Blandade känslor

Söndag. Hängde en kort stund på balkongen. Skönt när det var soligt. Inte så skönt när solen gick i moln. Ett tag haglade det. Men då var jag redan inomhus. Hon i huset mitt emot ska flytta. Såg ett par stycken jag inte kände igen komma och gå i den porten. Fick en förnimmelse, eller snarare en ingivelse. Kollade hemnet, blocket. Borde kanske inte gjort det, för vad rör det mig? Men jag gjorde det. Jo då. Hennes lägenhet ligger ute till försäljning. Panik och lättnad på samma gång. Panik för att fan, hur mycket jag än intalar mig motsatsen vet jag innerst inne att jag inte är över henne, att den där jävla drömmen om kanske ändå vägrar dö. Hoppet om ett slumpartat möte på gården, vid soptunnorna, på konsum. Det finns ju där. Jag vill inte att det ska finnas där, men det gör det. Panik över att fan, jag borde ju inte bry mig men ändå reagerar jag såhär. Lättnad för att tja, flyttar hon slipper jag ju bli påmind om henne och hela den historien av att se henne gå förbi utanför fönstret. Jag slipper nojorna och ångesten om hon mystiskt åker iväg någonstans. Slipper rädslan över att plötsligt en dag se henne i sällskap med någon, hand i hand fånigt leende som på moln. Lättnad över att jag då äntligen kommer kunna släppa henne helt. Jag har delvis kommit över henne och delvis lagt saker och ting bakom mig. Det hugger inte längre i magen när jag ser henne, jag dagdrömmer inte om henne som i höstas, trånar och våndas inte på samma sätt. Men helt har jag inte släppt tanken på henne, hoppet om att någon gång få svar på mina frågor. Om att i alla fall få säga hej och jag hoppas du inte tyckte det var jobbigt eller så med breven, och du får hälsa din kompis som kom och knackade på balkongräcket i vintras att det var roligt gjort. Därför finns det ett stråk av lättnad. Över att historien når sitt slut. När flyttbilen rullar ut från gården, när det nu sker, kommer jag aldrig se henne igen och vi kommer aldrig ha med varandra att göra igen. Hon kommer sälla sig till raden av flickor jag varit förtjust i som försvunnit. Falla in i mitt förflutnas dimmor likt andra före henne. Men den här gången kommer jag i alla fall inte behöva ångra att jag aldrig vågade försöka.

Jag hade inte tänkt skriva om det här. Vänta tills flyttlasset lämnat gården och jag aldrig kommer se henne igen. Ville inte att hon om hon mot all förmodan läser det här ska få för sig att jag övervakar henne, eller känna det som att jag har koll på hennes minsta steg. Ville verka rimlig. Men när jag satte mig här trillade det liksom bara ur mig. Som om jag behövde få det ur kroppen.
Är du hon i huset mittemot (jo, jag kommer ihåg vad du heter, din kompis berättade ju det den där gången i vintras, men jag vill inte outa dig med namn här) och läser det här så kan du vara lugn, jag har inte superkoll på dig. Inte mer än att jag då och då ser dig gå förbi här utanför. Men det var svårt att inte tolka det som att de två okända var där för visning när du ledsagade dem ut ur porten och, som det verkade, började peka ut parkeringsplatser och dylikt. Då blev jag nyfiken och ja, du förstår säkert. Och hey, se det positivt. Nu är det ju ytterligare några som vet att det finns en bostad till salu i kvarteret, och eftersom alla naturligtvis vill ha förmånen att bo granne med mig kan det ju trissa upp priset en smula...

När jag tittade in hos morsan och farsan bjöd de på en vaniljmunk. Den var god, men väldigt sockrig.

Kombinationen panik och lättnad. Den är... förvirrande.

Nu har klockan dragit iväg så det är inte längre idag utan imorgon. Eller idag blev just igår som det heter i någon låt som jag just nu varken minns titel eller artist på. Så kan det gå. Nåväl, jag ska väl leta upp en kvällens franska och sedan se vad internet i övrigt har att bjuda på ikväll.