4/6 2004

Idag är det den fjärde juni 2009. Den fjärde juni 2004 tog jag studenten. Det är idag exakt fem år sen.
Det var en vacker dag. Varm och solig, jag minns att mitt standardsvar på frågan ”hur känns det?” den dagen var ”varmt”. För det var varmt, stundtals nästan olidligt där under kostymen med blommor och flaskor och allt vad det var hängande runt halsen. Men ändå kände man en så oförställd glädje, jag minns att medan jag stod där på skolgården kunde jag inte sluta le.
Jag minns också minuterna innan vi sprang ut, när alla treor stod i den trånga entréhallen och bara väntade på att dörrarna skulle öppnas. Den känsla av lättnad och glädje uppblandad med en av förväntan spänd stämningen som låg över rummet.
På morgonen hade klassen samlats för gemensam champagnefrukost. Där fick vi presenter av våra klassföreståndare och övade på studentsången en sista gång innan vi åkte iväg till skolan för den traditionsenliga fotograferingen. Vi var bland dom första klasserna som fotograferades så när vi var klara vidtog väntan. Vi väntade, vandrade runt på skolområdet en sista gång, hetsade mot andra klasser, vi lät ett gigantiskt champagneglas vandra mellan oss, vi skrålade, dansade och sjöng.
Så började då äntligen ceremonin. Jag minns hur man satt där med mössan i knät och man började inse att det faktiskt var sant, att man faktiskt go studenten. Det där som bara ett par år tidigare hade känts så oändligt avlägset. Det hölls tal, rektorn sjöng The Rose (vilket kändes en aning surrealistiskt), en låt som sedan dess fastnat i hjärtat trots att den egentligen är enormt klyschig och rent objektivt inte är något man borde tilltalas av, antagligen för att man tack vare sammanhanget har så stark känslor kopplade till låten. Och till sist beordrade rektorn mösspåsättning. På vägen ut från aulan fick vi våra betyg, kramade om våra klassföreståndare en sista gång, jag hade gjort det till en grej att alltid smita när det skulle kramas på avslutningar och allt vad det var men där och då gav jag upp och gav tanterna varsin kram.
Så efter vad som på samma gång kändes som en halv evighet och en kort sekund öppnades då äntligen dörrarna. Och allt bara exploderade. Vi rusade ut, vi skrek, vi sjöng, vi befann oss i någon sorts extas. Alla vi studenter samlades inom det avspärrade området och när det första jublet lagt sej stämde vi alla upp i den traditionsenliga studentsången.
Det ”officiella” programmet var över och gav oss ut på skolgården för att hitta våra anhöriga. Man överöstes med blommor, mjukdjur, flaskor och allt vad det var. Firandet hade börjat och som jag nämnde tidigare gick det inte att sluta le.

Jag minns tåget vi gick i upp till statt för den traditionella studentskålen. Hur skrålandet om hur bra vi var för att vi tagit studenten blandades med skanderande av klassnamn och musik från dom stereoapparater varje klass hade med sej.
Efter skålen klättrade vi så upp på det lastbilsflak som skulle köra oss ett par varv på stan. Jag minns att det inte var helt lätt att klättra upp då skorna jag använde inte direkt var avsedda för att man skulle klättra på stegar.
Att åka runt på stan var så fyllt av intryck att det skulle ta en halv dag att beskriv allt men det jag minns bäst är nog sjungandet och försöken att överrösta alla andra klasser man mötte medan man åkte runt. Än idag minns jag exakt vilka ramsor det var vi sjöng. Och återigen, den oförfalskade och inte på något sätt dolda glädje som fullständigt flödade där uppe på flaket.

Efter åkandet gick jag hem, det var dags för mottagningen. Där dracks ännu lite mer champagne, det åts och jag fick presenter. Bland annat ett par ölglas som jag fortfarande använder om jag ska dricka öl eller läsk ur glas.
Jag minns att jag blev oerhört trött och la mej och vilade (läs: sov) en stund innan det började bli kväll och klassen skulle samlas för en sista gång. Innan jag åkte till klassfesten besökte jag dock en god vän som hade gått gymnasiet i Örebro. Vi skålade, tjötade en stund och så åkte jag vidare. Den sista samlingen med klassen minns jag också väl. Jag drack inte så mycket på den tiden utan det jag drack under den festen var en liten flaska mousserande och så en öl som jag blev bjuden på för att en kille tyckte jag drack för dåligt. Vi skrev hälsningar i varandras studentmössor, pratade om vad man skulle göra nu och umgicks för sista gången som en grupp. Stämningen på denna sista samling var rätt märklig, även om där fanns glädje fanns också vemod. En era var på något sätt slut, vi var inte längre en grupp, banden som fanns oss emellan löstes från och med den dagen upp för att aldrig igen bli lika starka.
Vi åkte iväg till statt, där stadens stora studentfest alltid hålls. Jag träffade några goda vänner, det dansades, firades, just där och då hade man känslan av att världen var vår. Vi var ostoppbara.
På vägen hem slog jag följe med en bekants bekant som skulle åt samma håll (efterfest fans knappt på kartan på den tiden), vi pratade om ditten och datten, vad som skulle hända framöver, våra respektive klassresor (min klass åkte till Ayia Napa sista veckan i maj), mycket kretsade alltså kring det som vi precis varit med om, studenten.
Jag kom hem, gick och la mej och min studentdag var över.

