Putterecensioner torsdag
Blev precis klar med torsdagsrecensionerna. Här har ni dom:
Armand Mirpour
Armand Mirpour verkar vara en överlag ganska glad människa. Under konsertens gång skämtar han lite med publik, är lite sådär charmigt popknasig (ja, det känns som att det är på riktigt) och verkar vara allmänt gott humör. Han hör till de artister som dessutom verkar genuint glada, stundtals kanske rentav lite halvt generad, för att folk gillar det han gör. Det goda humöret sprider sig till den inte jättestora men inte heller helt oansenliga publik som masat sig upp ur sängen för att se den gänglige debutanten. Rakt igenom är stämningen på kulle familjär och, faktiskt, ganska mysig. Det är rentav ganska härligt att stå där i solen och lyssna på Mirpours oftast dansanta popdängor. På något sätt känns det under konsertens gång som att konserten i mångt och mycket blir en manifestation av allt det Putte i Parken står för. Det härliga, lite skämtsamma och allmänt varma och välkomnande. Avslutande, och väldigt bra, I am a volcano är naturligtvis den låt som får publiken att dansa allra mest. Annars är det vi får höra en blandning av nya sånger och sådana vi hört tidigare. Av det nya vi får höra att döma kan nog det kommande debutalbumet bli riktigt trevligt. Den buggaktiga Lucky lady hotshot har, exempelvis, absolut potential att bli något av en radioplåga framöver. Allt som får vi en konsert som matchar solskenet över IP denna eftermiddag.
Betyg: 3
The Wombats
Timmarna närmast föregående att The Wombats ska spela i dalen drar ett åskväder förbi över Karlskoga, och trion hinner inte mycket mer än kliva upp på scenen innan nästa regnskur kommer. Det verkar dock inte påverka britterna nämnvärt utan de levererar en stabil indierockshow trots att de yttre förutsättningarna är sådär. Publiken är även den entusiastisk trots regnet och det dröjer inte länge innan det börjar dansas och hoppas i den lerpöl som börjat bildas nere i dalen. En lerpöl jag själv strategiskt nog råkade ställa mig precis bredvid vilket resulterar i att de byxor som var svarta när jag kom dit är brunprickiga när jag går därifrån. Precis som nämnda lerpölsdans indikerar röjer Wombats på riktigt bra emellanåt. Som ofta i genren brittisk gitarrbaserad indierock blir det i vissa stunder dock en aning enahanda. Det är inte jättestor variation mellan låtarna helt enkelt. Med det sagt är det dock en bra konsert där både bandet och publiken känns tända. Konserten avslutas med en lysande Let’s dance to Joy Division där både framförande och, framförallt, responsen är grymma. Hade det inte varit för det förbannade regnet som sänker helhetsupplevelse en smula hade nog betyget blivit högre.
Betyg: 3
Peter Bjorn and John
Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson står inte bara bakom ett gäng av senare års allra bästa svenska skivor, både i eget namn och som låtskrivare, producenter eller bandmedlemmar, denna kväll levererar de dessutom en fullkomligt glödande föreställning. Då och då dyker det upp ett och annat äldre nummer men setet domineras av material från vinterns lysande Gimme Some, en skiva som uppenbarligen är som gjord för att spelas live. Det som är briljant redan på skivan växer ytterligare i liveformatet och i stort sett varenda låt blir en liten bomb. Framförandet är fantastiskt och de tre är riktiga showmän. Framförallt Peter, som för övrigt är stiligast hittills på festivalen i sin skarpa ljusa kostym, far fram och tillbaka över scenen, hoppar, studsar och när det är dags för Young Folks klättrar han ner från scenen och vandrar runt i publiken.
