Får kämpa på

Fick idag svar om det där jobbet jag var på intervju om för ett par veckor sedan. Jag gick tyvärr inte vidare. Det var ju trist, men det är väl vad det är. Ingen stor sak utan man får ju ta det som att det helt enkelt var andra som var bättre, och se det som en framgång att de faktiskt ville träffa mig. Det är ju långt ifrån varje gång man kommer så långt.

Sedan är det klart att jag någonstans är besviken, och det är klart att man just efter ett sådant besked ägnar sig åt självömkan och uppgivenhet. Intervjun kändes ändå bra, och då är det klart att man hade hoppats (och kanske till och med trott) på något mer. Lite känslan av att om jag inte ens lyckas när det känns som en bra intervju, som att vi förstår varandra och pratar samma språk, när ska jag då någonsin lyckas? Kanske borde jag bara ge upp och lägga ner. Jag kommer ju aldrig få något jobb ändå. De känslorna finns självklart, och de måste få finnas. Hade de inte funnits där hade jag blivit orolig, för då vore det ett tecken på att jag inte ville det här. Fast det är också viktigt att inte låta den sidan ta överhanden.
Utan jag försöker istället fokusera på att vara stor i nederlagets stund, se det positivt och betrakta det som en framgång att i alla fall ha kommit såhär långt. Och hey, om inte annat fick jag ju en trevlig utflykt till Stockholm i alla fall. Det är inte så illa. Och det var dessutom arbetsförmedlingen som betalade biljetten. Bara det.

Självklart kommer jag också behöva utvärdera och fundera kring vad jag kunde gjort annorlunda och hur jag ska gå vidare med mitt jobbsökande för att framöver dels komma såhär långt oftare, men också hur jag ska ta mig ytterligare längre i processerna. Med tanke på hur mitt jobbsökande gått vore det jättelätt att bara ge upp och lägga ner jobbsökandet helt. Men det ligger inte för mig. Jag är inte typen som ger upp. Det är av motgångar man kan lära sig något, och nu får jag fundera på vad jag kan lära mig av den här motgången.
En sak som jag börjar luta ganska starkt åt är om jag borde söka mindre åt Stockholm. Just nu går väldigt många ansökningar ditåt. Delvis av nödvändighet, det finns så sinnessjukt många fler jobb att söka där, men jag har sedan mina sista år på universitetet också haft en bild av att det nog är ditåt jag ska. Fast nu vet jag inte riktigt längre. Jag har sökt rätt många jobb där, varit på en handfull intervjuer och ärligt talat så tja, jag verkar uppenbarligen inte ha det som Stockholm efterfrågar. I alla fall inte i tillräckligt hög utsträckning för att slå konkurrensen. Så det kan kanske vara dags att prova något annat. Fan vet vad bara. Det är ju ändå åt Stockholm till sisådär 95% (lågt räknat) av alla intressanta jobb finns.

Nåväl, jag fick inte det här jobbet, men det var kul att få komma intervju och att träffa dem personligen. Att andra sedan var starkare och jag inte riktigt räckte till i konkurrensen, det är som det är och inte mycket att göra åt. C'est la vie. Man kan inte vinna varje gång (men det vore trevlig att få vinna någon gång).