Trettioårsdagen
Så börjar födelsedagen lida mot sitt slut. Det har varit en bra födelsedag. Ganska lugnt och stillsamt, ska fira med kompisar till helgen, då lär det bli lite mindre lugnt och stillsamt. Eftersom farsan fyller samma dag som jag gör höll vi firandet där nere. Finns mer plats, och så har de diskmaskin. Har typ ätit tårta, umgåtts, öppnat presenter. Fick en potatissticka. Inte bara en potatissticka, men bland annat en potatissticka. Det upptäckte jag för ett tag sedan att jag inte hade någon. Jag har istället fått använda en syl för att se om potatisen varit färdig. Utöver en potatissticka fick jag också en resa med öppen destination och datum. Tågbiljett, två hotellnätter och middag var jag vill (inom något sånär rimliga gränser), när jag vill. Där får vi se vad jag kan tänkas hitta på. Kanske ett besök i Kalmar, kanske ett par dagar i Berlin eller Paris, kanske ett besök hos vänner någonstans. Får se vad det blir helt enkelt. Förslag välkomnas. Jag fick även resa, boende, mat och besök på stand up-klubb i Stockholm av min syster. Även det vid delvis valfri tidpunkt (jag ska helt enkelt kolla när jag och när det är något jag vill se). Mycket trevligt. Jag fick ett presentkort på den lokala bokhandeln, lite choklad, ett par skedar i samma serie som jag tidigare fått knivar och gafflar i. Det var väl ungefär det. Jag är nöjd.
Farsan verkade för övrigt också nöjd med sina presenter. Av mig och min syster fick han dels en korg med massa olika öl och korvar, dels en gammal filmaffisch med Thor Modéen från 40-talet. Han fick även biljetter till en föreställning, och en bok han önskat sig.
Men nu är jag alltså 30. På det stora hela känns det, åtminstone utifrån min ännu ringa erfarenhet av att vara 30, ganska likt att vara 29. Dock känns tanken på att vara 30 läskig. Jag har svårt att se mig själv som 30-åring. Fan, jag vill ju fortsätta vara ung liksom. Men plötsligt är man, som jag skrev i ett sms till en god vän här under kvällen, mer When we were winning än Whirlwind. Inte bara symboliskt sett, utan i mångt och mycket också i tanken. När man tänker på sig själv som 30 blir tanken automatiskt en sorts "Soon I grow older, but god knows I haven't lived yet" snarare än den ungdomens sturm und drang och stora känslor Whirlwind ger uttryck för. På gott och ont kanske, men mest på ont om man som jag omfamnar ungdomen, dekadensen och natten som aldrig tar slut. Inte för att det inte kan fortsätta, det kan den ytterligare en tid ("Before tonight's a memory, let's go out, I am still young") utan för att man konfronteras med sin egen ungdoms förgänglighet, att en dag kommer stadens ljus faktiskt inte längre lysa för oss.
Vad jag försöker säga är nog att det i sig inte känns jobbigt (eller på något särskilt sätt alls) att vara 30, det skiljer sig inte mot hur det känts att vara i någon annan ålder (eller ok, det känns olika att vara 12, 17 och 27, men ni fattar vad jag menar). Men däremot är insikten om, tanken på och idén att vara 30 tung att bära. Det känns bara läskigt, skrämmande, ångestfyllt och hemskt. Och det finns en viktig skillnad där, mellan 30 som symbol och 30 som faktiskt ålder. Den faktiskt åldern är sak samma, men symbolvärdet och allt vad det bär med sig, insikten att man inte längre kan räknas som ungdom, att livet inte längre enbart ligger framför en, det är fruktansvärt. På något sätt befinner jag mig nog ännu i förnekelse.
Tårtan jag fixade iordning blev väldigt fin. Och god. Det goda ska dock morsan ha del av äran för få hon fixade till fyllning och dylikt. Två rosor, chokladbokstäver, guldströssel. Utmärkt snyggt. Nu skiftar väl fokus mot helgens festligheter. Det blir med vännerna här i Karlskoga. Hade gärna bjudit in vänner som bor på andra ställen också, men eftersom jag har klart begränsad yta och inte har ekonomi för att hyra någon lokal var jag tvungen att avgränsa mig till Karlskogavännerna den här gången. Får se till att kalasa med övriga vänner vid något annat tillfälle. Förhoppningsvis ska sådana tillfällen ges, även om när och hur återstår att se.
Imorgon ska jag till frisören. Och så tittar jag nog in på Spongs på hemvägen.
Farsan verkade för övrigt också nöjd med sina presenter. Av mig och min syster fick han dels en korg med massa olika öl och korvar, dels en gammal filmaffisch med Thor Modéen från 40-talet. Han fick även biljetter till en föreställning, och en bok han önskat sig.
Men nu är jag alltså 30. På det stora hela känns det, åtminstone utifrån min ännu ringa erfarenhet av att vara 30, ganska likt att vara 29. Dock känns tanken på att vara 30 läskig. Jag har svårt att se mig själv som 30-åring. Fan, jag vill ju fortsätta vara ung liksom. Men plötsligt är man, som jag skrev i ett sms till en god vän här under kvällen, mer When we were winning än Whirlwind. Inte bara symboliskt sett, utan i mångt och mycket också i tanken. När man tänker på sig själv som 30 blir tanken automatiskt en sorts "Soon I grow older, but god knows I haven't lived yet" snarare än den ungdomens sturm und drang och stora känslor Whirlwind ger uttryck för. På gott och ont kanske, men mest på ont om man som jag omfamnar ungdomen, dekadensen och natten som aldrig tar slut. Inte för att det inte kan fortsätta, det kan den ytterligare en tid ("Before tonight's a memory, let's go out, I am still young") utan för att man konfronteras med sin egen ungdoms förgänglighet, att en dag kommer stadens ljus faktiskt inte längre lysa för oss.
Vad jag försöker säga är nog att det i sig inte känns jobbigt (eller på något särskilt sätt alls) att vara 30, det skiljer sig inte mot hur det känts att vara i någon annan ålder (eller ok, det känns olika att vara 12, 17 och 27, men ni fattar vad jag menar). Men däremot är insikten om, tanken på och idén att vara 30 tung att bära. Det känns bara läskigt, skrämmande, ångestfyllt och hemskt. Och det finns en viktig skillnad där, mellan 30 som symbol och 30 som faktiskt ålder. Den faktiskt åldern är sak samma, men symbolvärdet och allt vad det bär med sig, insikten att man inte längre kan räknas som ungdom, att livet inte längre enbart ligger framför en, det är fruktansvärt. På något sätt befinner jag mig nog ännu i förnekelse.
Tårtan jag fixade iordning blev väldigt fin. Och god. Det goda ska dock morsan ha del av äran för få hon fixade till fyllning och dylikt. Två rosor, chokladbokstäver, guldströssel. Utmärkt snyggt. Nu skiftar väl fokus mot helgens festligheter. Det blir med vännerna här i Karlskoga. Hade gärna bjudit in vänner som bor på andra ställen också, men eftersom jag har klart begränsad yta och inte har ekonomi för att hyra någon lokal var jag tvungen att avgränsa mig till Karlskogavännerna den här gången. Får se till att kalasa med övriga vänner vid något annat tillfälle. Förhoppningsvis ska sådana tillfällen ges, även om när och hur återstår att se.
Imorgon ska jag till frisören. Och så tittar jag nog in på Spongs på hemvägen.
posted by Nicklas R at 00:23
0 Comments:
Post a Comment
<< Home