Fredagens recensioner
Som utlovat är här fredagsrecensionerna:
Billie the Vision and the Dancers
Det här är precis så som man vill att en Billie-spelning ska vara. Publiken dansar, det sprids värme och kärlek på kullen och sångaren Lars Lindquists smånaivistiska och skönt humoristiskt förvirrade mellansnack sitter precis där de ska. Ändå lyfter aldrig riktigt konserten till de riktiga höjderna. Antagligen beroende på det inte helt inbjudande vädret och den relativt tidiga timmen, Billie the Vision and the Dancers är först ut denna festivalens tredje dag.
Men visst är det bra, nämnde Lindquist bjuder in publiken att sjunga med, pratar om Anders Lundin och sjunger sina texter om Pablo & Co samtidigt som resten av bandet tonsätter det hela med en säkerhet och spelglädje som övertygar. Nämnas bör också att i duetten “overdosing with you” sjunger Fia Janninge nästan otäckt likt Annika Norlin (som sjunger sången på skiva), hade man blundat hade man nästan kunnat tro att det var Annika som stod där på scenen.
Även om det där sista lyftet inte kommer blir det ändå ett dansparty i det regn som börjar falla en bit in på konserten. De rytmer som bankas fram på diverse slagverk är svåra att värja sig emot och man går därifrån med ett leende på läpparna.
Betyg: 3
[ingenting]
Konserten öppnas med gamla rökaren ”Punkdrömmar” men sedan domineras setlistan, med några undantag, av låtar från fjolårets fantastiska album ”Tomhet, idel tomhet”.
Vi är inte jättemånga som samlats precis framför scenen men det är å andra sidan relativt välfyllt på sidorna i dalen. Något som också Christopher Sander uppmärksammar då han uppmanar de som samlats där att komma ner. Att de flesta väljer att sitta kvar i slänterna verkar dock inte röra [ingenting] i ryggen utan vi bjuds på en riktigt fin konsert där det enda som går att klaga på är vädret. Som sagt dominerar låtarna från ”Tomhet..”, minns jag inte helt fel får vi höra alla sångerna från skivan utom ”Lång väg hem” och den långa ”Låt floden komma” (möjligtvis saknas ”Tack.” också men där är jag osäker). Att senaste skivan dominerar är ett smart drag då det är deras bästa och mest helgjutna skiva hittills och att det dessutom kryddas med några av de bästa låtarna från de tidigare skivorna och, inte minst, Sibillie Attars ljuva sångröst gör naturligtvis anrättningen ännu smaskigare.
”Bergochdalbanan” och ”Dina händer är fulla av blommor” är två av konsertens många höjdpunkter. De är andlöst vackra och berörande när de spelas efter varandra strax för slutet. Slutet ja, konserten avslutas med en fullkomligt extatisk ”Halleluja!”, den är precis så magnifik och laddad och makalös som man hade hoppats på. Just där och då finns inget annat, man står bara och gapar av häpnad över hur jävla bra det är. Det är en magisk avslutning.
Sedan kliver förvisso Sander och hans mannar in på scenen och spelar ”Lisa sa” som extranummer, till glädje för de två killar som genom hela konserten konstant önskat den låten efter varenda låt (sannolikt är det också på grund av dessa två just den låten väljs som extranummer). Men det spelar ingen roll, ”Halleluja!” är den naturliga finalen, det är den urladdningen man kommer bära med sig som det extatiska slutet på en fantastisk konsert.
Betyg: 4
Hästpojken
Redan i början av spelningen slår det mig att så här bra har Hästpojken aldrig låtit tidigare när jag sett dem live. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör det men kanske är det nytillskotten av musiker, kanske är det de nya låtarna eller kanske är det helt enkelt bara ljudanläggningen som är bättre. Dessutom känns Martin mer avslappnad och bekväm än vad jag någonsin sett honom. Han verkar trivas på scenen och droppar den ena onelinern efter den andra i sina för dagen ganska charmiga mellansnack. ”Står de och väntar på Takida?” funderar han syrligt kring den folksamling som börjar samlas vid stora scenen som ligger precis bredvid den scen Hästpojken har till sitt förfogande.
Sen är naturligtvis musiken strålande. De nya arren lyfter verkligen de gamla låtarna (Matti Ollikainen på piano är nog bandets bästa värvning sen sist jag såg dem) och de nya låtarna är tja, riktigt bra poplåtar helt enkelt. Störst jubel för eftermiddagen får inte helt oväntat vinterns hit ”Gitarrer och bas, trummor och hat” men publiken verkar uppskatta hela konserten. Spelningen avslutas naturligtvis som alltid med ”Caligula”, ett lysande livenummer som på ett snyggt sätt knyter ihop konserten.
