Au revoir mon amour

OS är över och det känns redan tomt. Det sista jag såg av årets spel var avslutningen i modern femkamp och lite velodromcykel, några minuter vattenpolofinal, en kort stund av damernas basketfinal. Och avslutningsceremonin såklart. Tycker det var en ganska bra avslutningsceremoni i år. Undantaget den del där amerikanerna som ska arrangera nästa OS tog över, där kändes det mest MTV Spring Break. Men bortsett från det var det en läcker och pampig ceremoni, kul och för sammanhanget oväntat pigga musikinslag. Kanske att jag hade önskat en avslutning som var lite mer party och dans och bilder på glada idrottare på innerplan istället för en wailversion av My Way, men det är väl vad det är. Som alltid på avslutningar får man ju när idrottarna kommer inte på arenan också, om man ska vara en smula vulgär, känslan att det här är kvällen och natten när det knullas som mest i OS-byn. Alla är färdiga, alla är glada, alla vill ta vara på sista kvällen innan det är dags att åka hem.

OS som helhet får väl sägas ha varit ett bra OS. Som tv-tittare blir det ju som regel mer minnesvärt när OS går i Europa i och med att det blir mycket bättre tv-tider och man känner en lite större geografisk och i någon mening mental/kulturell närhet, men jag upplever också att den osedvanligt goda och festliga stämning de som varit på plats vittnat om har känts genom rutan (eller rutorna kanske man ska säga eftersom jag ganska ofta haft två skärmar igång samtidigt).

För svensk del gör vi ett bra OS, men jag kan också tycka att bilden av ett svenskt succé-OS kan behöva nyanseras en smula. Visst överträffar vi medaljmålet och visst tar vi fler medaljer och hamnar högre i medaljligan än på många år, men samtidigt är det flera av våra på förhand största hopp som har underlevererat, och hade vi inte tagit ett par, tre, fyra hade vi inte ens uppfyllt målet avseende antal medaljer. Med dessa "bonusmedaljer" inräkande borde vi för att ha gjort ett riktigt bra spel ha tagit tre till fem medaljer till. Tänker här kanske framförallt på hästhoppningen som sett till förväntningar och kapacitet blev en flopp då vi aldrig ens var särskilt nära medalj, men det var heller inte orimligt med förhoppnignar om en handbollsmedalj, att någon av Ståhl och Perseus skulle sluta topp tre (i alla fall innan den senare sjukdomsproblem blev kända), kanske att någon golfare eller brottare eller liknande skulle kunna plocka någon medalj. Vi har även några gånger vi varit nära men missat precis, vilket vid ett riktigt bra utfall ökat på medaljskörden ytterligare. Vi ska även komma ihåg att av de guld vi tar så är Duplantis enorm faovrit, Sjöström nästan lika stor favorit på 50 fritt och Åhman-Hellvig rankade som världsettor inför tävlingen, det enda av gulden som kan klassas som någorlunda oväntat var Sjöströms på 100 fritt, men då också till stor del för att hon bestämde sig så sent att simma den distansen. Så visst har vi sett till antal medaljer gjort ett bra OS och visst ska vi vara glada över de medaljer vi tagit och för vår goda placering i medaljliga. Men att kalla det dundersuccé? Där får jag nog vara en partysabbande tråkmåns och säga nja.

Utöver när svenskar tävlat och tagit medaljer har mina personliga höjdpunkter varit den rytmiska gymnastiken ihop med de nya upptäckterna konstsim och BMX-racing. Och bara hela OS-grejen att det alltid funnits något att titta på, hela känslan. Det är bara typ två veckor sedan Tara plockade vår första medalj, men det känns som en evighet sedan. Det har hänt så mycket, varit så mycket att se, så många intryck, så mycket som pågått. Det kommer bli tomt nu när det är över. Sport är ju aldrig lika roligt som när det är OS. Det blir så mycket viktigare, betyder så mycket mer. Till och med sporter där man inte håller på någon blir plötsligt intressanta. Det finns något i hur allt pågår samtidigt, hur det blir som ett ständigt bakgrundsbrus, hur inte bara de bästa lyfts fram utan även de som kämpar på långt från toppen kan få en stund i strålkastarljuset (som den där bhutanska maratonlöperskan i dag som var kronsist men stötades hela vägen in i mål av publiken, underbart). Jag är inte överdrivet sportintresserad till vardags, men OS, älskar skiten.

I övrigt: ospektakulär söndag. Men jag såg en snygg tjej på ICA Maxi, alltid något.