Lördagens recensioner
Så där, då var alla recensioner färdigskrivna.
Detektivbyrån
Det här är precis så flummigt, konstigt, och framförallt bra som man förväntar sej.
Stämningen i tältet blir skönt avslappnad och stundtals, kanske på grund av den tidiga timmen, blir det nästan lite kännarstämning. Något även bandet tyckas uppfatta då dom säger sej uppskatta att spela för en publik som verkligen lyssnar. Och ja, lite så känns det, som att publiken som är där är där för att lyssna på musiken.
Konserten är även underhållande mellan låtarna då bandets mellansnack faktiskt är riktigt roligt. På ett skönt avslappnat improviserat sätt pratar man om allt från Harry Potter till japanska familjer som kommit för att se spelningen till liknelser mellan dragspel och 10-kilosbehåar, och lyckas locka fram en hel del skratt från publiken.
Det är med andra en bra spelning. Och den som trodde att det inte gick att göra cool musik med dragspel får tänka om.
Betyg: 3,5
The (International) Noise Conspiracy
Dennis Lyxén tycks nästan född till att fronta ett rockband. Han slänger något oerhört med mikrofonen, springer, hoppar och studsar omkring på scenen och ett tag beger han sej ut på en utflykt långt upp i slänten ner till dalen och sjunger en låt ståendes där.
Det är även fullt fart på resten av bandet, bortsett från ett såsigt instrumentalparti man flummar ut i framemot slutskedet av spelningen är det full gas som gäller från första tonerna i den inledande ”Hiroshima Mon Amour” tills den sista låten klingar ut över dalen.
Tyvärr är det ganska tomt i dalen men det tycks inte direkt bekymra bandet. Snarare känns det som att det blir mer familjärt och att bandet verkligen spelar för oss som är där. I slutet av konserten, efter att ha berömt dalen som ett av dom vackraste ställen han någonsin spelat på, skämtar till och med Lyxén om att vi ses på den mindre scenen nästa år.
Bortsett från det nämnda sega instrumentalpartiet är spelningen bra rakt igenom, trots att vi inte får höra gamla hiten ”Up For Sale”.
Betyg: 3,5
Moneybrother
Första gången det bränner till ordentligt är i tredje låten. När Anders Wendin och hans band då fyrar av den fantastiska ”Dom vet ingenting om oss” är det konsertens första höjdpunkt. Mitt i låten stannar Wendin upp och berättar en anekdot om hur han en gång glömde att sjunga textordet Helsingborg när han var i just Helsingborg innan han fullkomligt exploderar i en sista refräng, en sista refräng som får IP att koka.
Även don souligt intensiva ”Blow Him Back Into My Arms” är en höjdpunkt men sen. Sen börjar det glöda ordentligt. Då räcker inte ett uttryck som souligt intensivt för att ebskriva vad som utspelas uppe på IP-scenen.
Från den lika omtalade som magnifika versionen av ”Reconsider Me” (där han förövrigt återanvänder greppet att stanna upp och berätta något för att sedan explodera, men där är explosionen om möjligt ännu kraftigare), genom ”They’re building walls around us” till extranumret ”Just another summer” är det sannolikt det mest glödande framträdandet på hela festivalen. Framförallt ”They’re building walls around us” är något i hästväg, där inte bara glöder det utan det fullkomligt brinner uppe på scenen.
När så extranumret är över är man nästan mållös, avslutningens kraft var i det närmaste överväldigande. Ska man invända på något är det väl att vi inte fick höra ”It’s been hurting all the way with you Joanna”, men just då kändes det som en mycket mycket liten invändning.
Betyg: 4
Babian
Ryktet om Babian som ett explosivt liveband visar sej stämma. Det är en riktigt underhållande och härligt galen spelning vi får se.
Bandet tycks också besitta en hel del humor, något som inte minst visar sej under den avslutande (innan extranumren) ”Jag exploderar om du säger nej” då man på ett skönt ironiskt sätt får det att bokstavligt talat spruta gnistor från gitarrerna. Men det visar sej även i bandets texter och mellansnack, delvis kan jag faktiskt nästan känna ett släktskap mellan Babian och Quit Your Dayjob. Inte för att dom låter särskilt lika rent musikaliskt utan för att man får samma känsla av galenskap och humor från dom båda.
Det är riktigt bra och även om musiken säkert är mycket bättre live än på skiva så vad spelar det för roll? Det är ju live jag ser det.
Betyg: 4
Tillägg: Jag såg även Durango Riot den här dagen men eftersom vi dels haft dom klubben och för att dom är från Karlskoga har jag valt att inte recensera dom. Dom gjorde dock en bra spelning som sannolikt blivit ännu bättre på tältscenen då det tråkigt nog var ganska lite folk som sökt sej till dalen för att se denna eminenta rockorkester.
