Handvispat

Inte blev det några 13 rätt på tipset inte. Landade på nio på stryktipset (ett från utdelning, fast hade Östersund slagit Jönköping hade nog i och för sig så många fått tio eller fler rätt att det inte blivit någon utdelning på tio) och åtta på europatipset. Och med det var alla pengar jag hade överförda till svenska spel uppspelade för den här gången. Tråkigt, men så är det med spel. Att de flesta av oss förlorar är liksom själva poängen. Nåväl, utgår nu naturligtvis helt kallt ifrån att det där om otur i spel och tur i kärlek stämmer (fast om det gjorde det borda jag iofs haft dyngflyt på tipset med tanke på mitt track record när det kommer till förälskelser).
Hur som helst och oavsett har jag lärt mig att jag är ganska hygglig på att tippa när det kommer till allsvenskan. Antagligen för att det är den med överlägset störst mediebevakning och det är svårt att inte snappa upp ett och annat när man läser tidningen dagligen. Det är i mångt och mycket de andra serierna på kupongerna som ställt till det. Nog om det.

Den här dagen har väl på det stora hela varit ungefär som söndagar brukar vara. Med undantag då att jag vispade grädde för hand. Jag brukar sällan vispa grädde, och ännu mer sällan göra det för hand, men nu blev det så. Andan föll på. Har man bara tid gillar jag att vispa grädde för hand. Visst är det jobbigt för armen och visst tar det en stund, men det känns mer som att man gjort något än om man använder elvisp, som att man lagt ner lite arbete på det, presterat något. Lite samma känsla som när man rullar sina egna köttbullar istället för att köpa färdiga som bara är att steka. Det känns mer genuint på något sätt. Plus såklart att man slipper oljudet från elvispen.

Vet inte riktigt vad mer jag har att säga. Inte mycket skulle jag tro.