Däggdjur

Så, Däggdjur. Jag måste erkänna att jag känner mig kluven inför den. Det är en bra skiva. Bra låtar, fantastiska texter. Samtidigt, greppet med att fler än Annika sjunger på låtarna fungerar inte riktigt för mig. Jag gillar idén och tanken bakom det, i teorin känns det jäkligt kul. Men när jag lyssnar, det tappar något när det inte är Annika som sjunger. Det känns mycket mindre nära, mindre ärligt och direkt. Det blir bra låtar, men inte sådär fantastiskt som Annikas skivor och låtar brukar vara. Eller snarare, det är bra men det känns inte som Säkert!. Jag kan också sakna låtar som sticker ut och höjer sig över mängden. I och med att de flesta av låtarna har liknande tempo och sound blir det emellanåt lite jämntjockt. Någon mer upptempolåt, ett par tydliga(re) refränger. Då hade det funnits något som hakat tag och gjort albumet mer dynamiskt. Med det sagt gillar jag ändå att Annika vågat prova något nytt och bryta med det förväntade. Det bör applåderas och uppmuntras.

Och invändningarna till trots tycker jag som sagt ändå att det är en bra skiva. Den är bara inte så fantastisk som jag hade trott och hoppats, och för att vara en Annika-skiva har jag förvånansvärt mycket att invända emot. Kanske är det de höga förväntningarnas förbannelse som drabbat mig. Jag hade, som en recensent i någon av tidningarna skrev, velat ha mer av Annika.

Känns dock också som ett album med klar potential att växa, så det är mycket möjligt att mina invändningar är som bortsopade om ett par månader.