Putterecensioner onsdag

Här är då recensionerna på dom konserter jag såg på Putte i onsdags:

Carolina Wallin Perez
Det är ingen jättestor skara som samlats vid scenen för att se Carolina Wallin Perez inleda 2010 års Putte i Parken. Vi som är där får dock en perfekt start på festivalen med hennes softjazziga laidbackversioner av kents katalog i solskenet uppe på rävåskullen. Extra nöjda verkar kentfansen som samlats längst framme vid kravallstaketet och entusiastiskt skriker och jublar åt varenda låttitel och kan varenda textrad.
Det tillbakalutade anslaget förstärks av att bortsett från nyss nämnda fans längst fram sitter stora delar av publiken ner i gräset och avnjuter den stilla, fina och i ”Om du var här” smått suggestiva konserten. Spelningens allra finaste stunder är balladerna ”Pärlor” och ”Utan dina andetag” som är andlöst vackra. Carolina sjunger med en inlevelse man sällan ser när artister spelar covers och lyckas verkligen förmedla den smärta och ångest som många av låtarna innehåller. Vissa stunder lyckas hon nästan bättre med det än Jocke Berg & Co själva. Hon gör, för att använda en slitet uttryck, sångerna till sina egna.
Någon enstaka låt blir något ointressant och en mer engagerad publik hade resulterat i ett högre betyg, men allt som allt är det en ljuvlig start på festivalen.

Betyg: 3


Tomas Andersson Wij
”Visst känns det tryggt att vi har ett kravallstaket” säger Tomas Andersson Wij och ironiserar över den klena publikuppslutningen. Den stillsamme mannen med gitarr hade dock förtjänat en större publik för det är en fin och stämningsfull konsert vi blir serverade där vi sitter i gräset. Det är dock skönt att slippa det Seven Nation Army-skrålande pack som förstört så många konserter de senaste åren och avsaknaden av dessa ger konserten en känsla av både värdighet och vuxenhet man önskar att man fick uppleva oftare på den här typen av konserter. Allt för ofta störs dessa känslostarka singersongwriterspelningar av någon överförfriskad tomte, inte sällan med tribaltatueringar, som står och brölar längst framme vid staketet. Här känner man istället en väldig värme mellan publik och artist, och de golfapplåder som utbryter efter varje sång är väldigt fina på något sätt.
Överlag är det som sagt en fin och stämningsfull konsert men i några av de fartigare låtarna förvandlas TAW faktiskt till en rockstjärna. Något som bryter av mot det mer lågmälda men fungerar väldigt bra som en kontrast mot detsamma. När så den avslutande ”Blues från Sverige” presenteras passar Andersson Wij på att berömma den lyssnande publiken, och intrycket av värme mellan publik och artist förstärks.

Betyg: 4


Skilla
Jag ser bara en knapp kvart av Skillas framträdande, naturligtvis för lite för att sätta ett betyg, men det jag ser är väldigt bra. Det är energiskt, intensivt och låtarna sitter där de ska. Sångerskan Nina Christensen är dessutom en smått lysande frontkvinna, med en naturlig coolhet och utstrålning värdig en stjärna äger hon scenen tillsammans med sina bandkamrater. Det är, som sagt, väldigt bra och Skilla är ett band vi kommer höra mer av i framtiden.
Utgår man ifrån att hela spelningen var lika bra vore det en klockren fyra i betyg.


Oskar Linnros
Oskar Linnros snygga poplåtar är onekligen effektiva, även om ljudet är så där under stora delar av spelningen så har den gamle Snook-mannen publiken i sin hand redan från början. Eller egentligen redan innan konserten börjat. Publiken är med andra ord taggad och det både dansas, klappas takten och sjungs med till de flesta av låtarna.
Känslan är dock att det där sista lyftet inte riktigt finns där. Även om den relativt store folkmassa som samlats vid scenen, herr Linnros är onekligen populär även hos de breda folklagren, är på och älskar det de ser så är känslan att det skulle kunna vara ytterligare lite bättre. Det är först när Linnros säger att det ”är dags att sparka igång den här jävla kvällen” (och därmed delvis bekräftar känslan av att det inte riktigt lyft) och kör igång ”Ack, Sundbyberg” som det lyfter sig en nivå. När spelningen sedan avslutas med den magnifika kombon ”17 år/Från och med du” kommer det sista lyftet, och när övergången mellan låtarna kommer formligen lyfter det imaginära taket. Här tänder det till ordentligt och betyget lyfts ett snäpp.

