Fredagens putterecensioner

Här är så recensionerna för fredagen på Putte i Parken:

Kajsa Grytt
En dryg halvtimme innan spelningen med Kajsa Grytt ska köra igång börjar regnet falla. Detta i kombination med att det är dagens första konsert leder till att publiken som samlas vid scenen blir liten. Förvisso större än vad det verkar som den ska bli tio minuter innan konserten, då är jag och en medelålders dam de enda som befinner sig i närheten av scenen, men ändå väldigt liten. Det är synd ty Kajsa Grytt och hennes minst sagt namnkunniga band (Daniel Gamba på trummor, Kisa Nilsson på bas, Victor Hvidfeldt och den store Jari Haapalainen på gitarr och för dagen Birgit Bidder på kör) ger oss en trevlig stund i det omväxlande vädret. Musiken är inte mycket att orda om, det är odiskutabelt bra helt enkelt (och dessutom måste jag erkänna att jag lyssnat för lite på Kajsa Grytt för att kunna droppa massa låttitlar). Framförandet är rutinerat och proffsigt på ett bra sätt. Trots den lilla publiken verkar både Grytt själv och bandet anstränga sig för att göra en bra konsert, något som tyder på en omtanke om den publik som faktiskt kommit dit för att titta. Just omtanken om publiken syns också när Grytt säger åt publiken att inte tycka det är jobbigt att det är så få som är där, men också när solen kommer fram en bit in i konserten och hon utbrister ”Solen! Den är ni värda!”. Konserten inleddes i regn, men när den är över steker solen över IP, och man kan inte vara annat än nöjd med det man fått se och höra. Synd att inte fler tog chansen att få se det.

Betyg: 3


Syster Sol
Visst blir det så där tillbakalutat svängigt som den här typen av reggae alltid blir, visst är bandet skickligt, visst är Syster Sol själv utmärkt på scenen, visst är texterna begåvade och visst är publiken längst fram både entusiastisk, engagerad och glad. Eftersom jag inte riktigt kan genren finner jag dock det hela lite enahanda efter ett tag. Vilket väl sannolikt beror mer på mig och att jag inte kan koderna än på konserten. För de på scenen gör det som sagt bra och både artist och publik verkar trivas i eftermiddagssolen.

Betyg: 3


Sator
Sin vana trogen öser Borlängelegendarerna i Sator på med öppna spjäll och gasen i botten. Det är helt enkelt ett jäkla rockröj konserten igenom. Dessutom verkar bandet vara på sitt allra bästa humör och framförallt Chips, som håller i det mesta av pratandet mellan låtarna, skämtar med både publiken och sina bandkamrater och skapar ett och annat leende. Det är en underhållande konsert, och det märks att det är ett gäng med rutin som står på scenen. Inte minst märks det när Kent Norberg spelar av en sträng mitt i en låt och medan låten fortfarande pågår byter gitarr utan att det egentligen märks. Jag vet inte riktigt vad mer som behöver tilläggas. Det är helt enkelt en riktigt bra rockkonsert, och I wanna go home är fortfarande så oemoståndligt omedelbart poppig att vartenda brittiskt indierockband borde vara avundsjuka. Avslutningsvis kan sägas att nog för att sångare då och då klättrar i scenkonstruktionen, men när Heikki Kiviaho klättrar upp i riggen är det nog första gången jag ser någon stå där och klamra sig fast samtidigt som han trakterar en basgitarr.

Betyg: 4


Veronica Maggio
Veronica Maggio är inte de stora utspelens mästarinna. Till skillnad från exempelvis Thomas Öberg som sisådär 17-18 timmar tidigare for runt som ett yrväder på samma scen nöjer sig Maggio med att stå vid sitt mickstativ och då och då promenera längs scenkanten. Hon känns dock inte alls bortkommer på den stora scenytan utan det är ett uttryck som passar hennes musik och framtoning. Dock hade kanske en mindre scen lyft konserten en aning genom att skapa den intimitet och närhet som mindre scener ofta innebär (gårdagens framträdande i samband med inspelningen av P3 Sommarsession är i min bok exempelvis strået vassar än det här, just genom känslan av närhet och ett mindre sammanhang), men det gäller ju de flesta artister och framträdanden. Det är hur som helst en bra konsert och publiken, som faktiskt är lite mindre än jag förväntat mig, tycks gilla det rakt igenom. Det märks att senaste albumet fått ett rejält genomslag och gjort Veronica Maggio till en publikfavorit. I stort sett varenda låt får ett enormt bifall och setet består sånär som på ett fåtal sånger (tre om jag inte missminner mig) av material från just Satan i gatan. Trots att de allra flesta numren levereras med bravur kan jag dock sakna den där sista nerven som hade gjort en bra konsert till en fantastisk konsert. När lysande jättehiten Jag kommer kör igång som sista låt och galenskap utbryter i publiken tycks jag dock vara ganska ensam om den åsikten.