En elektrisk I know you don’t love me utmynnar i vad som närmast kan beskrivas som gammalt hederligt shoegazringande. Det är magnifikt men prövar nog Young Folks-publikens tålamod en aning. För visst märks det att det är många som är där för att få höra just Young Folks, inte minst genom att många börjar lämna konserten direkt efter att den spelats. Vilket mest drabbar dem själva då de går miste om slutet på en fantastisk konsert. Mot slutet får vi exempelvis en Lies som inte bara glöder, utan brinner. Konserten avslutas med ett klassiskt oväsen och när det ringt ut finns bara en känsla kvar. Man vill inte att konserten ska vara slut, man vill bara ha mer. Det är festivalens, åtminstone hittills, klart bästa konsert. Det är snudd på en femma.
Betyg: 4 (men femman är nära)
Syket
Det man i efterhand minns starkast från Sykets konsert är tyvärr det dåliga ljudet. Det är väldigt mycket bas och trummor samtidigt som framförallt sång och keyboard hörs väldigt dåligt (keyboarden stundtals inte alls). Visst ska musiken i mångt och mycket vara basdriven och sången ska vara ganska låg, men som det låter här tappar man helt nyanserna och det blir rentav svårt att höra skillnad på låtarna. Det är synd för bandet gör det bra, musiken är bra, det är väldigt snyggt visuellt med enkla medel och det blir ett riktigt gött oväsen med ringande gitarrer på slutet. Hade ljudet varit som det borde hade det helt enkelt varit en kanonkonsert, men som ljudet var nu kan jag inte ge ett högre betyg hur gärna jag än skulle vilja. Alltid trist när en konsert saboteras av dåligt ljud, speciellt när det som i det här fallet är ett jäkligt bra band som drabbas.
Betyg: 3
Me and My Army
Modigt nog spelar Me and My Army The Only One och den självbetitlade Me and My Army, två av deras bästa låtar, redan som låt nummer två och tre. Det är ett vågat grepp men den här gången fungerar det och man lyckas både hålla kvar publiken och göra en fortsatt sevärd konsert. Det är helt tiden trevligt småsvängigt såväl som stabilt och kompetent, men kanske inte så överraskande. Bandet känns fokuserade och allt som allt blir det en spelning med viss mersmak.
Betyg: 3
Bob Hund
Plötsligt slår mig det gamla talesättet att saker och ting aldrig blir som första gången. Det känns som att det passar in här. För ungefär två år sedan befann jag mig på samma plats och såg Bob Hund live för första gången. Det var en magisk, euforisk natt med en känsla av att vad som helst kunde hända. Riktigt den känslan får jag inte ikväll. Även om det, naturligtvis, är väldigt bra.
Thomas Öberg far som vanligt (om man nu kan använda ordet vanligt i samband med Bob Hund) omkring på scenen som en tokig, hoppar, studsar, trasslar in sig i mikrofonsladden och klättrar på monitorerna. Han håller briljanta mellansnack och är, som alltid, den magnifike frontman han alltid varit. Inledningen är hitspäckad, vi får Folkmusikför folk som inte kan bete sig som folk, Ska du hänga med? Nä!, Nu är det väl revolution på gång? och Popsång (mot min vilja) på ett bräde och det är naturligtvis en oemotståndlig start på konserten. Sedan fortsätter konserten med en blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på äldre material. Allra mest går publiken igång på gamla örhänget Tralala lilla molntuss ungefär en timme in i konserten. Då blir det galet framför scenen trots att publiken är något mindre än den borde vara. För att vara en konsert med Bob Hund bjuds vi på förvånansvärt få extranummer. Men å andra sidan slutar de extranummer vi får höra i ett riktigt klassiskt Bob Hundskt gitarroväsen. Då kan man verkligen inte klaga.
Det är en väldigt bra konsert. Bättre än det mesta. Ändå kan jag inte släppa tanken. Tanken på att inget någonsin blir som första gången.
