Ett minne

Har inte särskilt mycket att säga om kvällen. Istället kan jag berätta om den gången jag gick till kyrkan i axelskydd. Det var en julafton, skulle gissa på at det var 1998 eller 1999. Jag spelade hockey på den tiden och hade fått nya axelskydd i julklapp. Morsan och farsan hade fått höra av några bekanta att midnattsmässan i kyrkan på julafton var himla mysigt och hade därför bestämt att vi skulle gå dit. Mest som just en mysig grej i och med att ingen i familjen är religiös. Jag var dock fruktansvärt osugen på att gå till kyrkan och vägrade till en början att följa med. Morsan och farsan tjatade dock och till slut kläckte jag, småsurt, ur mig att jag följde med, men bara om jag fick ha axelskydden på mig. Okej då, sa föräldrarna till min förvåning. Då var det ju dock för sent att backa utan det var bara att dra på sig axelskydden, sätta på sig jackan och följa med. Så bredaxlad som jag var när vi gick iväg den kvällen har jag aldrig varit varken förr eller senare.

Vi kom fram till kyrkan och satte oss i en av bänkarna. Det var mycket folk, kyrkan blev i stort sett full, och vi fick ganska dåliga platser. I ena tvärskeppet/korsarmen, så man såg liksom inte så mycket. Vilket naturlgitvis inte gjorde att det blev roligare direkt. Hur som helst. Jag kunde inte ta av mig jackan, jag hade ju axelskydden under, utan jag fick sitta där i täckjacka under hela "föreställningen". Det blev, naturlgitvis, väldigt varmt. Det var ganska kallt ute så kyrkan var ordentligt uppvärmd, om jag inte minns fel fanns det till och med värme i bänkarna, plus att det var fullknökat vilket ju höjer temperaturen några grader till. Jag svettades något oerhört. Men jag höll ut, jag behöll både jackan och axelskydden på, så jag vann. Sedan dess har jag varit i kyrkan tre gånger vad jag kan minnas, min systers konfirmation, mormors begravning och en kompis bröllop. Varje gång har någon i familjen undrat om jag verkligen kan gå dit utan axelskydden.

Och ja, den där midnattsmässna som skulle vara så himla mysig enligt morsans och farsans bekant var gravt överreklamerad. Det var mest bara fantastiskt tråkigt.