Betyg: 3


Those Dancing Days
Det som tydligast slår mig när jag ser Those Dancing Days är att de känns betydligt mer rutinerade och stabila än sist jag såg dem men att de ändå lyckats behålla sin charm och entusiasm. Dessutom får vi höra en grym samling låtar där det göttaste av det äldre materialet mixats med en hel del från nya skivan. Äldre hits som Those Dancing Days och Hitten blandas med nya favoriter som Reaching Forward och Fuckarias. Det skapar en dynamik och spännvidd i låtlistan som gör att det blir en väldigt bra konsert. Those Dancing Days är även ett band man blir glad av att se live. Det är exempelvis svårt att inte smittas av Lisa Pyk Wirströms, faktiskt väldigt charmiga, hoppande och dansande och allmänt euforiska utryck bakom keyboarden. Man blir på gott humör bara av att se henne. Det är dock inte bara hon som utstrålar glädje, hela bandet verkar uppriktigt glada över den publik som samlats framför Baby Joy och all den uppskattning som riktas mot scenen. ”Det här är jättekul, ni är så fina” utbrister exempelvis Rebecka Rolfart vid något tillfälle. Vill också passa på att lyfta fram Cissi Efraimssons trumspel. Hon är en grym trummis, varken mer eller mindre, och tillsammans med Pyk Wirström den i bandet som framstår som mest ”utlevt” glad under konserten.

Betyg: 4


Manic Street Preachers
Till en början tänker jag att det här inte alls var så segt, trist och daterat som väntat. Till en början är jag helt klart positivt överraskad. Men så är också första kvarten riktigt bra. Efter det går det dock snart utför. Det hela utvecklas till en ganska händelselös tillställning som mest bara känns som att det maler på. Det blir, frånsett ett självironiskt mellansnack där James Dean Bradfield skämtar om att de flesta i publiken är alldeles för unga för att ha sett en tidigare Sverigespelning med bandet, helt enkelt ganska tråkigt. Mot slutet tar det sig dock och avslutande If you tolerate this then your children will be next är konsertens bästa stund.

Betyg: 2


The Ark
Allsången ljuder över Rävåskullen, bandet som spelar ska snart gå av scenen för sista gången ikväll och publiken börja vandra hemåt i natten. Men det börjar inte här. Det började ungefär en och en halv timme tidigare, så låt oss backa bandet och börja från början.

Redan när lamporna på scenen släcks utbryter kvällens dittills största jubel. Det är på den nivån det ligger den här kvällen. Ett kort intro med åskmuller och blinkande lampor, sedan kliver de in på scenen och kör igång konserten med Absolutely No Decorum, när Ola Salo kliver in sist på scenen når jublet öronbedövande nivåer. Sedan följer en formidabel hitparad, The Ark spelar enbart – och då menar jag enbart – hits denna kväll. Själv minns jag när de slog igenom, jag minns den konsert de gjorde som förband till Kent i Nobelhallen något hundratal meter bort, jag var visserligen inte där men jag minns affischerna utanför hallen och texten ”förband: The Ark”. För övrigt ljuger Ola Salo lite när han säger att det här är tredje gången de spelar i Karlskoga, utöver nämnde förbandsspelning och de två framträdandena på Putte i Parken har de spelat där åtminstone två gånger till. Men det är mindre viktigt just nu. Jag minns som sagt när de slog igenom, det är elva år sedan. Det känns som det var ”nyss”, men ändå lyckas de fylla en hel konsert med enbart hits. Det är imponerande och det säger en del, inte bara om min ålder utan också om det avtryck de satt i svensk popmusik. Nu är de ute på en gloriös avskedsturné och har därför återvänt till Putte i Parken för andra gången på lika många år. Det är en konsert, eller kanske är show ett bättre ord, där det inte finns mycket att anmärka på. Något nummer kanske dras ut aningen för långt, kanske hoppar de över någon låt man velat höra men det är petitesser i sammanhanget. Ola Salos monologer mellan låtarna är frövisso långa men det är en kväll där de gott kan få tillåtas ta plats, dessutom lyckas han ironisera över det ständiga skrålandet av Seven Nation Army inför var och varannan konsert vilket känns ytterst välkommet. Publiken är i bandets händer från första till sista stund och i, den som alltid magiska, avslutningen Calleth You, Cometh I utbryter festivalens hittills största allsång. Så är vi tillbaka där vi började.

Sista ackordet ljuder ut. Bandet lämnar till sist scenen och konserten är över. Många i publiken står kvar i hopp om ännu ett extranummer men ljuset på scenen tänds och det börjar kliva in scenarbetare för att packa ihop bandets utrustning. Det var en vacker konsert och en vacker sammanfattning av The Arks karriär. Vi fick hitsen, vi fick monologerna, vi fick Ola Salo i svarta vingar, vi fick Forever Young-partiet i One of us is gonna die young. Det var en vacker kväll, ett vackert avsked.

Betyg: 4