Putterecensioner onsdag
Stefan Sundström & Johnny Dunders Elektriska Cirkus
Festivalens öppningsakt är en man som gått sina egna vägar och sagt och gjort det han känner för. Stefan Sundström har inte anpassat sig efter någon mall eller varit rädd för att göra någon upprörd. Man kan tycka vad man vill om honom, hans musik och hans texter som ständigt står på de svagas sida. Men oavsett vad man tycker går det inte att säga annat än att han gör sin grej och att han gör det bra. Oavsett om han gör visor eller, som idag, rock är det alltid konsekvent genomfört och framfört på ett Sundströmskt yvigt vis med spår av såväl progg som punk och bluesrock. Detta är ett intryck som förstärks av det kompetenta och lagom skitiga band som backar upp denna eftermiddag. De piskar upp ett bra och småbluesigt sväng som blir en utmärkt start på Putte i Parken 2011. Samspelet med publiken, som även om den inte är jättestor är något större än jag väntat mig med tanke på att det är tidigt på dagen och festivalen ännu inte riktigt kommit igång, är bra och såväl Sundström som hans bandmedlemmar tycks vara på gott humör. Som extranummer bjuds vi på en cover av Ebba Gröns Slicka uppåt, sparka neråt, ett låtval som väl sammanfattar vad Sundström står för som artist. En hybrid av progg, punk, vänsterideal och häcklande av översitteri och maktfullkomlighet. Allt som allt en minst sagt utmärkt start på festivalen.
Betyg: 3
Dan Hylander
Min första tanke när konserten börjar är att bandet på scenen visar riktig spelglädje. De verkar helt enkelt ha roligt när de framför den ganska raka rock inte helt utan Sprigsteenambitioner vi får höra. Det som i de första två låtarna är ett helt okej sväng blir dock snart ganska segt och enformigt. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket varken i låtarna eller i konserten. Det låter väldigt vuxet svenskt 70- och 80-tal och mellansnacken består på sin höjd av att vi får veta vad nästa låt handlar om. Efter ungefär en kvart kommer dessutom ett ganska outhärdligt och på tok för långt soloparti, utöver ett gäng gitarrsolon får vi rentav höra ett violinsolo, och där tappar de mig definitivt. Publiken är ganska gles men de medelålders inslagen i den (och de är några stycken) tycks i alla fall uppskatta det hela. Alltid något.
Betyg: 2
Alexis Weak
Något som slår mig strax innan konserten ska börja är att publiken som samlats framför scenen är väldigt ung. Yngre än jag hade väntat mig. Bortsett från en och annan förälder uppskattar jag att jag hör till de äldsta på asfaltsplanen där festivalens minsta scen, Pipadilly (ja, jag får också obehagsrysningar av det ordvitsiga namnet), är belägen. Först blir jag lite förvånad, trodde faktiskt inte att Alexis Weaks kärnpublik var så pass ung som den tycks vara. Sedan slår det mig varför så många så pass unga samlats. Radio. Många verkar vara där framförallt av anledningen att de vill höra radiohiten 112, ett skäl så gott som något givetvis men visst är det lite synd på så rara ärtor att inte övrigt material får riktigt samma uppmärksamhet. Med det sagt så är ändå publiken entusiastisk och relativt högljudd konserten igenom. De mer partyinriktade numren är effektiva och får igång publiken med både dans och, i ett par låtar, sång. Bäst är dock de mer eftertänksamma numren då tempot dras ner en smula, exempelvis Hela havet stormar, där kommer Alexis Weaks långsamma och nästan lite slöa rapstil allra bäst till sin rätt. Och precis som väntat går den unga publiken igång allra mest på asvlutande 112, då blir det ett oerhört drag framför scenen och festen har verkligen kommit till parken.
Ett extra plus i kanten blir det för att bandet utöver en DJ även består av en trummis och en gitarrist. Det skapar ett helt annat sväng och närhet än om DJ:n ensam hade backat upp. Och att konserten börjar uppemot tio minuter efter utsatt tid spelar ingen roll alls. Det är ju hiphop vi snackar om, det hör till genren att vara lite försenad.
