Några betyg
Här kommer då recensionerna från fredagens Way Out West. Ett par av dom är ganska korta och säger kanske inte så mycket men det beror på att mina nateckningar i etty par fall blev något bristfälliga (och i fallet Bon Iver stod jag så långt bak att jag knappt såg något, då blir det svårt att skriva en ordentlig recension).
Vivian Girls
Det är alltså Brooklynbandet Vivian Girls som fått äran att inleda Way Out West 2009. Att det är festivalens första spelning och att det är tidig eftermiddag märks väl tyvärr ganska tydligt. Publiken är genomgående ganska loj och det smittar även av sej en del på bandet. Inramningen är väl helt enkelt inte det bästa.
På en trång klubb hade det säkert varit flera klasser bättre men här blir det aning avslaget. Lägg där på att det inte är jättestor variation av låtarna, alla är ungefär varianter på samma grundtema, så blir det inte jätteroligt. Det är ingen direkt glödande show om man säger så.
Vivian Girls intensiva lo-fi skrammel har onekligen kvaliteter men i den här miljön kommer den inte riktigt till sin rätt. På slutet gör bandet en rockad och byter instrument med varandra, det lyfter inte showen men är ändå en småtrevlig avslutning.
Betyg: 2,5
Bon Iver
Det är fullkomligt knökat i tältet när Bon Iver spelar. Helt sjukt mycket folk alltså. Som en följd av detta står jag ganska långt bak och ser inte särskilt mycket men däremot hör jag och det jag hör låter bra. Det är väldigt fint och stämningsfullt och låtar som ”For Emma” och ”The Wolves” är minst lika fina som på skiva.
Möjligtvis stör det faktum att det fortfarande är ljust en aning men det är ändå en mycket fin spelning och publiken i tältet älskar det så klart. Synd bara att jag knappt såg något.
Betyg: 3
Grizzly Bear
Det är inte alls så mycket folk som man väntat sej som tagit sej till Grizzly Bears spelning, det är inte alls någon liten publik men med tanke på dom senaste månadernas skriverier och hur rosad ”Veckatimest” blev när den kom hade man väntat sej betydligt mer människor. Men antagligen har många valt Beirut och Band of Horses framför Grizzly Bears tokhyllade pop.
Men det är lite av Way Out Wests förbannelse, eftersom det är så mycket bra som bokas tvingas man ständigt välja bort grymma band.
Nåväl, konserten är ungefär som väntat. Det är bra och publiken är entusiastisk men man bjuds inte på några större överraskningar. Grizzly Bear är kanske inga lysande showmän och stundtals blir det något introvert men på det hela taget är det en habil indiekonsert, varken mer eller mindre.
Betyg: 3
Florence and the Machine
När Florence Welch kliver ut på den med rosor och fågelburar dekorerade scenen gör hon det iklädd festivalens utan tvekan snyggaste byxor. Guldbyxor.
Byxorna, det röda håret och den kraftiga sminkningen runt ögonen ger ett dramatiskt intryck och det är också en dramatisk föreställning Florence och hennes maskin får till. Det är lyckad popdramatik och det är riktigt bra i allt från det lugna och fina till det dansant röjiga. Florence scenspråk och rörelser på scenen påminner faktiskt lite om en blandning av Lykke Li och Jenny Wilson, två andra artister som vet hur man använder dramatik, kryddat med något helt eget (och en harpa!).
Det här är en riktigt bra konsert. Florence and the Machine är riktigt bra.
Betyg: 4
Laakso
Med tanke på att Wilco spelar samtidigt på en annan scen är det nästan en oväntat stor publik som möter Laakso när dom går ut på scenen. En publik som dessutom är på, vissa nummer får närmast otrolig respons. Som exempelvis den känslofyllda ”Västerbron” där det sjungs allsång i princip låten igenom.
Men det är välförtjänt, Markus och grabbarna ger järnet och det märks, på ett positivt sätt, att man inte gjort särskilt många spelningar sedan Markus släppte soloplattan. Det är ett laddat band som står på scenen. Tyvärr bara är volymen lite för klen för att det riktigt ska lyfta mot fantastiska nivåer.
Betyg: 3,5
Antony & The Johnsons med Göteborgs Symfoniorkester
Det här är precis så fint, vackert, känslofyllt och finstämt som man hade väntat sej, stundtals är inte tårarna långt borta.
Dock hade det kunnat bli ännu bättre, och framförallt mäktigare, om man använt den fulla styrkan av symfoniorkesterns inneboende kraft oftare. Det känns lite som att orkestern används lite för försiktigt, man hade gott kunnat trycka i lite mer, och det är även dom partier där orkestern verkligen får ta i som är dom allra bästa.
Antony själv är mycket underhållande mellan låtarna med sina historier, funderingar och betraktelser. Han känns härligt spontan på något sätt, inget av det han säger upplevs som direkt förberett.
