Lång kvälls färd mot beachvolleyguld

Vilken avslutning det blev på den här dagen. På den sista OS-kvällen för den delen. Ska man återknyta till gårdagens inlägg kan man ju konstatera att det blev en ur svensk synvinkel underbar final i beachvolleyn. Jävlar vad bra de var Åhman och Hellvig. Och vilket party på arenan. Det här var nog det roligaste guldet vi tagit de här olympiska spelen.

Dagen började ju annars inte så kul med förlusten i bronsmatchen i handboll. Det sved. Hade unnat laget den där medaljen, särskilt efter insatsen i semifinalen. Det känns som vi prenumererat på fjärdeplatser de senaste åren, och det hade varit så skönt att få bryta den sviten. Men det där jäkla Danmark stod i vägen, igen.

Ska man peka ut en nyckelsekvens i matchen skulle jag vilja lyfta fram slutet i första halvleken när Sverige missar öppet mål. Hade vi gjort mål där hade vi fått med oss oavgjort, eller i värsta fall ettmålsunderläge, i halvtid och då tror jag det hade kunnat bli en helt annan andra halvlek. Nu gick vi till pausvila med tvåmålsunderläge, vilket ganska raskt blev tre i och med att danskorna började med bollen i andra. Att behöva jaga för att ta in de målen, då blir det tufft. Särskilt som spelarna givetvis har i bakhuvudet, om än kanske inte helt medvetet, att vi har ett gäng fjärdeplatser och att vi brukar ha svårt mot Danmark. Det blev liksom uppförsbacke direkt där.

Synd och trist och surt. Tycker vi hade varit värda bronsmedaljen efter insatsen mot Frankrike. Samtidigt som det sättet att förlora nog tog en del både mentalt och energimässigt. Tror vi hade behövt ta den där medaljen för att rent mentalt ta steget från "outsider med skrällpotential" till "allvarlig utmanare i toppen". Nu upplever jag att det ofta är som att vi kliver in i den här typen av matcher med ett mentalt undertag gentemot motståndarna, samtidigt som den där medaljen man jagat så länge blivit lite av ett berg att bestiga. Skulle vi bara lyckas vinna den där hett eftertraktade mästerskapsmedaljen skulle det mycket väl kunna vara nyckeln till ytterligare framgångar. Lite som när en så kallad drömgräns passeras i friidrott och så vips rasslar det till med fler rekord och toppresultat av bara farten. Det hade kunnat ge den där självförtroendeboosten som behövs för att ta nästa kliv och få framgång att föda framgång. Vi är hela tiden nära men inte riktigt där, och det blir ju en tröskel att ta sig över.

Sedan gör man givetvis en bra turnering som helhet, med semifinalsinsatsen och segern mot Norge som grädden på tårtan, men det som saknas är väl den där sista spetsen och det jag tjatat om sedan gruppspelsförlusten mot detta eviga Danmark: förmågan att knyta ihop säcken. Men det hänger väl också ihop med reosnmenaget ovan, att när man känner att oj, nu har vi verkligen chansen, då blir man kanske lite för ivirig, behåller inte riktigt kylan i de avgörande lägena. Tungt hur som helst att än en gång bli fyra. Den värsta av alla placeringar. Men vad annat att göra än att gå vidare, kämpa på och ta nya tag. Någon gång ska väl stjärnorna stå rätt och marginalerna vara med även oss. Varför inte redan på EM i vinter?

Men desto roligare då att vi kunde avsluta dagen med beachvolleyguldet. Det var lång väntan till den sena matchstarten, men det var det uppenbarligen värt i slutändan. Lång kvälls färd mot beachvolleyguld. Och med det guldet ser det ju också som att vi kommer hålla Norge bakom oss i medaljligan. Trodde faktiskt det var hyfsat lugnt när Warholm inte tog guld igår, men så gick de ju och tog ett tyngdlyftningsguld jag inte alls hade med i kalkylen. Hade räknat med att deras handbollsdamer och den jäkla Ingebrigtsen skulle kunna ta guld (vilket de ju tyvärr också gjorde, även om man väl får se Norges utklassning av Frankrike i handbollsfinalen som ett tecken på att det borde varit vi som tog oss vidare från den där semin), så den där tyngdlyfterskan gjorde det lite för rafflande. Vet inte om de har någon guldchans i någon sådan där oväntad sport i morgon, men hoppas inte. Vi måste ju ändå vara bättre än Norge.