Jag minns så mycket från den där dan att det vore omöjligt att nämna allt. Värmen, vissa dofter och smaker, hur det kändes och så vidare. Men framförallt är det några låtar som tack vare den här dagen alltid kommer att betyda mycket för mej. En del av dom kan tyckas vara bagateller och dom har kanske ingen djupare innebörd rent konkret, men sammanhanget där dom användes har laddat dom med en betydelse, en mening och med oerhört starka känslor.
Det är nämnda The Rose, det är ”Hej Monika” (som vi gjorde om till ”Hej E3B”), det är ”Kom igen Lena”, det är Ruslanas ”Wild Dances” och det är låten CTV använde i sitt reportage om studenten det året, Springsteens ”No Surrender” (en kul detalj där är att albumet den är med på släpptes exakt 20 år tidigare 4/6 1984).
Det är alla låtar som alla är viktiga för mej, som genom sammanhanget betyder något. Men jag skulle säga att det framförallt finns en låt jag förknippar med den dagen, Tom Russells ”Tonight We Ride”. Lite av en slump råkade jag lyssna på den när jag gjorde mej klar för att åka iväg till klassfesten. Det kan tyckas ologiskt att just den fått så stark betydelse då dess tema inte har något alls med sammanhanget att göra och att jag bara hörde den medan jag gjorde mej i ordning men det finns två textrader i den som just där och då fick en sådan oerhörd laddning att låten på något sätt alltid kommer att representera just den dagen. ”Tonight we rock” och ”Tonight we fly”, det var just då det kändes medan jag stod där och bytte skjorta, den kvällen rockade vi, den kvällen flög vi, den kvällen var vår.

Det har gått fem år. Även om jag har oerhört många minnen från dagen och även om det ibland kan kännas som ganska nyligen känns det ändå som att det var en helt annan tid. Som att det är en ocean mellan då och nu.
Det har hänt så mycket under dom här åren, jag har fått så mycket nya intryck och erfarenheter och jag har utvecklats så som människa att jag är inte samma person som jag var då.
Jag har bott i Hultsfred i två omgångar, jag har flyttat till Kalmar, jag har startat och drivit Klubb Perfektion, jag har träffat nya vänner, när jag tog studenten hade jag aldrig varit på en festival, nu känns det som en evighet sen jag var på Hultsfredsfestivalen första gången. Och det är bara en bråkdel av allt som hänt.
Allt som hänt har bidragit till att utveckla min personlighet och den jag är idag. I’m not the boy I used to be som Henrik Berggren sjunger i ”Shoreline”, då var jag fortfarande till stor del en pojke, i mitt sätt att tänka, i min inställning till livet och så vidare. Jag har vuxit upp, mognat, utvecklats som människa. Delvis har jag hittat mej själv och vem jag vill vara. Men någonstans längst där inne finns fortfarande kärnan av vem jag var då och ibland kikar den fortfarande fram och jag blir den där blyge pojken, den gamla Nicklas.
Det var i mångt och mycket också den gamle Nicklas som misslyckades med studierna då jag för första gången bodde i Hultsfred. Då levde jag mentalt sett fortfarande kvar i någon sorts gymnasietillvaro där jag inte hade behövt plugga särskilt mycket men klarat proven ändå, där inga källhänvisningar behövdes och man kunde börja med ett arbete dan innan det skulle lämnas in. Jag var helt enkelt inte förberedd på vad det innebar att studera på högskola i termer av självstudier och så vidare, jag betraktade i stort sett all icke schemalagd tid som ledighet.
Men ändå var det någonstans där det började vända. Som jag började utvecklas mot den jag är idag. Det var när jag bodde där som jag på allvar började upptäcka popen (innan det hade jag levt i någon sorts vanföreställning om att rock var min grej, antagligen var det präglat av att jag var uppväxt i Karlskoga) och det kändes som att hitta hem, även om det kanske dröjde till 2006 innan jag helt började definiera mej som pop. När jag började min tredje termin där hade jag äntligen insett hur mycket pluggande som krävdes och den terminen (som var juridikterminen) klarade jag också en majoritet av poängen.
Julen 2005, strax innan jag flyttade tillbaka till Karlskoga, startade jag den här bloggen. Läser man igenom allt jag skrivit här tror jag det går att se ganska väl hur jag förändrats som person. Just flytten tillbaka till Karlskoga är lite av en brytpunkt. Som att det på något sätt var där jag på allvar började växa ur den gamle Nicklas och bli den jag är idag.
Jag ska inte säga att jag blivit märkt av livet för herregud jag är fortfarande bara 23, men dom fem år som gått sedan studenten har gett mej erfarenheter, upplevelser, insikter, kunskaper och massa annat som utvecklat mej som person. Alla dom erfarenheterna var väl kanske inte jättekul just då men jag skulle absolut inte vilja vara utan dom, då hade jag inte varit den jag är idag.

Det har gått på dagen fem år. Fem händelserika år, både i mitt eget liv och i världen. Jag minns den dagen som det vore igår, men det ligger en ocean mellan nu och då.
Det var en annan tid.

Snart springer en ny kull studenter ut från Bregårdsskolan, genom samma dörrar där jag sprang ut för fem år sedan. Dom skulle bara veta vad som väntar.