Betyg: 4


The Ark
Ola Salo och hand mannar kan ha festivalens läckraste scenbygge. Med skärmar och trappor värdigt ett arenaband kliver bandet upp på scen och fyrar av hit efter hit. Ola är som bekant en lysande estradör med vad som tycks vara en medfödd talang för att stå på en scen. Dessutom händer något med låtarna i liveformatet. Vad som på skiva med några undantag är ganska identitetslös bastard av rock, pop och glam förvandlas här till sprakande bomber som exploderar ut över kullen. Inledningen på konserten är euforisk och hit efter hit skickas ut över den inte helt svårflörtade publiken.
En bit in i konserten sker ett klädbyte, bandet byter från vad som verkar vara ett polkagristema (där Jeppsson var stiligast med sin polkagrisfrack) till svarta dräkter med något vitt mönster på, och då bromsar dessvärre konserten in en aning då man spelar en rätt såsig musikalpsalm från senaste skivan. Det är förvisso tillfälligt då ”Prayer for the weekend” och framförallt ”It takes a fool to remain sane” snabbt vänder upp skutan på rätt köl igen. Men man når inte riktigt samma euforiska höjder under denna andra akt utan tempot känns generellt något lägre än under den rent glödande inledningsakten. Delvis för att det nya material som trängt sig in i den hitkavalkad konserten utgör inte riktigt håller samma klass som tidigare hits. Framemot slutet av akten börjar man dock närma sig första aktens höjder då ”One of us is gonna die young” (genialt sammanvävd med Alphavilles ”Forever young”) är ett party från början till slut.
Lagom till extranumren sker ännu ett klädbyte (till guldjackor!) och här lyfter konserten ännu en gång till euforiska nivåer. ”Absolutely no decorum” är magnifik men det allra bästa är dock sparat till sist. Hymnen ”Calleth you, cometh I” är rent episk och det regn som börjat falla snarar förstärker intrycket än stör, det symboliserar på något sätt förlösandet av de uppdämda känslor som får sitt uttryck i publikens allsång . De minuter låten pågår är magiska och man vill aldrig att den ska sluta. Men gonggången ringer, konserten, eller förlåt hitkavalkaden, är över och publiken börjar vandra ner från IP, bort från ”vår egen regnbågsfestival” som Ola kallade det när en regnbåge visade sig på himlen. Kanske är det ingen slump att det var under just The Arks konsert den gjorde det.

Betyg: 4


Skinny Puppy
Konserten börjar med att vad som ser ut som en missbildad stjärngosse haltar in bakom en gåstol och börjar rossla fram någon sorts domedagstext framför ett stenhårt syntbeat, allting framför en projektion av någon sorts mardrömslik korridor.
Ni hör ju. Det är fruktansvärt fånigt, men också löjligt underhållande. Musikaliskt förstår jag ingenting men det är en jäkligt snygg och visuell show. Visst är det suggestivt och på sitt sätt rätt coolt emellanåt men lika ofta står man och ler lite menande åt spektaklet. Det är liksom blod och burar och rykande stjärngossestrutar och jag vet inte vad. Det är dystopiskt och det är domedagsstämning men det är också väldigt gulligt. Det finns liksom något djupt sött med medelålders män som hoppar runt i masker, väser fram domedagsvisor och dessutom gör det på allvar.
Men det är som sagt väldigt underhållande och stundtals känns det som att Skinny Puppy iscensätter 90 minuter rent vansinne. Och det är ju show liksom. En intressant upplevelse om inte annat.
Det är kul att ha sett men hur betygsätter man något sånt här?

Betyg: 4


The Mary Onettes
Mary Onettes kliver ut på scenen och inleder konserten med ”Puzzles”, öppningsspåret från lysande fjolårsskivan Islands. Tyvärr är publiken som samlats framför cirkusscenen nästan pinsamt liten men jönköpingskvartetten levererar ändå en gedigen konsert.
Bandet framför en väl avvägd mix av gamla och nya låtar och även om låtarna från Islands generellt sett är bättre än det äldre materialet så är de äldre låtarna rockigare och får igång publiken mer varför dynamiken blir utmärkt. Det enda jag saknar är egentligen ”Symmetry” men det vägs upp av att de spelar en lysande version av ”Once I was pretty” (för övrigt deras bästa låt i min mening).
Visst kan man tycka att de inte gör så mycket mer än att stå där spela låtarna rakt upp och ner, men ibland är det allt som krävs. En mycket bra konsert. En av dagens allra bästa.
Dessutom måste man ju älska den dekadens sångaren Philip Ekström utstrålar då han ogenerat halsar ur sin medhavda vinflaska.

Betyg: 4