Motvilligt återvändande

Har mått klart bättre idag. Inga feberkänningar, och magen har varit inte tipptopp men i alla fall relativt okej. Så det känns ju skönt att det inte verkar bli något långvarigt. Har ändå mest tagit det lugnt idag. Sett ett par filmer och lite sådär. Kände att det kunde behövas.

Och imorgon ska man tillbaka till jobbet och vardagen igen. Kan inte säga att jag känner mig särskilt motiverad. Allt känns bara grått och trist och tomt efter den senaste veckan, efter Kent. Som en kompis skrev häromdagen känns det nästan overkligt att man varit där. Såg en bild tagen från läktaren ut över ståplats och det är nästan svårt att ta in att det var där någonstans man stod alla de där kvällarna. Som jag väl nämnde häromkvällen så kommer det här ta ett tag att bearbeta, att smälta alla intryck. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad det är jag varit med om. Eller att det för den delen var den, förhoppningsvis, allra sista gången jag såg dem i torsdags. Man har på något sätt både fruktat och sett fram emot den här veckan sedan i höstas, nu är det över och det måste man såklart hantera. Vet bara inte riktigt hur. Jag har nog fortfarande inte fattat vad det var som hände.

Har flera gånger både igår och idag tittat till på klockan och tänkt att "vid den här tiden för en veckan sedan...." eller "nu i torsdags..." och mints tillbaka. Kön, inpasseringen, att kliva in på arenan, konserterna, vägen hem efteråt med trängseln fram till tunnelbanan, bytena och den sista promenaden från bussen genom den småkyliga natten. Det för varje kväll allt tydligare jublet när klockan som räknade ner visade 9:99, 7:47, 5:00, 4:00. Jag saknar det. Jag är så glad för att jag var där. Herregud, blir tårögd bara jag tänker på det.