PIP-lördagens recensioner
Mixtapes & Cellmates
För första gången på länge skiner solen över den gamla idrottsparken upp på kullen. Det är naturligtvis underbart. Riktigt lika underbart är kanske inte konserten som pågår på scenen. Det är bra, de ringande gitarrattackerna och de undersköna popmelodierna sitter precis där de ska och låtmaterialet är naturligtvis oklanderligt. Men Mixtapes & Cellmates känns inte riktigt på tårna. Om det beror på den tidigare timmen, den tyvärr ganska lilla publiken (varför drar alla de bästa banden på den här festivalen så lite folk när dynga som Hoffmaestro och Takida drar mängder av folk till scenerna?) eller något helt annat kan vi bara spekulera i, men något är det som gör att bandet inte är i sin allra bästa form.
Det är bra. Men med tanke på hur lysande albumet Rox från i höstas är hade jag skyhöga förväntningar. De infrias inte riktigt den här eftermiddagen. Men sannolikt är det också att en konsert med Mixtapes & Cellmates avnjuts bäst på en mörk och trång klubb en sen kväll snarare än på en stor gräsmatta som badar i solsken. Jag ser fram emot att få se dem i en sådan miljö.
Betyg: 3
Kristoffer Ragnstam
När jag slår upp lokaltidningen dagen efter Kristoffer Ragnstams spelning på Putte i Parken möts jag av omdömen som lojt, oengagerat och att han verkar tycka att han är för bra för att spela inför en ganska liten publik och en hoppborg. Så upplever jag inte alls konserten. Det lokaltidningen upplever som lojhet upplever jag snarare som små humoristiska betraktelser och en charmig tankspriddhet. När han pratar om det absurda i att spela för en hoppborg upplever jag det snarare som ett ironiserande just kring det absurda i att spela för en hoppborg, inte en längtan efter ett större sammanhang. Sen bör det naturligtvis sägas att publiken som så många gånger förr under den här festivalen är på tok för liten, men vi som är där får en angenäm stund i solen. Det är en spelning som trevlig och bra och som många fler borde ha gått och tittat på. Det hela avslutas med en skönt nedtonad och nedsaktad version ”Breakfast by the mattress”, den är grymt bra.
Betyg: 3
Andreas Grega
Redan i första låten är Grega nere och vandrar runt bland publiken och hoppar i den stora vattenpöl som bildats i dalen efter föregående dagars regnande. Det sätter tonen för resten av konserten. Han spenderar sedan mer tid nedanför scenen än på den, han gör en mängd utflykter bland publiken, vattenpölshoppandet återkommer ett par gånger (och för varje gång får ha med sig fler och fler fans ut i vattnet) och ett tag framemot slutet dansar han ända bak till ljudtornet och tillbaka. Man kan utan att ljuga säga att det här är en artist som bokstavligt talat festar med publiken. Nog för att man då och då ser artister som hoppar ner i diket framför scenen men det här är nog första gången jag ser någon som faktiskt klättrar ut i publikhavet och dansar och festar med sina fans. Det känns inte heller påklistrat eller som en spelad grej utan Grega känns riktigt laddad och verkar ha genuint roligt under konsertens gång. Det är fruktansvärt roande och publiken gillar det förstås. Överhuvudtaget känns det som en i många avseenden unik konsert, det är nog både första och sista gången man ser en spelning där huvudpersonen klättrar ut i publiken för att tillsammans med publiken hoppa i en stor vattenpöl. Det är kul att ha sett och fruktansvärt underhållande.
Utöver sina många utflykter i publiken hinner Grega även med att agera allsångsledare, klättra ungefär så högt det överhuvudtaget går att komma i scenkonstruktionen, stagediva (med tillhörande crowdsurf naturligtvis) ett par gånger och naturligtvis framföra sina svängiga låtar. Han är lite hes men det gör inget, Andreas Grega är i sanning en underhållare och estradör av rang, en artist som bör upplevas live. En fruktansvärt kul konsert att ha sett.
Betyg: 4
Bad Poetry Band
Ungefär som väntat. Det är bredbent Karlskogarock efter formulär 1A. Har svårt för det här bredbenta och smått hjärndöda rockandet men visst, de gör sin grej och de gör det helt okej. Och dialekten är minst lika bred som avståndet mellan benen.
