Kalmartankar

En eftermiddag under helgen i Kalmar tog jag en promenad upp till mina gamla kvarter. När jag gick förbi det huset jag bodde i stod porten öppen. Jag kunde inte motstå att gå in.

Den där promenaden, eller egentligen hela resan, fick mig att fundera. Jag blev sentimental och nostalgisk. Jag gick vägarna jag brukade gå. I kvarteren som var mina. Allt var sig likt men ändå inte. Allt var välbekant men samtidigt kunde jag inte skaka av mig känslan av att jag inte längre riktigt hörde dit. Inte längre är en del av det. Som att en ny generation tagit över. Vilket väl på sätt och vis är sant, i alla fall i studentområdena.

Jag älskade mitt liv i Kalmar. Visst idealiserar det såhär i backspegeln och till viss del är det säkert en efterhandskonstruktion. Det fanns såklart tristess och dagar som sög och hur mycket som helst som var jobbigt där och då också. Men jag älskade det. Hur mycket jag än älskade mitt liv i Kalmar vet jag dock att den tiden och det livet obönhörligen är förbi. Det kommer aldrig komma tillbaka, aldrig igen bli som då. Även om jag skulle flytta tillbaka kommer det aldrig bli som det var. Det är andra som rusar nu. Sammanhangen och människorna är andra. Jag är en annan. Jag, vi alla, var unga då. Hoppfulla. Levde i bubblan där hela vår värld pågick. Hade allting framför oss. Kände att allt var möjligt. Vi är inte längre där, så var är vi nu?

Jag saknar studentlivet. Studenttillvaron. Det var kämpigt och slitigt ibland, men jag hade det bra, jag trivdes. Jag blev påmind om det. Jag saknar det. Saknar att vara ung, lovande, med hela världen och livet framför mig. Jag som hade så mycket möjligheter, allt som kändes så ljust och löftesrikt, och så blev det, det här? Är det någonting den här helgen lärt mig är det att jag måste härifrån. Jag måste se till att få tag på ett jobb och komma härifrån. Jag hade nästan glömt hur gärna jag ville det. Börjat bli bekväm. Börjat vänja mig vid tanken på att det är här jag bor. Förlika mig med att åtminstone för överskådlig tid bli kvar i Karlskoga. Fastnat i en rutin, i en förvisso ganska skön bekvämlighet av vana och slappa mönster. Någonstans tappat bort mig själv. Det här är ju inte jag. Det här är ju inte livet jag ska leva. Jag måste härifrån. Hitta tillbaka. Jag känner det nu, starkare än på länge. Kanske behövde jag återvända till Kalmar och påminnas om hur det var för att inse det.

Jag älskade mitt liv i Kalmar. Livet vid kusten. Buffertzonen. Optimismen. Den löftesrika hoppfullheten. Det livet och sammanhanget kommer aldrig tillbaka, men jag kan hitta ett annat sammanhang, en annan hoppfullhet, en annan mening. Kalmar är och kommer alltid vara Kalmar. Kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Då som nu för alltid. Jag blev vuxen där. Jag kommer alltid återvända. I tanken, i hjärtat, rent fysiskt.

Den sista kvällen, som vid det laget hunnit bli tidig morgon, slutade med att jag tog en tur i området runt hotellet för att få återuppleva hur det var att snurra hemåt i kvarter jag inte är helt bekant med. För att få återuppleva åtminstone en liten känsla av då.