Betyg: 4
Invasionen
Dennis Lyxzén och hans mannar i Invasionen jobbar på bra i regnet och levererar sin kombination av punk och pop med energi och intensitet. Något som tycks uppskattas av publiken framför scenen då de trots regnet och den kalla vinden entusiastiskt röjer loss till musiken.
Låtarna finns kanske inte så mycket att säga om, det är småpunkiga poplåtar med texter på svenska. Låtarna är bra utan att vara fantastiska men framförs med en glöd som får dem att växa till riktiga rackarrökare live. Kryddat med en väldigt bra cover av Deportees fjolråshit ”Under pavement the beach”, eller ”Under gatan en strand” som den heter i Invasionens tappning. Naturligtvis hinns även lite politik med, det är ju trots allt Lyxzén som står scenen. Efter att ha uppmanat publiken att njuta av upproret medan de är unga för ”det blir inte lättare att vara punkare när man blir äldre” fortsätter nämnde Lyxzén efter ytterligare några sånger med att droppa den smått fantastiska repliken ”Borgarsvinen måst’ bort. Utan socialism inga rockfestivaler”.
Betyg: 4
Bloody Beetroots
Det ska sägas direkt att det här är inte min grej musikaliskt. Publiken verkar dock gilla det. Dalen är hyfsat välfylld och halva publiken studsar konstant upp och ner. För mig som inte är något större fan av musiken blir det dock rätt enformigt efter ett tag, mycket låter på i mina öron på ett ungefär likadant och det händer inte så jäkla mycket.
Att Dennis Lyxzén kommer in och gästar på den gamla Refusueddängan ”New noise” är dock naturligtvis stencoolt. Även om jag själv aldrig fattat grejen med varken Refused eller den typ av musik de spelade inser jag att det är rätt stort att ha sett Lyxzén framföra den låten. Och att jag kommer kunna reta mina vänner som gillar Refused med att ha sett det.
Betyg: 2
Maskinen
Största publiken vid Lilla IP hittills, och antagligen för hela festivalen, har samlats framför scenen när det är dags för Frej och Herbert att äntra scenen. Redan när de kliver in på scenen i sina svarta hoodies med den välbekanta Maskinen-loggan på bröstet är partyt i full gång framför scenen och det idoga regnandet tycks inte röra publiken i ryggen. Festen fortsätter sedan hela konserten igenom och hits som ”Alla som inte dansar (är våldtäktsmän)” och ”Segertåget” är nära att välta hela den gamla åsen.
Maskinens hybrid mellan hiphop och dansmusik är minst sagt effektiv och samtidigt oerhört svår att värja sig emot. Det kanske inte är festivalens största fest sett till hur många som är där (även om publiken som sagt är Lilla IP:s största) men det är antagligen den mest intensiva. Och inte blir det mindre intensivt av att både Frej och Herbert riktigt sprakar på scenen där de studsar omkring framför projektioner på djur och triggar publiken till att röja mer och mer, hårdare och hårdare. Det är, kort sagt, en jävla energi både på scenen och framför densamma.
Det är ett fenomenalt party Maskinen lyckas ställa till med.
Betyg: 4
Public Image Ltd.
Det är inte riktigt så lökigt och trött som jag hade väntat mig. Jag hade en skräckbild i huvudet av att John Lydon skulle vara totalt ointresserad, stå och mumla fram låttexterna och att det hela mest skulle kännas just lökigt och kanske lite tragiskt. Så är det dock inte. Det är väl inte direkt bra, men långt ifrån vad man hade befarat.
Första låten är till och med riktigt bra men sedan gör konserten ett rejält dyk. Det mesta som spelas efter den första låten låter ungefär likadant och det blir rätt segt och tråkigt. Det känns till stor ganska mycket som en dag på jobbet för bandet. Lydon med kollegor står mest bara där, något som varken låtmaterialet eller leveransen av detsamma inte riktigt håller för. Dock är det väl inte så konstigt att den där riktiga gnistan uteblir med tanke på att det är väldigt lite folk som har sökt sig upp till IP för att titta på PiL. Ett mer än lovligt tomt IP är nog inte särskilt inspirerande. Anledningarna till den skrala publikuppslutningen är nog många men framförallt så är det nog så att PiL inte är en bokning som tilltalar PIP:s primära målgrupp, och så kan man ju fråga sig hur relevanta och spännande de känns 2010. Dock ska bandet ha en eloge för att de inte säckar ihop totalt utan ändå försöker ge de fåtaliga fansen valuta för pengarna. Det tyder på en proffsighet och omtanke om fansen som är fin på något sätt.
Jag tröttnar dock efter en dryg halvtimme då det mesta låtit i stort sett likadant och jag kommer på mig själv med att stå och fundera på massa annat än själva spelningen. Då går jag därifrån och går hem och lägger mig.