Betyg: 2
Bruket
När spelningen avslutas med en cover på Eldkvarns gamla hit ”Pojkar, pojkar, pojkar” har vi fått se en jäkligt ösig och jäkligt bra spelning där det känns som om bandet verkligen ger allt för att rocka. För rockar det gör det, som fan dessutom.
Det är tur att det regnat ett par dagar innan för bandet levererar sina små rockexplosioner med en nerv och glöd som i annat fall hade kunnat sätta eld på skogen på kullen. Fortsätter Bruket brinna för rocken med den intensitet de gör ikväll och leverera lika magnifikt ösiga och glödande konserter kommer de gå en ljus framtid till mötes. Och även om de aldrig kommer bli mer än Fagerstas näst mest framgångsrika rockband och för alltid på ett eller annat sätt kommer förknippas med ett annat ganska framgångsrikt band från samma ort (som för övrigt står och tittar på konserten bara några få meter ifrån mig, hur coolt är inte det?) så har de alla möjligheter att bygga en lång och framgångsrik karriär.
Betyg: 4
Kite
För att vara cirkusscenen är det en ganska stor skara som samlats för att titta på Kite. Något som är välförtjänt då Kites musik är alldeles utmärkt. Live blir den dock ännu bättre då de syntiga och gött basiga låtarna får blomma ut i all sin tyngd. Basen känns i hela kroppen och de förhållandevis tunga beatsen rullar ut över asfaltsplanen.
Störst respons från publiken får, naturligtvis, Tom Paxton-tolkningen ”I give you the morning”. En, måste erkännas, smått underbar låt. Men publikresponsen är god överlag och Christian Berg och Nicklas Stenemo bör känna sig nöjda med konserten. En konsert som är ganska kort, bara omkring en halvtimme inräknat extranumren, jag hade gärna sett mer.
Betyg: 4
The Hives
Hives är ett utmärkt val som avslutare av Putte i Parken 2010. De är ett utmärkt val som avslutare av vilken festival som helst. Jag har sett dem ganska många gånger vid det här laget och de har alltid levererat. Så även ikväll. Jag har visserligen sett dem bättre än ikväll, de överträffar inte förväntningarna som de gör när de är som allra bäst. Men å andra sidan är förväntningarna nu för tiden så löjligt höga att de är svåra att överträffa. Och även ett Hives som inte når sitt absoluta max är ruskigt bra, c’est magnifique som fransmannen hade sagt.
Redan när ljusskylten tänds upp och bandet gör entré i sina stiliga svarta uniformer med vita baskrar och, inte minst, vita knästrumpor känner man att det här kommer bli grymt.
Howlin’ Pelle är naturligtvis som Howlin’ Pelle alltid är, en lysande frontman och publikdomptör som är som född för att stå på en scen. Efter att ha döpt om alla i publiken till Alfred och Linda (för att det blir lättare för honom om alla heter likadant) forsätter han naturligtvis på sitt vanliga självförhärligande och narcissistiska vis konserten igenom. Dock ljuger han lite när han säger att Hives aldrig spelat i Karlskoga tidigare. De spelade här på den gamla stadsfestivalen Stranddagarna något av åren kring millennieskiftet när de turnerade på ”Veni, vidi, vicious” och ännu inte slagit utomlands. Hur jag vet det? Jag var där, så gammal är jag.
Nåväl, precis som väntat är publiken på redan från början och i princip varenda låt renderar i antingen stort jubel, allsång, vilt röj eller alla tre samtidigt. Allra bäst går naturligtvis alla hits hem, kanske framförallt ”Walk idoit walk” som verkar vara något av en favorit hos Karlskogapubliken (själv tycker jag dock låtarna från Black and White Album som är bäst ikväll). Vi får även höra ett par nya låtar, de är helt okej och ska nog kunna växa ut till grymma livenummer de också bara min lyssnat in sig lite på dem. Dock känner jag mig lite gammal när de spelar ”a.k.a I-D-I-O-T” från första skivan och jag är den enda i närheten av mig som kan sjunga med i låten.
Konserten avrundas med en ”Return the favour” som aldrig vill ta slut. Det är en fantastisk på konserten och en fantastisk avslutning på festivalen.