Betyg: 4
Glasvegas
I början av konserten är ljudet ganska uselt och gitarrväggarna manglar inte alls som dom ska i exempelvis den inledande ”Flowers and Fotball Tops”, och ”Fuck You It’s Over” låter direkt dåligt i jämförelse med hur den låter på skiva. Det tar sej dock under konsertens gång och avslutande trippelraketen ”Go Square Go”, ”Geraldine”, ”Daddy’s Gone” är riktigt mäktig.
Naturligtvis är det också den avslutande delen av konserten som tänder publiken allra mest, även om det bör sägas att den är tänd konserten igenom.
Hade hela konserten varit lika bra som avslutningen hade det varit en fantastisk konsert, nu stannar det vid att ”bara” vara en bra konsert. Trots det inledningsvis dåliga ljudet.
Betyg: 3,5
Fever Ray
Stora delar av konserten står man bara helt mållös. Det är så oerhört snyggt och genomtänkt och otroligt suggestivt att det går nästan inte att beskriva i ord. Det är sannolikt den visuellt snyggaste konsert som överhuvudtaget går att se under festivalsommaren 2009.
Stundtals är kombinationen av musik och synintryck så svart att en gothare blivit mörkrädd. Glasvegas ljudvärld må vara mörk men i jämförelse med den här föreställningen är det som en sommardag.
Konserten inleds med att det suggestiva introt till ”If I had a heart” rullar igång, ett par extremt koncentrerade ljusstrålar skjuter ut över publiken, dessa ljusstrålar utvidgas under låtens gång och till sist bildar dom, i kombination med den rök som fyller scenen, nästan som ett tak över publiken.
När så bandet tagit plats bakom sina instrument och introt rullat under en ansenlig tid avtecknar sej en gestalt ur skuggorna, tar sin plats bakom synthen och närmar sej mikrofonen. Där står sedan Dreijer och likt en häxmästare framför sina domedagsdoftande sånger.
Ljusshowen fortsätter konserten igenom och stundtals är det så snyggt att man helt förstummad bara står och gapar. Inte ett ord yttras på scenen förutom låtarnas texter men till skillnad från exempelvis Ulf Lundell blir det aldrig malande och tråkigt, här känns det istället som en viktig del av föreställningen. Konserten känns i alla delar så genomtänkt att tystnaden blir en del av föreställningen, en del av den suggestiva upplevelse Fever Rays konsert utgör. Hade det förekommit mellansnack hade inte alls samma känsla och stämning byggts upp.
Det är fruktansvärt bra, fruktansvärt snyggt och fruktansvärt genomtänk men efteråt står man där med två frågor, var det verkligen en konsert vi såg? Och vem var den mystiska gästen?
Betyg: 5
Vivian Girls
Det är alltså Brooklynbandet Vivian Girls som fått äran att inleda Way Out West 2009. Att det är festivalens första spelning och att det är tidig eftermiddag märks väl tyvärr ganska tydligt. Publiken är genomgående ganska loj och det smittar även av sej en del på bandet. Inramningen är väl helt enkelt inte det bästa.
På en trång klubb hade det säkert varit flera klasser bättre men här blir det aning avslaget. Lägg där på att det inte är jättestor variation av låtarna, alla är ungefär varianter på samma grundtema, så blir det inte jätteroligt. Det är ingen direkt glödande show om man säger så.
Vivian Girls intensiva lo-fi skrammel har onekligen kvaliteter men i den här miljön kommer den inte riktigt till sin rätt. På slutet gör bandet en rockad och byter instrument med varandra, det lyfter inte showen men är ändå en småtrevlig avslutning.
Betyg: 2,5
Bon Iver
Det är fullkomligt knökat i tältet när Bon Iver spelar. Helt sjukt mycket folk alltså. Som en följd av detta står jag ganska långt bak och ser inte särskilt mycket men däremot hör jag och det jag hör låter bra. Det är väldigt fint och stämningsfullt och låtar som ”For Emma” och ”The Wolves” är minst lika fina som på skiva.
Möjligtvis stör det faktum att det fortfarande är ljust en aning men det är ändå en mycket fin spelning och publiken i tältet älskar det så klart. Synd bara att jag knappt såg något.
Betyg: 3
Grizzly Bear
Det är inte alls så mycket folk som man väntat sej som tagit sej till Grizzly Bears spelning, det är inte alls någon liten publik men med tanke på dom senaste månadernas skriverier och hur rosad ”Veckatimest” blev när den kom hade man väntat sej betydligt mer människor. Men antagligen har många valt Beirut och Band of Horses framför Grizzly Bears tokhyllade pop.
Men det är lite av Way Out Wests förbannelse, eftersom det är så mycket bra som bokas tvingas man ständigt välja bort grymma band.
Nåväl, konserten är ungefär som väntat. Det är bra och publiken är entusiastisk men man bjuds inte på några större överraskningar. Grizzly Bear är kanske inga lysande showmän och stundtals blir det något introvert men på det hela taget är det en habil indiekonsert, varken mer eller mindre.
