Trångt i busskuren

När jag i godan ro stod nere vid centralen och vänatde på bussen till skolan imorse kom dte helt plötsligt en hel dagisklass och tryckte in sej i busskuren där jag stod. Det var fett jobbigt, barnen var högljudda och allmänt störiga och stirrade på mej och massa sånt där (ja ni vet hur barn brukar vara). Hoppas bara att jag inte blir sjuk nu, som jag sagt förut är ju barn veritabla biovapen med en oöverträffad förmåga att sprida sjukdomar omkring sej.
Däremot var det lite värmande att se att barn av idag fortfarande tycker det är spännande när det åker förbi ett tåg. Jag trodde nästan vi 80-talister var den sista generationen som tyckte sådant var spännande men så när det rullade in ett tåg på stationen blev det vildsint trängsel längst bak i busskuren för att barnen vill se tåget, lite i stil som under den sommar i varberg i slutet av 80-talet eller början av 90-talet då jag och min syster entusiastiskt ropade "nu kommer tåget" och sprang mot fönstret så fort vi hörde ett tåg som tutade i fjärran. Kanske finns det trots allt någon sorts hopp för mänskligheten.

Och nu låter det här inlägget säkert som att jag hatar barn. Det gör jag nog inte men däremot tycker jag dom är rätt jobbiga.