Fortfarande lite tagen

För ett par kvällar sedan hade jag ett madeleinekakeögonblick. Min kaka var en spellista. Den fick mig inte bara att minnas människor och ögonblick jag trodde att jag glömt, den kastade mig verkligen tillbaka. Det var som att jag var där igen, jag kunde känna, höra, dofta minnena och platserna och ögonblicken. Det var omskakande i brist på bättre ord. Delvis kanske för att jag verkligen inte var beredd på att utsättas för en sån störtflod av minnen och sinnesförnimelser. Jag har nog fortfarande inte riktigt hämtat mig.

Jag blev tillbakakastad till Kalmar 2011. Nedslag i till synes vardagliga och triviala ögonblick. Kom på mig själv med att sakna det.

En kanske lite oväntad effekt av madeleinekakeögonblicket var att saknaden jag kände fick den rivande längtan bort att vakna till liv igen. De senaste månaderna har känt mig rätt blahaig sådär i största allmänhet, har nog omedvetet misströstat lite grann. Så det är förbannat skönt att det river och sliter och glöder i bröstet igen. Längtan bort har slumrat ett tag, nu är den tillbaka.


39 poäng i På spåret för övrigt. Bra resultat egentligen (fast ack  så retligt att jag inte tog mig över 40 poängsstrecket, särskilt som jag missade ett par poäng av rent slarv), men jag blir ändå tjurig när jag inte slår båda de tävlande lagen.