Det är bara borta

I slutet av sommaren, strax innan jag åkte ner till Kalmar igen, fick morsans och farsans dator virus. Morsan och farsan har dock inte lämnat in datorn för att få det fixat, vilket dom alltid gjort med extremt lyckat resultat (läs: räddade filer) tidigare när dom fått virus eller drabbats av något annat fel på datorn. Idag var dock en bekant till min syster här fixade det hela och det var väl schysst av honom liksom men jag hade starkt föredragit att datorn hade lämnats in. Dom är liksom proffs och har alltid lyckats rädda alla viktiga filer tidigare, han är amatör och lyckades inte rädda en enda fil. Liksom visst hade jag kunnat bränna ut allt på skivor men bara musiken jag hade på den datorn hade blivit flera hundra skivor så det var ju liksom inget realistiskt alternativ.
Så nu sitter jag här och har blivit av med sjukt mycket musik jag aldrig kommer kunna få tillbaka (där fanns låtar som var utlagda exklusivt och sannolitk aldrig kommer laddas hem igen), massa viktiga bilder jag aldrig kommer kunna få tillbaka och inte minst sjukt många galet viktiga dokument. Känns det bittert? Ja. Är jag lite sur? Ja, en aning. När viruset drabbade datorn blev jag visserligen sur men kände ändå ett visst lugn då jag visste att etab antagligen skulle kunna rädda filerna, men nu är dom bara borta.
Inget ont om han som var här fixade med det hela, han gjorde säkert så gott han kunde, men med tanke på hur extremt lyckat resultatet alltid blivit när datorn lämnats in förstår jag inte hur morsan och farsan har tänkt som inte gjorde det. Visst det kostar en del att lämna in den, men att inte bli av med några filer är ovärdeligt.