Ska man såhär kvällen innan sista dagen se tillbaka på Sveriges OS får man väl ändå säga att det som helhet varit ett ganska bra OS för svensk del. Elva medaljer varav fyra guld är klart godkänt, särskilt som målet låg på tio medaljer och det är över tjugo år sedan vi plockade lika många. Samtidigt är det svårt att komma runt känslan att det hade kunnat vara ett gäng medaljer till. En handbollsmedalj eller två hade det kunnat bli (hade herrarna bara inte låtit Spanien snygga till siffrorna i slutminuterna av den gruppspelsmatchen är det inte helt orimligt att vi gått till final, så det är små marginaler), hoppryttarna hade mycket väl kunnat ta någon medalj, skytten som hade ena handen på bronset men sköt en bom för mycket i sista omgången, någon av brottarna hade kunnat ta ett brons om vi haft marginalerna med oss, Perseus om han inte blivit sjuk efter EM, Ståhl fanns ju vissa förhoppningar på, någon av golfarna var inte orimligt att på förhand ha förhoppningar om att de med lite medstuds skulle komma topp tre. Ska man vara krass var ju flera av de medaljer vi tog egentligen "bonusmedaljer" som ingen riktigt räknat med. Pingissilvren (i synnerhet Truls individuella silver), Tara i judo, skyttesilvret, i någon mån Rissveds brons. Kanske kan Sjöströms guld på 100 fritt räknas in här också i och med att hon inte tänkt simma den sträckan från början. Så på sätt och vis kan man säga att vi som nation haft lite stolpe in, även om flera av våra största hopp på förhand haft stolpe ut. Det gör det hela lite svårbedömt, för samtidigt som den totala medaljskörden är bra skulle vi med hänsyn till att några av medaljerna var lätt oväntade kanske ha plockat ett par till och landat uppemot femton. Där har nog SOK och övriga involverade en analys att göra.

Blev hur som helst sittande och tittade på truppfinalen i rytmisk gymnastik. Fantastiskt fina insatser givetvis (hur sjutton de lyckas kasta tre tunnband samtidigt med foten och med precision få dem att gå olika långt övergår mitt förstånd), men föredrar nog den individuella grenen om jag måste välja. Men är med det sagt full av beundran för all träning som måste krävas för att få ihop de här programmen. Hur alla lyckas vara på rätt ställe och göra rätt sak i varje ögonblick för att allt ska klaffa. Häpnadsväckande. Och det säger ändå något om gymnasternas förmåga när kommentatorn under tävlingens gång påpekar att man inte behöver gå över spagat i hoppen, men alla gör det ändå. Fantastisk sport att titta på.

Konstaterade för övrigt att jag med de minuter volleyboll och modern femkamp jag tittade på under eftermiddagen har sett 35 av 43 sporter under det här OS:t. Det jag av ett eller annt skäl inte sett något av är badminton, bågskytte, landsvägscykel, trampolin, rodd, rugby, surfing och triathlon. Grämer mig lite att jag inte sett något av rodd och bågskytte, för det känns som det hör till att ha sett i alla fall ett race och någon pil av, och det är klart det hade varit fett att ha sett något av allt, men det är som det är. Antar att det krockade med annat. Lär bli svårt att hinna se något av allt de två kommande spelen med tanke på att de går i LA och Brisbane och att mycket därmed kan antas visas på lite opraktiska tider, men får sikta på 2036 och hoppas att det är dags för ett europeiskt OS då. Ur ett rent egoistiskt perspektiv kan jag tycka att OS alltid borde gå i Europa, eller i alla fall i vår tidszon plusminus en timme...

I övrigt finns väl inte så mycket att säga om denna dag. Har i ärlighetens namn mest blivit OS. Tänk att det bara är typ två veckor sedan det invigdes. Känns mycket längre. Vad ska man fylla dagarna med när det är över?