Puttefredag

Annikas sommarprogram var helt fantastiskt. Helt fantastiskt.

När det var slut gick jag upp till parken och tittade på Markus Krunegård. Han var så klart bra, och i mellansnacket visade det sej att han tydligen hade en del kopplingar till Karlskoga (vilket naturligtvis fick publiken att jubla). Efter Krunegård tänkte jag gå och titta på The Scams men fastnade vid den lilla scenen P1 där Mario queen of the cirkus uppträde. Han var mycket underhållande.
Efter det var det dags för Familjen och när det var slut blev det lite indie med Niccokick. Vid det laget bröajde det också bli rejält varmt så när niccokick var slut gick jag och köpte mej en flaska vatten, något som jag några minuter senare märkte var ett helt riktigt beslut. För när Timo gick på hade all skugga framför den större av scenerna försvunnit och det var extremt varmt där i solskenet. Kul att se Timo dock, har ju alltid lyckats missa honom tidigare.
Sen blev det eldkvarn och efter det gick jag och satte mej i ett av serveringsområdena och läste tidningen och drack vin, jag var nämligen inte så sugen på att se Hardcore Superstar.
När vinet var uppdrucket och tidningen färdigläst gick jag ner mot den scen Håkan skulle spela på, men på vägen stannade jag till och tittade på dom fasligt underhållande Sirqus Alfon en stund. Sen var det Håkan och ännu en gång stod jag långt fram, inte allra längst fram men lite längre fram än på Hultsfred. Det var sjukt bra. Dock störde jag mej en del på delar av publiken men det har varit rätt genomgående under hela festivalen. Tyvärr känns det som om publiken är väldigt ung och därmed orutinerad vad gäller besök på konserter och festivaler och beter sej också därefter, dom har inte lärt sej konsertvett helt enkelt.
Efter Håkan blev det hur som helt Fibes, Oh Fibes! innan det avr dags för soundtrack of our lives. Efter soundtrack hann jag se en låt med Adam Tensta och sen gick jag hem. Jag somande nästan direkt.

Recensioner:

Markus Krunegård
Det var ett par låtar jag saknade ("samma nätter väntar alla" och "Maria & jag") men det brydde man sej inte om, det var sjukt bra ändå. "Jag är en vampyr" var fullkomligt magisk. Helt klart en av festivalens absoluta höjdpunkter. Helt fantastisk liveversion.
Betyg: 4/5

Mario queen of the circus
Mycket underhållande. Visst, det är gatuunderhållning men det är ändå mil ifrån dom vanliga småtrista jonglörer och andra tomtar som brukar ta upp plats i våra städer.
Och bananspottningsduellen var inget annat än genial.
Betyg: 3,5/5

Familjen
Eftersom dom aldrig är fler än tre personer (men oftast två) på scenen hade det här nog tjänat på att vara på en mindre scen. För även om Johan T Karlsson gör sitt bästa med att dansa omkring på scenen, snurra med mikrofonen och bestiga sitt mickstativ känns det lite tomt på den stora scenen. Det är dock inget fel på låtmaterialet som nämnde Karlsson och Andreas Tilliander sänder ut över publiken och låtar som "huvudet i sanden" och framförallt "det snurrar i min skalle" får publiken att tända till ordentligt.
Betyg: 3/5

Niccokick
Det är indie, bandet är så där stiligt som bara ett indieband kan vara och det finns egentlgien inte så mycket att klaga på. Tyvärr är det väldigt lite folk där och tittar och det är egentligen bara "turn 27" som ger något jubel och applåder osm kan beskrivas som mer än marginellt.
Betyg: 3/5

Timo Räisänen
Första gången jag ser Timo då jag alltid tidiagre lyckats missa honom av olika orsaker. Men dte ska förhoppnignsvis inte bli sista gången jag ser honom.
Både Timo och publiken är tända och gensvaret på låtar som "sixteen", "sweet marie" och kanske speciellt "fear no drakness promised child" är enormt.
Lite anmärkningsvärt att han använder sej av två trumslagare, det brukar ju i dom fall det förekommer oftast vara förbehållet hårdrock. Men det är ett grepp som fungerar förvånansvärt väl för att vara pop och stämningen under hela konserten är fantastisk.
Betyg: 4/5

Eldkvarn
Det var i stort sett som väntat. Det är gubbrock men det funkar. Plura är svettig, råkar kalla Carla för Lasse Stefanz och är på vippen att berätta om hur det gick till när Trummisens son (som var med och spelade diverse slagverk) skapades.
Eldkvarn känns betydligt vitalare än vad Pugh gjorde i torsdags.
Betyg: 3/5

Håkan Hellström
En magnifik urladdning. Helt galet bra. Törs redan nu säga att det här var den bästa spelningen på Putte i Parken 2008.
Håkan verkar aldrig vilja gå av scenen och det schema som redan var en aning förskjutet blir här rejält försenat. Inte minst på grund av en sensationell "det är så jag säger det" som blir till en hyllning till Eldkvarn där textrader från "kärlekens tunga" vävs in och som aldrig verkar vilja ta slut men som man heller inte vill ska sluta.
Jag skulle kunna rabbla höjdpunker från konserten i en evighet men det känns som det vore onödigt. Det är kanske inte riktigt lika bra som på Hultsfred, publiken är lite sämre (men stor, hela festivalen är där) och det ligger inte riktigt samma känsla av kärlek i luften, men ändå är det ingen tvekan om betyget.
Och nästa helg frå jag se det här igen. I Göteborg.
Betyg: 5/5

Fibes, Oh Fibes!
Trots att dom blev väldigt hyllade häromåret var jag aldrig något jättefan av deras ibland lite väl slicka musik. Men efter Håkans urladdning blir Fibes, Oh Fibes! softa yachtrock en skön kontrast.
Dessutom är dom ett överraskande bra liveband.
BEtyg: 4/5

The Soundtrack Of Our Lives
TSOOL är ett sånt där band som alltid levererar. Och på så sätt är det väl ungefär som väntat. Det är bra och deras stundtals småpsykedeliska rock verkar uppskattas av publiken. Speciellt "Big time" skapar stort jubel och dans framför scenen. Och faktiskt även bakom scenen, i öppningarna vid scenens kortsidor står fullknökat med folk som tittar och applåderar (bland annat Håkans band, och en liten stund skymtas faktiskt också Håkan själv). Men det är kanske inte så konstigt, för som Ebbot verkar ha uppmräksammat när han hälsar publiken välkommen till Göteborgskalaset är så gott som alla band som spelat på den största scenen den här dan från Göteborg.
Ebbot är fantastisk och utan honom hade nog den här konserten varit en betydligt tristare upplevelse. Han lyfter hela bandet en nivå.
Avslutningen på konserten (en pianoballad) var förövrigt magnifik.
Under denna spelning inträffade även dagens kändisspaning då jag stod i närheten av både Tobias Thermell (hockeyspelare i Bofors) och två av medlemmarna i Fibes, Oh Fibes!
Betyg: 4/5

Adam Tensta såg jag bara en låt med så honom recenserar jag inte men han ärr i alla fall den som har dragit mest folk till scenen i dalen. Lite trist att så många valde att lämna soundtrack för att gå och se honom.