Stå vid sitt ord

Lugn, vanlig söndag. En sväng på Maxi, middag hos föräldrarna. Same old.

Men på tal om något helt annat: eftersom jag efter en tung förlust när det såg som mörkast ut i vintras råkade häva ur mig på sociala medier att jag skulle raka av mig skägget om BIK klarade sig utan att behöva kvala så var det bara att stå för mitt ord och plocka fram rakhyveln. Det blev inte direkt efter matchen i onsdags, det hade jag inte tid till, men i fredags eftermiddag var det dags. Fett ovant. Och kallt åt ansiktet när jag gick ut. Nästan åtta år sedan jag var renrakad sist. Inte konstigt att det kändes, och fortfarande känns, en smula märkligt att se sig utan skägg. Fast det växer ju ut igen som väl är. Man kan ju bara hoppas att det går förhållandevis fort. Att inte raka av skägget var dock aldrig ett alternativ. Man måste hålla vad man lovar, och att stå vid sitt ord är en hederssak. Och hur mycket bättre jag än trivs med skägg än utan var det inget särskilt surt äpple att bita i, inte när motsatsen inneburit att älskade BIK tvingats ner i ett helvetiskt ångestkval.