Den ultimata formen av att vara blasé

Läste precis lite om universums storlek och skala och allt sånt. Visst är det stort och imponerande och kanske lite svårt att föreställa sej, allt jag kan tänka är dock att fan att man aldrig kommer att få se det där i verkligheten. Bara att se vår egen galax utifrån är ju omöjligt (åtminstone under min livstid och ett gäng generationer framåt), är det bara jag som tycker det är en aning deprimerande? Kanske är det den ultimata formen av att vara blasé över alla möjligheter som finns att resa runt jorden och se vad man vill. Man blir sur för att det inte är möjligt med intergalaktiska resor.
Nåväl, nu ska jag ta tag i dagens recensionsskrivande och pluggande. Sista rycket med recensionerna ty nu är det bara fem stycken kvar.