Julöl hämtad och minnen väcka av film

Hämtade de där julölen i eftermiddags. Alltid lika trevligt att packa upp de där kartongerna. 20 stycken av 15 olika sorter blev det i år. Ska bli spännande att provsmaka de så att säga nya sorterna för i år. Blev mest svenskt den här gången, från olika småbryggerier. En av dem vet jag redan nu kommer bli sjunka ner i soffan när julstöket är färdigt på eftermiddagen den 23:e-ölen. En stark (vi snackar 14%), troligtvis riktigt smakrik rackare som trots att den inte är särskilt stor kommer ta en bra stund att dricka. Eller det är i alla fall planen. Eftersom jag kommer vara nere hos föräldrarna då måste jag kolla så det är ok att jag tar med den med tanke på farsans problematik och så.

I övrigt har dagen varit ganska lugn. Städade av köket lite fort. Fastnade framför gamla Crocodile Dundee när jag fick se att den visades på tv under kvällen. Lite barndomsminnen ändå även om jag inte mindes särskilt mycket av detaljerna. Men man såg den ju ett par gånger där i sena mitten av 90-talet. Antagligen på något skollov eller så, för det var ju typ bara då man fick vara uppe och titta på filmer som visades på tv. Har även ett minne av att trean brukade visa Bondfilmer på fredagar. Fast det var nog lite senare när jag hade hunnit börja på högstadiet. Vet att jag låg på sängen i mitt rum och tittade på det, och fick ofta kämpa med att hålla mig vaken hela filmen, dels för att fredagar ju var skoldag och att man hade varit uppe tidigt, dels för att jag då ännu inte var van att vara uppe särskilt sent om kvällarna. Var väl först framåt gymnasiet kvällarna började bli längre (när jag satt och tittade på Letterman fram till typ midnatt och sedan var skittrött på morgonen) och när jag flyttade hemifrån som jag verkligen började hitta min dygnsrytm. Eller ja, till en början försköt jag dygnet rätt rejält och kunde väl inte riktigt hantera friheten i att de dagar det inte var föreläsning på förmiddagen kunna bestämma själv när jag skulle kliva upp. Insåg väl dock någon gång där framåt vintern när det var dagar då jag knappt hunnit se dagsljuset att det nog ändå fick vara någon måtta. Sedan dess har 10 varit min standardtid att kliva upp. Visst är det en hel del dagar jag kliver upp tidigare än så på grund av jobb och annat, men att gå och lägga sig mellan 2 och 3 och sedan kliva upp 10 är i någon mening riktmärket jag lever efter. Minns någon av se sista somrarna innan jag flyttade hemifrån, då satt jag uppe sent en natt och tittade på Apornas planet i mitt rum som var så sommarvarmt att svetten rann även fast det var mitt i natten. Vill minnas att jag hade fyllt upp en vattenflaska med iskallt vatten att svalka mig med. En annan kväll, som jag säkert nämnt här tidigare, jag minns är den sista kvällen innan jag flyttade hemifrån. Då satt jag i den fåtölj jag hade tillbringat så många timmar i under ungdomsåren, i ett rum betydligt tommare än det varit bara några timmar tidigare, och tittade på Starship Troopers som råkade visas på tv den kvällen/natten. Skulle man vara riktigt ambitiös och börja leta i gamla tv-tablåer skulle man säkert kunna hitta det exakta datumet, men jag nöjer mig med att konstatera att det bör ha varit i augusti 2004. Jag tror för övrigt det var sista gången jag satt i det fåtöljen. Det var en bra fåtölj. Många avsnitt av Wimans sågs från den. Stora delar av deras smått legendariska 24-timmarssändning satt jag i den. Många var de gånger jag somnade med huvudet mot armstödet. Häromåret när jag var ute på ett jobb blev jag bjuden att sätt mig ner och upptäckte att fåtöljen som stod där var likadan som den jag hade haft i mitt tonårsrum. Det var inte utan att det blev en smula nostalgiskt. Kanske borde jag höra av mig till personen jag intervjuade då och se om jag får köpa den. Minns en annan gång, jag gick på gymnasiet då, när jag satt en sen kväll och tittade på Mannen från UNCLE. Lyckades klämma hål på inte en finne men någon annan typ av knuta i ansiktet. Det gjorde rätt ont och det som rann ut luktade rätt illa. Naiv som man var då tänkte jag att det väl skulle bli som när man klämde en finne och att det skulle gå över under natten. Nästa dag hade det svullnat upp till en böld och gjorde ännu ondare och jag fick åka till vårdcentralen (eller om det rentav var akuten, skitsamma) där de skar upp bölden och tömde den på var. Tittar man noga kan man se att jag fortfarande har ett litet hål på ena kinden som ett spår av det hela. Mitt tonårsrum, mitt barndomsrum. Jag går förbi nedanför det fönstret då och då, morsan och farsan bor bara ett stenkast därifrån så jag passerar när jag ska till dem, och tittar fortfarande ganska ofta upp mot det. Undrar vem som bor där nu och hur det ser ut. Om något spår av mig finns kvar. Troligtvis inte. Jag kan fortfarande minnas sådant som satt på väggarna. Möbleringen. Vad som fanns i hyllorna (fast kanske inte i alla hyllor). Skrivbordet som jag mest använde som förvaringsyta. Golvet som hade en tendens att fyllas med grejer. De sprängfyllda tidningssamlarna av papp. CD-ställen, som jag faktiskt fortfarande har kvar. Videon, som efter ett sommarjobb i början av 00-talet byttes mot en kombinerade dvd- och vhs-spelare (som jag också fortfarande har kvar men där dvd-spelaren inte fungerat på kanske tio år). Det hade varit roligt att få se hur det ser ut idag. Hur hela den lägenheten ser ut idag. Den där så väldigt mycket som jag minns från min barndom utspelade sig. Där det med tiden koms att hållas fester, där idén till Klubb Perfektion föddes, där amerikaklockan hängde i hallen och det matbord jag har nu stod i köket. Som så mycket annat man minns från sin barndom skulle man säkert tycka att det är mycket mindre än man minns det. Ändå skulle det, hur omgjort och hur annorlunda möblerat det än är, säkert på något sätt kännas så oerhört bekant, kanske rentav som hemma. Jag ger mig sjutton på att bara att kliva in i trappuppgången skulle väcka känslor och minnen man inte visste att man hade till liv. Jag har inte varit där på drygt 16 år (mina föräldrar flyttade därifrån hösten 08) men jag skulle inte bli förvånad om tvättstugan och källaren och garaget och trappuppgången luktar precis som då. 16 år förresten. Då har morsan och farsan bott där de bor nu lika länge som i den lägeheten. Vill minnas att vi flyttade dit 92, samma år jag började skolan. Ändå känns det som att det är någorlunda nyligen som mor och far flyttade in i sitt nuvarande radhus men som att det var närmast oändligt länge vi bodde i den där lägenheten. Upplevelsen av tid förskjuts onekligen en del med åren. Bara en sådan sak att det är 12 år sedan jag flyttade in här, vilket då blir ungefär lika länge som det gick från att vi flyttade in i lägenheten där jag hade mitt tonårsrum till att jag flyttade hemifrån. Det är nästan hisnande att tänka på. För det känns ju inte alls som att jag bott lika länge här som i lägenheten där jag växte upp. Här känns det ju inte alls som det var särskilt längesedan jag flyttade in. Men nu har jag i alla fall sett Crocodile Dundee även i den här lägenheten. Bara en sån sak.