Betyg: 4
Armand Mirpour
Armand Mirpour verkar vara en överlag ganska glad människa. Under konsertens gång skämtar han lite med publik, är lite sådär charmigt popknasig (ja, det känns som att det är på riktigt) och verkar vara allmänt gott humör. Han hör till de artister som dessutom verkar genuint glada, stundtals kanske rentav lite halvt generad, för att folk gillar det han gör. Det goda humöret sprider sig till den inte jättestora men inte heller helt oansenliga publik som masat sig upp ur sängen för att se den gänglige debutanten. Rakt igenom är stämningen på kulle familjär och, faktiskt, ganska mysig. Det är rentav ganska härligt att stå där i solen och lyssna på Mirpours oftast dansanta popdängor. På något sätt känns det under konsertens gång som att konserten i mångt och mycket blir en manifestation av allt det Putte i Parken står för. Det härliga, lite skämtsamma och allmänt varma och välkomnande. Avslutande, och väldigt bra, I am a volcano är naturligtvis den låt som får publiken att dansa allra mest. Annars är det vi får höra en blandning av nya sånger och sådana vi hört tidigare. Av det nya vi får höra att döma kan nog det kommande debutalbumet bli riktigt trevligt. Den buggaktiga Lucky lady hotshot har, exempelvis, absolut potential att bli något av en radioplåga framöver. Allt som får vi en konsert som matchar solskenet över IP denna eftermiddag.
Betyg: 3
The Wombats
Timmarna närmast föregående att The Wombats ska spela i dalen drar ett åskväder förbi över Karlskoga, och trion hinner inte mycket mer än kliva upp på scenen innan nästa regnskur kommer. Det verkar dock inte påverka britterna nämnvärt utan de levererar en stabil indierockshow trots att de yttre förutsättningarna är sådär. Publiken är även den entusiastisk trots regnet och det dröjer inte länge innan det börjar dansas och hoppas i den lerpöl som börjat bildas nere i dalen. En lerpöl jag själv strategiskt nog råkade ställa mig precis bredvid vilket resulterar i att de byxor som var svarta när jag kom dit är brunprickiga när jag går därifrån. Precis som nämnda lerpölsdans indikerar röjer Wombats på riktigt bra emellanåt. Som ofta i genren brittisk gitarrbaserad indierock blir det i vissa stunder dock en aning enahanda. Det är inte jättestor variation mellan låtarna helt enkelt. Med det sagt är det dock en bra konsert där både bandet och publiken känns tända. Konserten avslutas med en lysande Let’s dance to Joy Division där både framförande och, framförallt, responsen är grymma. Hade det inte varit för det förbannade regnet som sänker helhetsupplevelse en smula hade nog betyget blivit högre.
Betyg: 3
Peter Bjorn and John
Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson står inte bara bakom ett gäng av senare års allra bästa svenska skivor, både i eget namn och som låtskrivare, producenter eller bandmedlemmar, denna kväll levererar de dessutom en fullkomligt glödande föreställning. Då och då dyker det upp ett och annat äldre nummer men setet domineras av material från vinterns lysande Gimme Some, en skiva som uppenbarligen är som gjord för att spelas live. Det som är briljant redan på skivan växer ytterligare i liveformatet och i stort sett varenda låt blir en liten bomb. Framförandet är fantastiskt och de tre är riktiga showmän. Framförallt Peter, som för övrigt är stiligast hittills på festivalen i sin skarpa ljusa kostym, far fram och tillbaka över scenen, hoppar, studsar och när det är dags för Young Folks klättrar han ner från scenen och vandrar runt i publiken.
En elektrisk I know you don’t love me utmynnar i vad som närmast kan beskrivas som gammalt hederligt shoegazringande. Det är magnifikt men prövar nog Young Folks-publikens tålamod en aning. För visst märks det att det är många som är där för att få höra just Young Folks, inte minst genom att många börjar lämna konserten direkt efter att den spelats. Vilket mest drabbar dem själva då de går miste om slutet på en fantastisk konsert. Mot slutet får vi exempelvis en Lies som inte bara glöder, utan brinner. Konserten avslutas med ett klassiskt oväsen och när det ringt ut finns bara en känsla kvar. Man vill inte att konserten ska vara slut, man vill bara ha mer. Det är festivalens, åtminstone hittills, klart bästa konsert. Det är snudd på en femma.
