tanken efter den här konserten är att det var bra men stundtals väger det lite lätt, sannolikt på grund av orutin.
Norrsvedens överlag ganska lättsmälta pop svänger dock på bra och det känns inte alls lika snällt som det kan göra på skiva.
”Jag vill kunna vara cool” är riktigt bra och ”Dolores” görs fint men tyvärr gör den på tok för lilla publiken att konserten får svårt att lyfta även i dom mest känslointensiva partierna. I ”Stockholmssången” lyfter det dock så mycket det går med så pass här liten publik, det är konsertens höjdpunkt. Efter det blir det riktigt bra och den mycket känslosamma avslutningen är fruktansvärt fin. Varför var inte hela konserten så här bra?
Betyg: 3
Parken
Redan med inledningen (”låt mig få följa dig ner” och ”Vad ska vi göra med Henry?”) vinner Parken publiken i det hyfsat välfyllda tältet. Genom den lysande öppningen säkrar han publikens kärlek för resten av konserten. Responsen på Parkens trevliga popsånger är alltså god, faktiskt nästan oväntat god, konserten igenom.
Något som slår mej en aning är att även om det så klar är väldigt bra så känns musiken inte alls lika kul som när den kom. Det kan möjligtvis vara att man lyssnat för mycket på skivan (den har ju gått några varv) men det kan också vara att den här typen av musik är något av en färskvara.
Vi får hur som helst höra alla låtar från skivan, vilket inte är så konstigt eftersom Parken bara släppt ett album och därmed inte har jättemycket låtar att välja mellan. Avslutningen ”Åt helvete med himlen” följd av ”Jag har varit vilsen Lisa” är fantastisk, det partiet lyfter konserten ytterligare en nivå. Och jag verkar inte ensam om att uppskatta den avslutningen, hela tältet dansar under dom två sista låtarna.
Som extranummer får vi höra den vackra ”Glittrar”, då har många tyvärr redan hunnit lämna tältet men vi som är kvar får höra något väldigt fint.
Betyg: 4
Kristian Anttila
När Kristian Anttila kliver ut på scenen ser han ungefär ut som om han hade kunnat vara med i typ Stones eller The Who på 60-talet. Eller det gör han i och för sej hela konserten men det upplevs som allra tydligast precis i början.
Kristian och hans band rockar på och både bandet och publiken verkar ha kul. Stämningen är på topp inne i cirkustältet.
Allra roligast verkar publiken ha i dom rockigare och dom mer kända numren. I exempelvis hiten ”Smutser” exploderar publiken. När jag betraktar publikens sammansättning tänker jag att kanske är det för att Anttila sjunger cp som den här låten är så populär (berusade tonårspojkar har ju en förmåga att tycka den typen av texter är fantastiskt roliga), men jag kommer sedan fram till att publiken helt enkelt uppskattar en bra låt. Åtminstone vill jag tro att det är så.
Det är en mycket trevlig konsert och stundtals är draget inne i tältet nästan osannolikt.
Trots publikens uttryckliga önskan får vi inget extranummer, men däremot kommer Anttila ut på scenen och skickar en stor puss till publiken.
Betyg: 4
Sahara Hotnigts
Såg för lite av den här konserten (sista 25 minutrarna typ) för att skriva en regelrätt recension men jag måste ändå nämna några ord om den då jag blev mycket positivt överraskad av det jag såg.
Hotnights har denna kväll med sej en stråkkvartett på scenen vilket ger en helt ny laddning, energi och dramatik till gamla ”klassiker” som ”Quite a feeling”. Stråkarna verkar överlag ha en vitaliserande effekt, det var längesen jag såg Hotnights så här bra på en scen. Det känns liksom inte alls lika förutsägbart och på rutin som det brukar utan det känns helt enkelt mer vitalt än på länge. Så en mycket positiv överraskning alltså.
Versionen av ”Visit to Vienna” i extranumren är för övrigt helt fenomenal. Trodde verkligen inte att det skulle vara så här, nästan så jag ångrar att jag inte såg hela konserten.
Dessutom var alla fyra snyggare än på länge, vad nu det har med saken att göra.
Eftersom jag såg så pass lite kommer jag inte sätta något betyg men jag kan säga som så att om hela konserten var lika bra som det jag såg så skulle det absolut vara värt en fyra.
The Last Republic
Måste erkänna att när jag gick för att se The Last Republic hade jag inte särskilt höga förväntningar, hade i princip förberett mej på att kalla det för typ en standardbritt, stabilt men rätt tråkigt eller något liknande. Men oj vad fel jag hade. Det här var faktiskt riktigt bra.
Framträdandet är proffsigt även om man då och då, på ett positivt sätt, märker att det är ett ungt band som står på scenen. Men framförallt är det musiken som är riktigt bra. Den mörka och dystra ljudbilden för tankarna mot Glasvegas. Inet så att dom låter exakt som nämnda skottar, diskanttouchen som gör att Glasvegas ibland kan påminna en aning om Broder Daniel finns inte, man använder mer synthljud och ljudväggen är inte riktigt lika kompakt, men grundljudbilden, det mörka, får tankarna att gå ditåt. Lite som att dom har en gemensam musikalisk bakgrund men förvaltar den på olika sätt.
Det är pinsamt tomt i tältet, det här förtjänar en betydligt större publik än vad som kommit, men alla som är där tycks uppskatta konserten. Vi ses nästa år, säger sångaren i slutet av konserten och kommer The Last Republic tillbaka till Putte nästa år är publiken förhoppningsvis betydligt större.
För övrigt är nämnda sångares uttal av just Putte I Parken alldeles utmärkt, nästan imponerande faktiskt.
Betyg: 4
Timbuktu
Om mitt ögonmått och uppskattningsförmåga inte lurar mej helt är det festivalens hittills största publik som sökt sej till IP för att se Timbuktu & Damn denna natt. Och man kan förstå varför, Timbuktu och hans funkorkester har ju skaffat sej ett rykte som en gedigen liveakt och med ett antal hits i bagaget vore det då förvånande om publiken hade uteblivit.
Som väntat svänger det rejält och publiken dansar och är glad. Någon gång känns det kanske som att det blir lite för mycket av allt och extra sås och att man kanske borde tjänat på att dra lite i handbromsen emellanåt. Men överlag är det bra och underhållande, Timbuktu är en entertainer och Damn är både samspelta, svängiga och underhållande att titta på.
I ”Alla vill till himmelen” blir publiken galen. Även om det dansats och publiken varit på hela konserten så är det ändå som om det exploderar här. Hitens makt är uppenbarligen stor.
Eftersom jag är trött, hungrig och dessutom fryser går jag hem efter ungefär en timme. Då var festen i full gång på den gamla idrottsplatsen och antagligen fortsatte den konserten ut.
Betyg: 4
posted by Nicklas R at 12:33
0 Comments:
Post a Comment
<< Home