En tråkig grej och en trevlig grej

Så morsan ringde när jag satt och åt. Fick onda aningar redan när jag såg att det var hon. Tänkte att nu var det kört igen. Det var det också. Självklart var det en förklädd order om att komma dit och göra massa astråkigt registreringsjobb ett par dagar. Jag sa högst motvilligt, och under djupt suckande, ja. Förstår inte att jag ska vara så usel på att säga nej, särskilt i sådana här lägen när jag verkligen inte har någon som helst lust. Jag har väl bättre saker för mig än att kliva upp skittidigt och masa mig iväg för att sitta och göra massa själsdödande registreringar en hel dag. Eller ja, två hela dagar till och med. Men okej, jag gör det den här gången. Onsdag och torsdag. Men det är sista gången. Sen tänker jag aldrig sätta min fot på det där jävla kontoret igen.

På tal om något betydligt trevligare visade SVT Hasse Ekmans mästerliga Flicka och hyacinter (1950) i eftermiddags. Att redan från början känna till twisten i historien förtar väl kanske upplevelsen av de sista scenerna en aning (även om det är en twist som med dagens glasögon anas ganska tidigt i filmen), men det är ändå en riktigt bra film. Inte minst är Eva Henning strålande i huvudrollen som Dagmar Brink. Hennes lite stela och nedtonade spelsätt förmedlar effektivt Dagmars ensamhet och sorgsna hjärta. Den bräckliga unga kvinnan som fått bryta upp så många gånger, fått utstå så många besvikelser, vars längtande hjärta tvingats avstå från vad det helst av allt önskar.

För övrigt känns det på något sätt väldigt Hasse Ekman att det på ett par ställen dyker upp små ledtrådar till filmens stora gåta. Notera exempelvis tavlan som hänger ovanför Dagmars bokhylla.