Betyg: 3
Little Marbles
Att se en konsert med Little Marbles är lite som att lyssna på deras musik. Det är trevligt, melodidrivet, poppigt, dansant och blommigt men inte helt utan ett drag av svärta. Även om det kanske inte är världsomvälvande så är det en klart trevlig stund både att lyssna och titta på. Det är en konsert man blir på gott humör av och den smånaiva framtoningen passar perfekt i den nedgående kvällssolen. Det är svårt att inte bli lite danssugen av de poppiga melodier och ljuva stämsång vi bjuds på. Little Marbles bjuder på en alldeles utmärkt konsert som mynnar ut i en grymt röjig avslutning som larmar på riktigt bra. En inte helt väntad, men desto mer fantastisk, asvlutning på den till största del genomhärlig konsert. Dessutom gillar jag de blommiga mickstativen, definitivt festivalens snyggaste.
Betyg: 3
Daniel Adams-Ray
Om publiken framför Baby Joy inte varit särskilt stor är den desto större nu. Såvitt jag kan se är det mer eller mindre fullknökat framför den mindre av de två scenerna på IP när Daniel Adams-Ray kliver upp på scenen. Publiken är dock inte bara stor utan också peppad. I princip varenda låt resulterar i både applåder jubel och, inte minst, olika former av dans. Adams-Ray ger ett energiskt intryck och även om jag inte är något större fan av musiken på skiva är det svårt att inte ryckas med. Delvis av energin från scenen men framförallt av den entusiastiska publiken. Det som känns platt på skiva växer helt enkelt live. Bandet, livesituationen och, inte minst, publiken ger sångerna en laddning och nerv jag inte upplevt tidigare. Precis så som en konsert ska göra. Hitsen tänder naturligtvis publiken extra mycket och när avslutande Gubben i lådan kör igång finns det inget annat sätt att beskriva det än att publiken går bananer. Det är en bra konsert och en positiv överraskning, men det räcker inte riktigt till en fyra.
Betyg: 3
Festivalens öppningsakt är en man som gått sina egna vägar och sagt och gjort det han känner för. Stefan Sundström har inte anpassat sig efter någon mall eller varit rädd för att göra någon upprörd. Man kan tycka vad man vill om honom, hans musik och hans texter som ständigt står på de svagas sida. Men oavsett vad man tycker går det inte att säga annat än att han gör sin grej och att han gör det bra. Oavsett om han gör visor eller, som idag, rock är det alltid konsekvent genomfört och framfört på ett Sundströmskt yvigt vis med spår av såväl progg som punk och bluesrock. Detta är ett intryck som förstärks av det kompetenta och lagom skitiga band som backar upp denna eftermiddag. De piskar upp ett bra och småbluesigt sväng som blir en utmärkt start på Putte i Parken 2011. Samspelet med publiken, som även om den inte är jättestor är något större än jag väntat mig med tanke på att det är tidigt på dagen och festivalen ännu inte riktigt kommit igång, är bra och såväl Sundström som hans bandmedlemmar tycks vara på gott humör. Som extranummer bjuds vi på en cover av Ebba Gröns Slicka uppåt, sparka neråt, ett låtval som väl sammanfattar vad Sundström står för som artist. En hybrid av progg, punk, vänsterideal och häcklande av översitteri och maktfullkomlighet. Allt som allt en minst sagt utmärkt start på festivalen.
Betyg: 3
Dan Hylander
Min första tanke när konserten börjar är att bandet på scenen visar riktig spelglädje. De verkar helt enkelt ha roligt när de framför den ganska raka rock inte helt utan Sprigsteenambitioner vi får höra. Det som i de första två låtarna är ett helt okej sväng blir dock snart ganska segt och enformigt. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket varken i låtarna eller i konserten. Det låter väldigt vuxet svenskt 70- och 80-tal och mellansnacken består på sin höjd av att vi får veta vad nästa låt handlar om. Efter ungefär en kvart kommer dessutom ett ganska outhärdligt och på tok för långt soloparti, utöver ett gäng gitarrsolon får vi rentav höra ett violinsolo, och där tappar de mig definitivt. Publiken är ganska gles men de medelålders inslagen i den (och de är några stycken) tycks i alla fall uppskatta det hela. Alltid något.
