Avslutningsseger!
Timrå - Bofors 3-4 (1-1, 0-1, 2-2)
Säsongens sista match, säsongens sista seger. Skönt att avsluta med en vinst även om matchen i sig var betydelselös.
Dock svårt att inte gräma sig lite över det där ribbskottet mot Mora i första matchen nu när det slutade med en enda ynka poäng upp till förstaplatsen. Hade den pucken bara gått någon centimeter lägre hade det kunnat vara BIK som fått kvala vidare. Små marginaler är en klart sliten klyscha i sportsammanhang, men i det här fallet är den i högsta grad sann. Nu var man väl i och för sig ganska på det klara med att förstaplatsen var körd redan efter den där första matchen (och ännu mer så efter förlusten mot Leksand i omgång två), och inför kvällens matcher var ju läget sådant att det inte fanns något för BIK att spela om i och med att det ändå inte skulle gå att komma närmare än en poäng, så det är inte den där bittra besvikelsen som annars ofta avslutar säsongerna. Men det är ändå lite svårt att inte sväva iväg i en och annan tänk om-tanke. Skulle det nu också slumpa sig så att Leksandsjäklarna slår ut Tingsryd och sedan på något vänster lyckas slå Modo i bäst av sju, jösses vad mycket tänk om som kommer snurra i skallen då.
När man tittar på statistiken för kvällens match märks det förresten att matchen var betydelselös för båda lagen. Inte en enda utvisningsminut på hela matchen. Det har jag nog aldrig sett förut.
På tal om statistik ser jag också att det är BIK:are som tar hem både poängligan (E. Thorell) och målvaktsligan (Kruse) i slutspelsserien. Det kan man ju glädja sig lite åt.
Och med det är säsongen alltså över. Lite trist. Annars brukar man inte sällan känna sig lite småtrött på hockey så här i slutet, kanske för att BIK ofta haft rätt dålig form i slutet av säsongerna, men i år känns det inte alls så. I år känns det som att det fortfarande precis har börjat, som att säsongen gott kunde fått hålla på ett tag till. Men å andra sidan är det kanske bättre att gå ifrån en säsong med jämförelsevis positiva känslor och fortfarande vara sugen på mer än att lämna den med bitterhet, besvikelse, förtvivlan och allmän osugenhet på hockey. Nu är det inte allvar igen förrän i mitten av september. Det känns långt dit, men den som väntar på något gott osv. Fast först är det silly season, vilket också har sin charm. Och när allvaret kör igång igen i höst, då jäklar ska vi visa dem. Det är då det händer.
Säsongens sista match, säsongens sista seger. Skönt att avsluta med en vinst även om matchen i sig var betydelselös.
Dock svårt att inte gräma sig lite över det där ribbskottet mot Mora i första matchen nu när det slutade med en enda ynka poäng upp till förstaplatsen. Hade den pucken bara gått någon centimeter lägre hade det kunnat vara BIK som fått kvala vidare. Små marginaler är en klart sliten klyscha i sportsammanhang, men i det här fallet är den i högsta grad sann. Nu var man väl i och för sig ganska på det klara med att förstaplatsen var körd redan efter den där första matchen (och ännu mer så efter förlusten mot Leksand i omgång två), och inför kvällens matcher var ju läget sådant att det inte fanns något för BIK att spela om i och med att det ändå inte skulle gå att komma närmare än en poäng, så det är inte den där bittra besvikelsen som annars ofta avslutar säsongerna. Men det är ändå lite svårt att inte sväva iväg i en och annan tänk om-tanke. Skulle det nu också slumpa sig så att Leksandsjäklarna slår ut Tingsryd och sedan på något vänster lyckas slå Modo i bäst av sju, jösses vad mycket tänk om som kommer snurra i skallen då.
När man tittar på statistiken för kvällens match märks det förresten att matchen var betydelselös för båda lagen. Inte en enda utvisningsminut på hela matchen. Det har jag nog aldrig sett förut.
På tal om statistik ser jag också att det är BIK:are som tar hem både poängligan (E. Thorell) och målvaktsligan (Kruse) i slutspelsserien. Det kan man ju glädja sig lite åt.
Och med det är säsongen alltså över. Lite trist. Annars brukar man inte sällan känna sig lite småtrött på hockey så här i slutet, kanske för att BIK ofta haft rätt dålig form i slutet av säsongerna, men i år känns det inte alls så. I år känns det som att det fortfarande precis har börjat, som att säsongen gott kunde fått hålla på ett tag till. Men å andra sidan är det kanske bättre att gå ifrån en säsong med jämförelsevis positiva känslor och fortfarande vara sugen på mer än att lämna den med bitterhet, besvikelse, förtvivlan och allmän osugenhet på hockey. Nu är det inte allvar igen förrän i mitten av september. Det känns långt dit, men den som väntar på något gott osv. Fast först är det silly season, vilket också har sin charm. Och när allvaret kör igång igen i höst, då jäklar ska vi visa dem. Det är då det händer.
posted by Nicklas R at 23:27
0 Comments:
Post a Comment
<< Home