Betyg: 4 (men femman är nära)
Syket
Det man i efterhand minns starkast från Sykets konsert är tyvärr det dåliga ljudet. Det är väldigt mycket bas och trummor samtidigt som framförallt sång och keyboard hörs väldigt dåligt (keyboarden stundtals inte alls). Visst ska musiken i mångt och mycket vara basdriven och sången ska vara ganska låg, men som det låter här tappar man helt nyanserna och det blir rentav svårt att höra skillnad på låtarna. Det är synd för bandet gör det bra, musiken är bra, det är väldigt snyggt visuellt med enkla medel och det blir ett riktigt gött oväsen med ringande gitarrer på slutet. Hade ljudet varit som det borde hade det helt enkelt varit en kanonkonsert, men som ljudet var nu kan jag inte ge ett högre betyg hur gärna jag än skulle vilja. Alltid trist när en konsert saboteras av dåligt ljud, speciellt när det som i det här fallet är ett jäkligt bra band som drabbas.
Betyg: 3
Me and My Army
Modigt nog spelar Me and My Army The Only One och den självbetitlade Me and My Army, två av deras bästa låtar, redan som låt nummer två och tre. Det är ett vågat grepp men den här gången fungerar det och man lyckas både hålla kvar publiken och göra en fortsatt sevärd konsert. Det är helt tiden trevligt småsvängigt såväl som stabilt och kompetent, men kanske inte så överraskande. Bandet känns fokuserade och allt som allt blir det en spelning med viss mersmak.
Betyg: 3
Bob Hund
Plötsligt slår mig det gamla talesättet att saker och ting aldrig blir som första gången. Det känns som att det passar in här. För ungefär två år sedan befann jag mig på samma plats och såg Bob Hund live för första gången. Det var en magisk, euforisk natt med en känsla av att vad som helst kunde hända. Riktigt den känslan får jag inte ikväll. Även om det, naturligtvis, är väldigt bra.
Thomas Öberg far som vanligt (om man nu kan använda ordet vanligt i samband med Bob Hund) omkring på scenen som en tokig, hoppar, studsar, trasslar in sig i mikrofonsladden och klättrar på monitorerna. Han håller briljanta mellansnack och är, som alltid, den magnifike frontman han alltid varit. Inledningen är hitspäckad, vi får Folkmusikför folk som inte kan bete sig som folk, Ska du hänga med? Nä!, Nu är det väl revolution på gång? och Popsång (mot min vilja) på ett bräde och det är naturligtvis en oemotståndlig start på konserten. Sedan fortsätter konserten med en blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på äldre material. Allra mest går publiken igång på gamla örhänget Tralala lilla molntuss ungefär en timme in i konserten. Då blir det galet framför scenen trots att publiken är något mindre än den borde vara. För att vara en konsert med Bob Hund bjuds vi på förvånansvärt få extranummer. Men å andra sidan slutar de extranummer vi får höra i ett riktigt klassiskt Bob Hundskt gitarroväsen. Då kan man verkligen inte klaga.
Det är en väldigt bra konsert. Bättre än det mesta. Ändå kan jag inte släppa tanken. Tanken på att inget någonsin blir som första gången.
Betyg: 4
posted by Nicklas R at 14:32
1 Comments:
Hej Nicklas,
Hoppas du har en toppen sommar! Ser att du gillar Peter Bjorn and John. Jag vill bara tipsa dig om www.sverigesradio.se/gilla som nu gästas av just Peter Bjorn and John som berättar om vad de gillar för radioprogram och varför. Kika gärna in så hittar du förhoppningsvis något du gillar! Bra tips för sommarlyssning!
Vänligen,
Zu
Post a Comment
<< Home