Detektivbyrån
Det här är precis så flummigt, konstigt, och framförallt bra som man förväntar sej.
Stämningen i tältet blir skönt avslappnad och stundtals, kanske på grund av den tidiga timmen, blir det nästan lite kännarstämning. Något även bandet tyckas uppfatta då dom säger sej uppskatta att spela för en publik som verkligen lyssnar. Och ja, lite så känns det, som att publiken som är där är där för att lyssna på musiken.
Konserten är även underhållande mellan låtarna då bandets mellansnack faktiskt är riktigt roligt. På ett skönt avslappnat improviserat sätt pratar man om allt från Harry Potter till japanska familjer som kommit för att se spelningen till liknelser mellan dragspel och 10-kilosbehåar, och lyckas locka fram en hel del skratt från publiken.
Det är med andra en bra spelning. Och den som trodde att det inte gick att göra cool musik med dragspel får tänka om.
Betyg: 3,5
The (International) Noise Conspiracy
Dennis Lyxén tycks nästan född till att fronta ett rockband. Han slänger något oerhört med mikrofonen, springer, hoppar och studsar omkring på scenen och ett tag beger han sej ut på en utflykt långt upp i slänten ner till dalen och sjunger en låt ståendes där.
Det är även fullt fart på resten av bandet, bortsett från ett såsigt instrumentalparti man flummar ut i framemot slutskedet av spelningen är det full gas som gäller från första tonerna i den inledande ”Hiroshima Mon Amour” tills den sista låten klingar ut över dalen.
Tyvärr är det ganska tomt i dalen men det tycks inte direkt bekymra bandet. Snarare känns det som att det blir mer familjärt och att bandet verkligen spelar för oss som är där. I slutet av konserten, efter att ha berömt dalen som ett av dom vackraste ställen han någonsin spelat på, skämtar till och med Lyxén om att vi ses på den mindre scenen nästa år.
Bortsett från det nämnda sega instrumentalpartiet är spelningen bra rakt igenom, trots att vi inte får höra gamla hiten ”Up For Sale”.
Betyg: 3,5
Moneybrother
Första gången det bränner till ordentligt är i tredje låten. När Anders Wendin och hans band då fyrar av den fantastiska ”Dom vet ingenting om oss” är det konsertens första höjdpunkt. Mitt i låten stannar Wendin upp och berättar en anekdot om hur han en gång glömde att sjunga textordet Helsingborg när han var i just Helsingborg innan han fullkomligt exploderar i en sista refräng, en sista refräng som får IP att koka.
Även don souligt intensiva ”Blow Him Back Into My Arms” är en höjdpunkt men sen. Sen börjar det glöda ordentligt. Då räcker inte ett uttryck som souligt intensivt för att ebskriva vad som utspelas uppe på IP-scenen.
Från den lika omtalade som magnifika versionen av ”Reconsider Me” (där han förövrigt återanvänder greppet att stanna upp och berätta något för att sedan explodera, men där är explosionen om möjligt ännu kraftigare), genom ”They’re building walls around us” till extranumret ”Just another summer” är det sannolikt det mest glödande framträdandet på hela festivalen. Framförallt ”They’re building walls around us” är något i hästväg, där inte bara glöder det utan det fullkomligt brinner uppe på scenen.
När så extranumret är över är man nästan mållös, avslutningens kraft var i det närmaste överväldigande. Ska man invända på något är det väl att vi inte fick höra ”It’s been hurting all the way with you Joanna”, men just då kändes det som en mycket mycket liten invändning.
Betyg: 4
Babian
Ryktet om Babian som ett explosivt liveband visar sej stämma. Det är en riktigt underhållande och härligt galen spelning vi får se.
Bandet tycks också besitta en hel del humor, något som inte minst visar sej under den avslutande (innan extranumren) ”Jag exploderar om du säger nej” då man på ett skönt ironiskt sätt får det att bokstavligt talat spruta gnistor från gitarrerna. Men det visar sej även i bandets texter och mellansnack, delvis kan jag faktiskt nästan känna ett släktskap mellan Babian och Quit Your Dayjob. Inte för att dom låter särskilt lika rent musikaliskt utan för att man får samma känsla av galenskap och humor från dom båda.
Det är riktigt bra och även om musiken säkert är mycket bättre live än på skiva så vad spelar det för roll? Det är ju live jag ser det.
Betyg: 4
Tillägg: Jag såg även Durango Riot den här dagen men eftersom vi dels haft dom klubben och för att dom är från Karlskoga har jag valt att inte recensera dom. Dom gjorde dock en bra spelning som sannolikt blivit ännu bättre på tältscenen då det tråkigt nog var ganska lite folk som sökt sej till dalen för att se denna eminenta rockorkester.
posted by Nicklas R at 19:58
0 Comments:
Post a Comment
<< Home