Betyg: 3
Florence and the Machine
När Florence Welch kliver ut på den med rosor och fågelburar dekorerade scenen gör hon det iklädd festivalens utan tvekan snyggaste byxor. Guldbyxor.
Byxorna, det röda håret och den kraftiga sminkningen runt ögonen ger ett dramatiskt intryck och det är också en dramatisk föreställning Florence och hennes maskin får till. Det är lyckad popdramatik och det är riktigt bra i allt från det lugna och fina till det dansant röjiga. Florence scenspråk och rörelser på scenen påminner faktiskt lite om en blandning av Lykke Li och Jenny Wilson, två andra artister som vet hur man använder dramatik, kryddat med något helt eget (och en harpa!).
Det här är en riktigt bra konsert. Florence and the Machine är riktigt bra.
Betyg: 4
Laakso
Med tanke på att Wilco spelar samtidigt på en annan scen är det nästan en oväntat stor publik som möter Laakso när dom går ut på scenen. En publik som dessutom är på, vissa nummer får närmast otrolig respons. Som exempelvis den känslofyllda ”Västerbron” där det sjungs allsång i princip låten igenom.
Men det är välförtjänt, Markus och grabbarna ger järnet och det märks, på ett positivt sätt, att man inte gjort särskilt många spelningar sedan Markus släppte soloplattan. Det är ett laddat band som står på scenen. Tyvärr bara är volymen lite för klen för att det riktigt ska lyfta mot fantastiska nivåer.
Betyg: 3,5
Antony & The Johnsons med Göteborgs Symfoniorkester
Det här är precis så fint, vackert, känslofyllt och finstämt som man hade väntat sej, stundtals är inte tårarna långt borta.
Dock hade det kunnat bli ännu bättre, och framförallt mäktigare, om man använt den fulla styrkan av symfoniorkesterns inneboende kraft oftare. Det känns lite som att orkestern används lite för försiktigt, man hade gott kunnat trycka i lite mer, och det är även dom partier där orkestern verkligen får ta i som är dom allra bästa.
Antony själv är mycket underhållande mellan låtarna med sina historier, funderingar och betraktelser. Han känns härligt spontan på något sätt, inget av det han säger upplevs som direkt förberett.
Betyg: 4
Glasvegas
I början av konserten är ljudet ganska uselt och gitarrväggarna manglar inte alls som dom ska i exempelvis den inledande ”Flowers and Fotball Tops”, och ”Fuck You It’s Over” låter direkt dåligt i jämförelse med hur den låter på skiva. Det tar sej dock under konsertens gång och avslutande trippelraketen ”Go Square Go”, ”Geraldine”, ”Daddy’s Gone” är riktigt mäktig.
Naturligtvis är det också den avslutande delen av konserten som tänder publiken allra mest, även om det bör sägas att den är tänd konserten igenom.
Hade hela konserten varit lika bra som avslutningen hade det varit en fantastisk konsert, nu stannar det vid att ”bara” vara en bra konsert. Trots det inledningsvis dåliga ljudet.
Betyg: 3,5
Fever Ray
Stora delar av konserten står man bara helt mållös. Det är så oerhört snyggt och genomtänkt och otroligt suggestivt att det går nästan inte att beskriva i ord. Det är sannolikt den visuellt snyggaste konsert som överhuvudtaget går att se under festivalsommaren 2009.
Stundtals är kombinationen av musik och synintryck så svart att en gothare blivit mörkrädd. Glasvegas ljudvärld må vara mörk men i jämförelse med den här föreställningen är det som en sommardag.
Konserten inleds med att det suggestiva introt till ”If I had a heart” rullar igång, ett par extremt koncentrerade ljusstrålar skjuter ut över publiken, dessa ljusstrålar utvidgas under låtens gång och till sist bildar dom, i kombination med den rök som fyller scenen, nästan som ett tak över publiken.
När så bandet tagit plats bakom sina instrument och introt rullat under en ansenlig tid avtecknar sej en gestalt ur skuggorna, tar sin plats bakom synthen och närmar sej mikrofonen. Där står sedan Dreijer och likt en häxmästare framför sina domedagsdoftande sånger.
Ljusshowen fortsätter konserten igenom och stundtals är det så snyggt att man helt förstummad bara står och gapar. Inte ett ord yttras på scenen förutom låtarnas texter men till skillnad från exempelvis Ulf Lundell blir det aldrig malande och tråkigt, här känns det istället som en viktig del av föreställningen. Konserten känns i alla delar så genomtänkt att tystnaden blir en del av föreställningen, en del av den suggestiva upplevelse Fever Rays konsert utgör. Hade det förekommit mellansnack hade inte alls samma känsla och stämning byggts upp.
Det är fruktansvärt bra, fruktansvärt snyggt och fruktansvärt genomtänk men efteråt står man där med två frågor, var det verkligen en konsert vi såg? Och vem var den mystiska gästen?
Betyg: 5
posted by Nicklas R at 23:50
0 Comments:
Post a Comment
<< Home