Betyg: 2
Billie the Vision and the Dancers
Det här är precis så som man vill att en Billie-spelning ska vara. Publiken dansar, det sprids värme och kärlek på kullen och sångaren Lars Lindquists smånaivistiska och skönt humoristiskt förvirrade mellansnack sitter precis där de ska. Ändå lyfter aldrig riktigt konserten till de riktiga höjderna. Antagligen beroende på det inte helt inbjudande vädret och den relativt tidiga timmen, Billie the Vision and the Dancers är först ut denna festivalens tredje dag.
Men visst är det bra, nämnde Lindquist bjuder in publiken att sjunga med, pratar om Anders Lundin och sjunger sina texter om Pablo & Co samtidigt som resten av bandet tonsätter det hela med en säkerhet och spelglädje som övertygar. Nämnas bör också att i duetten “overdosing with you” sjunger Fia Janninge nästan otäckt likt Annika Norlin (som sjunger sången på skiva), hade man blundat hade man nästan kunnat tro att det var Annika som stod där på scenen.
Även om det där sista lyftet inte kommer blir det ändå ett dansparty i det regn som börjar falla en bit in på konserten. De rytmer som bankas fram på diverse slagverk är svåra att värja sig emot och man går därifrån med ett leende på läpparna.
Betyg: 3
[ingenting]
Konserten öppnas med gamla rökaren ”Punkdrömmar” men sedan domineras setlistan, med några undantag, av låtar från fjolårets fantastiska album ”Tomhet, idel tomhet”.
Vi är inte jättemånga som samlats precis framför scenen men det är å andra sidan relativt välfyllt på sidorna i dalen. Något som också Christopher Sander uppmärksammar då han uppmanar de som samlats där att komma ner. Att de flesta väljer att sitta kvar i slänterna verkar dock inte röra [ingenting] i ryggen utan vi bjuds på en riktigt fin konsert där det enda som går att klaga på är vädret. Som sagt dominerar låtarna från ”Tomhet..”, minns jag inte helt fel får vi höra alla sångerna från skivan utom ”Lång väg hem” och den långa ”Låt floden komma” (möjligtvis saknas ”Tack.” också men där är jag osäker). Att senaste skivan dominerar är ett smart drag då det är deras bästa och mest helgjutna skiva hittills och att det dessutom kryddas med några av de bästa låtarna från de tidigare skivorna och, inte minst, Sibillie Attars ljuva sångröst gör naturligtvis anrättningen ännu smaskigare.
”Bergochdalbanan” och ”Dina händer är fulla av blommor” är två av konsertens många höjdpunkter. De är andlöst vackra och berörande när de spelas efter varandra strax för slutet. Slutet ja, konserten avslutas med en fullkomligt extatisk ”Halleluja!”, den är precis så magnifik och laddad och makalös som man hade hoppats på. Just där och då finns inget annat, man står bara och gapar av häpnad över hur jävla bra det är. Det är en magisk avslutning.
Sedan kliver förvisso Sander och hans mannar in på scenen och spelar ”Lisa sa” som extranummer, till glädje för de två killar som genom hela konserten konstant önskat den låten efter varenda låt (sannolikt är det också på grund av dessa två just den låten väljs som extranummer). Men det spelar ingen roll, ”Halleluja!” är den naturliga finalen, det är den urladdningen man kommer bära med sig som det extatiska slutet på en fantastisk konsert.
Betyg: 4
Hästpojken
Redan i början av spelningen slår det mig att så här bra har Hästpojken aldrig låtit tidigare när jag sett dem live. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör det men kanske är det nytillskotten av musiker, kanske är det de nya låtarna eller kanske är det helt enkelt bara ljudanläggningen som är bättre. Dessutom känns Martin mer avslappnad och bekväm än vad jag någonsin sett honom. Han verkar trivas på scenen och droppar den ena onelinern efter den andra i sina för dagen ganska charmiga mellansnack. ”Står de och väntar på Takida?” funderar han syrligt kring den folksamling som börjar samlas vid stora scenen som ligger precis bredvid den scen Hästpojken har till sitt förfogande.
Sen är naturligtvis musiken strålande. De nya arren lyfter verkligen de gamla låtarna (Matti Ollikainen på piano är nog bandets bästa värvning sen sist jag såg dem) och de nya låtarna är tja, riktigt bra poplåtar helt enkelt. Störst jubel för eftermiddagen får inte helt oväntat vinterns hit ”Gitarrer och bas, trummor och hat” men publiken verkar uppskatta hela konserten. Spelningen avslutas naturligtvis som alltid med ”Caligula”, ett lysande livenummer som på ett snyggt sätt knyter ihop konserten.