Betyg: 4
För första gången på länge skiner solen över den gamla idrottsparken upp på kullen. Det är naturligtvis underbart. Riktigt lika underbart är kanske inte konserten som pågår på scenen. Det är bra, de ringande gitarrattackerna och de undersköna popmelodierna sitter precis där de ska och låtmaterialet är naturligtvis oklanderligt. Men Mixtapes & Cellmates känns inte riktigt på tårna. Om det beror på den tidigare timmen, den tyvärr ganska lilla publiken (varför drar alla de bästa banden på den här festivalen så lite folk när dynga som Hoffmaestro och Takida drar mängder av folk till scenerna?) eller något helt annat kan vi bara spekulera i, men något är det som gör att bandet inte är i sin allra bästa form.
Det är bra. Men med tanke på hur lysande albumet Rox från i höstas är hade jag skyhöga förväntningar. De infrias inte riktigt den här eftermiddagen. Men sannolikt är det också att en konsert med Mixtapes & Cellmates avnjuts bäst på en mörk och trång klubb en sen kväll snarare än på en stor gräsmatta som badar i solsken. Jag ser fram emot att få se dem i en sådan miljö.
Betyg: 3
Kristoffer Ragnstam
När jag slår upp lokaltidningen dagen efter Kristoffer Ragnstams spelning på Putte i Parken möts jag av omdömen som lojt, oengagerat och att han verkar tycka att han är för bra för att spela inför en ganska liten publik och en hoppborg. Så upplever jag inte alls konserten. Det lokaltidningen upplever som lojhet upplever jag snarare som små humoristiska betraktelser och en charmig tankspriddhet. När han pratar om det absurda i att spela för en hoppborg upplever jag det snarare som ett ironiserande just kring det absurda i att spela för en hoppborg, inte en längtan efter ett större sammanhang. Sen bör det naturligtvis sägas att publiken som så många gånger förr under den här festivalen är på tok för liten, men vi som är där får en angenäm stund i solen. Det är en spelning som trevlig och bra och som många fler borde ha gått och tittat på. Det hela avslutas med en skönt nedtonad och nedsaktad version ”Breakfast by the mattress”, den är grymt bra.
Betyg: 3
Andreas Grega
Redan i första låten är Grega nere och vandrar runt bland publiken och hoppar i den stora vattenpöl som bildats i dalen efter föregående dagars regnande. Det sätter tonen för resten av konserten. Han spenderar sedan mer tid nedanför scenen än på den, han gör en mängd utflykter bland publiken, vattenpölshoppandet återkommer ett par gånger (och för varje gång får ha med sig fler och fler fans ut i vattnet) och ett tag framemot slutet dansar han ända bak till ljudtornet och tillbaka. Man kan utan att ljuga säga att det här är en artist som bokstavligt talat festar med publiken. Nog för att man då och då ser artister som hoppar ner i diket framför scenen men det här är nog första gången jag ser någon som faktiskt klättrar ut i publikhavet och dansar och festar med sina fans. Det känns inte heller påklistrat eller som en spelad grej utan Grega känns riktigt laddad och verkar ha genuint roligt under konsertens gång. Det är fruktansvärt roande och publiken gillar det förstås. Överhuvudtaget känns det som en i många avseenden unik konsert, det är nog både första och sista gången man ser en spelning där huvudpersonen klättrar ut i publiken för att tillsammans med publiken hoppa i en stor vattenpöl. Det är kul att ha sett och fruktansvärt underhållande.
Utöver sina många utflykter i publiken hinner Grega även med att agera allsångsledare, klättra ungefär så högt det överhuvudtaget går att komma i scenkonstruktionen, stagediva (med tillhörande crowdsurf naturligtvis) ett par gånger och naturligtvis framföra sina svängiga låtar. Han är lite hes men det gör inget, Andreas Grega är i sanning en underhållare och estradör av rang, en artist som bör upplevas live. En fruktansvärt kul konsert att ha sett.
Betyg: 4
Bad Poetry Band
Ungefär som väntat. Det är bredbent Karlskogarock efter formulär 1A. Har svårt för det här bredbenta och smått hjärndöda rockandet men visst, de gör sin grej och de gör det helt okej. Och dialekten är minst lika bred som avståndet mellan benen.
