Morgnar på en perrong

Har haft en lugn dag. Tittat på den helfestliga matinén Karl för sin hatt (1940) med Adolf Jahr och Birgit Tengroth (ja, de är med i filmen alltså, jag såg den inte tillsammans med dem, det hade varit läskigt med tanke på att båda är döda sedan länge). Läst. Både ute på balkongen och i soffan. Satt mig på balkongen efter filmen, men då kom det självklart en regnskur nästan direkt så då fick jag flytta in ett slag. Sånt är livet osv.

Nu såg jag precis en bild från perrongen på Hultsfreds station på Twitter och kom att tänka på alla gånger man stått där. De tidiga, kalla morgnarna när man väntade på tåget för att åka till Karlskoga. Eller när man skulle till Kalmar för en tenta eller en kursintroduktion. Eller för den delen de gånger man varit där på programmiddagen och mer eller mindre bakis skulle tillbaka till Kalmar. Sista, i alla fall senaste, gången jag stod på den där perrongen var nog efter festivalen 2009 när jag skulle ner till Kalmar. Men just från stationen och perrongen är det de där tidiga morgnarna jag minns bäst. När man satte sig på Kustpilen mot Linköping eller Krösatåget mot Nässjö och rullade iväg. Eller för den del alla de där kvällarna när man kom tillbaka efter att ha hälsat på upp i Karlskoga. Antagligen var det sällan så sent som man minns det, eftersom det ofta var under vinterhalvåret och det hunnit bli mörkt vill nog minnet placera det senare på kvällen än det i själva verket var. Åren i Hultsfred, det var en fin tid. Jag skulle gärna uppleva dem igen om inte fysikens lagar förbjudit det.
Nästa gång jag har vägarna förbi de där krokarna måste jag nog stanna till i Hultsfred någon dag och vandra omkring där där jag brukade gå. Antagligen har det förändrats. Det har ju trots allt gått några år.