Betyg: 2
Alexis Weak
Något som slår mig strax innan konserten ska börja är att publiken som samlats framför scenen är väldigt ung. Yngre än jag hade väntat mig. Bortsett från en och annan förälder uppskattar jag att jag hör till de äldsta på asfaltsplanen där festivalens minsta scen, Pipadilly (ja, jag får också obehagsrysningar av det ordvitsiga namnet), är belägen. Först blir jag lite förvånad, trodde faktiskt inte att Alexis Weaks kärnpublik var så pass ung som den tycks vara. Sedan slår det mig varför så många så pass unga samlats. Radio. Många verkar vara där framförallt av anledningen att de vill höra radiohiten 112, ett skäl så gott som något givetvis men visst är det lite synd på så rara ärtor att inte övrigt material får riktigt samma uppmärksamhet. Med det sagt så är ändå publiken entusiastisk och relativt högljudd konserten igenom. De mer partyinriktade numren är effektiva och får igång publiken med både dans och, i ett par låtar, sång. Bäst är dock de mer eftertänksamma numren då tempot dras ner en smula, exempelvis Hela havet stormar, där kommer Alexis Weaks långsamma och nästan lite slöa rapstil allra bäst till sin rätt. Och precis som väntat går den unga publiken igång allra mest på asvlutande 112, då blir det ett oerhört drag framför scenen och festen har verkligen kommit till parken.
Ett extra plus i kanten blir det för att bandet utöver en DJ även består av en trummis och en gitarrist. Det skapar ett helt annat sväng och närhet än om DJ:n ensam hade backat upp. Och att konserten börjar uppemot tio minuter efter utsatt tid spelar ingen roll alls. Det är ju hiphop vi snackar om, det hör till genren att vara lite försenad.
Betyg: 3
Little Marbles
Att se en konsert med Little Marbles är lite som att lyssna på deras musik. Det är trevligt, melodidrivet, poppigt, dansant och blommigt men inte helt utan ett drag av svärta. Även om det kanske inte är världsomvälvande så är det en klart trevlig stund både att lyssna och titta på. Det är en konsert man blir på gott humör av och den smånaiva framtoningen passar perfekt i den nedgående kvällssolen. Det är svårt att inte bli lite danssugen av de poppiga melodier och ljuva stämsång vi bjuds på. Little Marbles bjuder på en alldeles utmärkt konsert som mynnar ut i en grymt röjig avslutning som larmar på riktigt bra. En inte helt väntad, men desto mer fantastisk, asvlutning på den till största del genomhärlig konsert. Dessutom gillar jag de blommiga mickstativen, definitivt festivalens snyggaste.
Betyg: 3
Daniel Adams-Ray
Om publiken framför Baby Joy inte varit särskilt stor är den desto större nu. Såvitt jag kan se är det mer eller mindre fullknökat framför den mindre av de två scenerna på IP när Daniel Adams-Ray kliver upp på scenen. Publiken är dock inte bara stor utan också peppad. I princip varenda låt resulterar i både applåder jubel och, inte minst, olika former av dans. Adams-Ray ger ett energiskt intryck och även om jag inte är något större fan av musiken på skiva är det svårt att inte ryckas med. Delvis av energin från scenen men framförallt av den entusiastiska publiken. Det som känns platt på skiva växer helt enkelt live. Bandet, livesituationen och, inte minst, publiken ger sångerna en laddning och nerv jag inte upplevt tidigare. Precis så som en konsert ska göra. Hitsen tänder naturligtvis publiken extra mycket och när avslutande Gubben i lådan kör igång finns det inget annat sätt att beskriva det än att publiken går bananer. Det är en bra konsert och en positiv överraskning, men det räcker inte riktigt till en fyra.
Betyg: 3
posted by Nicklas R at 19:07
0 Comments:
Post a Comment
<< Home