Betyg: 4
Invasionen
Dennis Lyxzén och hans mannar i Invasionen jobbar på bra i regnet och levererar sin kombination av punk och pop med energi och intensitet. Något som tycks uppskattas av publiken framför scenen då de trots regnet och den kalla vinden entusiastiskt röjer loss till musiken.
Låtarna finns kanske inte så mycket att säga om, det är småpunkiga poplåtar med texter på svenska. Låtarna är bra utan att vara fantastiska men framförs med en glöd som får dem att växa till riktiga rackarrökare live. Kryddat med en väldigt bra cover av Deportees fjolråshit ”Under pavement the beach”, eller ”Under gatan en strand” som den heter i Invasionens tappning. Naturligtvis hinns även lite politik med, det är ju trots allt Lyxzén som står scenen. Efter att ha uppmanat publiken att njuta av upproret medan de är unga för ”det blir inte lättare att vara punkare när man blir äldre” fortsätter nämnde Lyxzén efter ytterligare några sånger med att droppa den smått fantastiska repliken ”Borgarsvinen måst’ bort. Utan socialism inga rockfestivaler”.
Betyg: 4
Bloody Beetroots
Det ska sägas direkt att det här är inte min grej musikaliskt. Publiken verkar dock gilla det. Dalen är hyfsat välfylld och halva publiken studsar konstant upp och ner. För mig som inte är något större fan av musiken blir det dock rätt enformigt efter ett tag, mycket låter på i mina öron på ett ungefär likadant och det händer inte så jäkla mycket.
Att Dennis Lyxzén kommer in och gästar på den gamla Refusueddängan ”New noise” är dock naturligtvis stencoolt. Även om jag själv aldrig fattat grejen med varken Refused eller den typ av musik de spelade inser jag att det är rätt stort att ha sett Lyxzén framföra den låten. Och att jag kommer kunna reta mina vänner som gillar Refused med att ha sett det.
Betyg: 2
Maskinen
Största publiken vid Lilla IP hittills, och antagligen för hela festivalen, har samlats framför scenen när det är dags för Frej och Herbert att äntra scenen. Redan när de kliver in på scenen i sina svarta hoodies med den välbekanta Maskinen-loggan på bröstet är partyt i full gång framför scenen och det idoga regnandet tycks inte röra publiken i ryggen. Festen fortsätter sedan hela konserten igenom och hits som ”Alla som inte dansar (är våldtäktsmän)” och ”Segertåget” är nära att välta hela den gamla åsen.
Maskinens hybrid mellan hiphop och dansmusik är minst sagt effektiv och samtidigt oerhört svår att värja sig emot. Det kanske inte är festivalens största fest sett till hur många som är där (även om publiken som sagt är Lilla IP:s största) men det är antagligen den mest intensiva. Och inte blir det mindre intensivt av att både Frej och Herbert riktigt sprakar på scenen där de studsar omkring framför projektioner på djur och triggar publiken till att röja mer och mer, hårdare och hårdare. Det är, kort sagt, en jävla energi både på scenen och framför densamma.
Det är ett fenomenalt party Maskinen lyckas ställa till med.
Betyg: 4
Public Image Ltd.
Det är inte riktigt så lökigt och trött som jag hade väntat mig. Jag hade en skräckbild i huvudet av att John Lydon skulle vara totalt ointresserad, stå och mumla fram låttexterna och att det hela mest skulle kännas just lökigt och kanske lite tragiskt. Så är det dock inte. Det är väl inte direkt bra, men långt ifrån vad man hade befarat.
Första låten är till och med riktigt bra men sedan gör konserten ett rejält dyk. Det mesta som spelas efter den första låten låter ungefär likadant och det blir rätt segt och tråkigt. Det känns till stor ganska mycket som en dag på jobbet för bandet. Lydon med kollegor står mest bara där, något som varken låtmaterialet eller leveransen av detsamma inte riktigt håller för. Dock är det väl inte så konstigt att den där riktiga gnistan uteblir med tanke på att det är väldigt lite folk som har sökt sig upp till IP för att titta på PiL. Ett mer än lovligt tomt IP är nog inte särskilt inspirerande. Anledningarna till den skrala publikuppslutningen är nog många men framförallt så är det nog så att PiL inte är en bokning som tilltalar PIP:s primära målgrupp, och så kan man ju fråga sig hur relevanta och spännande de känns 2010. Dock ska bandet ha en eloge för att de inte säckar ihop totalt utan ändå försöker ge de fåtaliga fansen valuta för pengarna. Det tyder på en proffsighet och omtanke om fansen som är fin på något sätt.
Jag tröttnar dock efter en dryg halvtimme då det mesta låtit i stort sett likadant och jag kommer på mig själv med att stå och fundera på massa annat än själva spelningen. Då går jag därifrån och går hem och lägger mig.
Betyg: 2
posted by Nicklas R at 00:09
0 Comments:
Post a Comment
<< Home