Betyg: 2
Bruket
När spelningen avslutas med en cover på Eldkvarns gamla hit ”Pojkar, pojkar, pojkar” har vi fått se en jäkligt ösig och jäkligt bra spelning där det känns som om bandet verkligen ger allt för att rocka. För rockar det gör det, som fan dessutom.
Det är tur att det regnat ett par dagar innan för bandet levererar sina små rockexplosioner med en nerv och glöd som i annat fall hade kunnat sätta eld på skogen på kullen. Fortsätter Bruket brinna för rocken med den intensitet de gör ikväll och leverera lika magnifikt ösiga och glödande konserter kommer de gå en ljus framtid till mötes. Och även om de aldrig kommer bli mer än Fagerstas näst mest framgångsrika rockband och för alltid på ett eller annat sätt kommer förknippas med ett annat ganska framgångsrikt band från samma ort (som för övrigt står och tittar på konserten bara några få meter ifrån mig, hur coolt är inte det?) så har de alla möjligheter att bygga en lång och framgångsrik karriär.
Betyg: 4
Kite
För att vara cirkusscenen är det en ganska stor skara som samlats för att titta på Kite. Något som är välförtjänt då Kites musik är alldeles utmärkt. Live blir den dock ännu bättre då de syntiga och gött basiga låtarna får blomma ut i all sin tyngd. Basen känns i hela kroppen och de förhållandevis tunga beatsen rullar ut över asfaltsplanen.
Störst respons från publiken får, naturligtvis, Tom Paxton-tolkningen ”I give you the morning”. En, måste erkännas, smått underbar låt. Men publikresponsen är god överlag och Christian Berg och Nicklas Stenemo bör känna sig nöjda med konserten. En konsert som är ganska kort, bara omkring en halvtimme inräknat extranumren, jag hade gärna sett mer.
Betyg: 4
The Hives
Hives är ett utmärkt val som avslutare av Putte i Parken 2010. De är ett utmärkt val som avslutare av vilken festival som helst. Jag har sett dem ganska många gånger vid det här laget och de har alltid levererat. Så även ikväll. Jag har visserligen sett dem bättre än ikväll, de överträffar inte förväntningarna som de gör när de är som allra bäst. Men å andra sidan är förväntningarna nu för tiden så löjligt höga att de är svåra att överträffa. Och även ett Hives som inte når sitt absoluta max är ruskigt bra, c’est magnifique som fransmannen hade sagt.
Redan när ljusskylten tänds upp och bandet gör entré i sina stiliga svarta uniformer med vita baskrar och, inte minst, vita knästrumpor känner man att det här kommer bli grymt.
Howlin’ Pelle är naturligtvis som Howlin’ Pelle alltid är, en lysande frontman och publikdomptör som är som född för att stå på en scen. Efter att ha döpt om alla i publiken till Alfred och Linda (för att det blir lättare för honom om alla heter likadant) forsätter han naturligtvis på sitt vanliga självförhärligande och narcissistiska vis konserten igenom. Dock ljuger han lite när han säger att Hives aldrig spelat i Karlskoga tidigare. De spelade här på den gamla stadsfestivalen Stranddagarna något av åren kring millennieskiftet när de turnerade på ”Veni, vidi, vicious” och ännu inte slagit utomlands. Hur jag vet det? Jag var där, så gammal är jag.
Nåväl, precis som väntat är publiken på redan från början och i princip varenda låt renderar i antingen stort jubel, allsång, vilt röj eller alla tre samtidigt. Allra bäst går naturligtvis alla hits hem, kanske framförallt ”Walk idoit walk” som verkar vara något av en favorit hos Karlskogapubliken (själv tycker jag dock låtarna från Black and White Album som är bäst ikväll). Vi får även höra ett par nya låtar, de är helt okej och ska nog kunna växa ut till grymma livenummer de också bara min lyssnat in sig lite på dem. Dock känner jag mig lite gammal när de spelar ”a.k.a I-D-I-O-T” från första skivan och jag är den enda i närheten av mig som kan sjunga med i låten.
Konserten avrundas med en ”Return the favour” som aldrig vill ta slut. Det är en fantastisk på konserten och en fantastisk avslutning på festivalen.
Betyg: 4
posted by Nicklas R at 19:07
0 Comments:
Post a Comment
<< Home