Recension: Mor modern short stories from Hello Saferide
Den är bra. Mycket bra. Mycket mycket bra. Mycket mycket mycket bra. Mycket mycket mycket myc.. ja ni förstår. Det är en fantastisk skiva, en av årets allra bästa enligt om ni frågar mej.
Från inledande ”I wonder who is like this one” där Annika jämför människor med låtar (och får mej att fundera över vilken låt jag är), till den sanslöst vackra avslutningen ”Arjeplog” är det en skiva fylld av fantastiska sånger. Det finns inte en enda dålig låt på hela skivan.
Som ”2008” som enligt Annika själv är den mest personliga låt hon skrivit, nazistföräldralåten (ni kommer förstå varför jag kallar den så när ni hör den) ”Overall”, ”Lund” om två bröder från Skåne och med den lysande textraden ”he said something else, I didn’t understand. Because he came from the south of Sweden, he spoke just like a dane”, bli av med oskulden-låten “X telling me about the los of something dear at age 16”, “Middleclass” där huvudpersonen fantiserar om att bryta medelklassvardagen, stjäla en bli och begå ett bankrån men sen får dåligt samvete för att dom inte tog tåget, känslan av längtan tillbaka till en tid där någon annan tog besluten åt en i ”Parenting never ends”, singeln ”Anna” som jag väl inte behöver orda så mycket om då vi redan vet att den är fantastisk, den vackra men samtidigt smärtsamt längtansfyllda kärlekshistorien ”25 days”, den nästan punkiga (!) sidekickhyllningen ”Sancho Panza” och den Smithska ”travelling with HS”. Och nu har jag visst råkat nämna varenda låt på skivan. Men det är en sån skiva, man kan inte utelämna någon låt för alla är fantastiska på sitt sätt.
Texterna är som vanligt både humoristiska, smarta, tänkvärda, en aning sorgliga och smärtsamma och riktigt riktigt bra. Annika Norlin är som vi vet en fantastisk textförfattare, så jag tror inte jag behöver skriva så mycket mer om just det.
Ljudmässigt är den här skivan ett ganska stort steg från förra Hello Saferide-skivan. Andreas Mattssons produktion har gjort ljudbilden lite djupare, den akustiska gitarren är oftast utbytt mot en elektrisk och det låter lite ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det låter lite annorlunda mot tidigare helt enkelt, lite mer skulle man kanske kunna säga. Dom flesta av dom sjukt snygga instrumentala partierna bär också hans signum (samt säkerligen även en hel del annat på skivan då han medverkar i så gott som varje låt) och inte minst har han varit med och skrivit delar av ”Sancho Panza”. Samarbetet mellan Annika och Andreas har helt klart varit lyckat och jag gillar hur skivan låter.
Det jag kan sakna på skivan är väl den där låten som gör så där riktigt ont. Visst finns det smärta i några av låtarna men det finns ingen ”I thought you said summer is going to take the pain away” eller ”Är du fortfarande arg?” där man liksom känner hur smärtan griper tag på en gång och knappt släpper taget ens när låten är slut. Det spelar dock ingen roll då det är en helt fantastisk skiva ändå, men ska man absolut ha någon liten invändning så är det den.
För att sammanfatta det hela kan man säga att Annika har gjort det igen. Det är en helt lysande skiva som absolut kommer finnas med i diskussionen när det är dags att kora 2008 års bästa skiva. Annika Norlin är helt enkelt fantastisk.
Vilken som är bästa låten på skivan? Jag kan inte välja en, alla är bra.
Från inledande ”I wonder who is like this one” där Annika jämför människor med låtar (och får mej att fundera över vilken låt jag är), till den sanslöst vackra avslutningen ”Arjeplog” är det en skiva fylld av fantastiska sånger. Det finns inte en enda dålig låt på hela skivan.
Som ”2008” som enligt Annika själv är den mest personliga låt hon skrivit, nazistföräldralåten (ni kommer förstå varför jag kallar den så när ni hör den) ”Overall”, ”Lund” om två bröder från Skåne och med den lysande textraden ”he said something else, I didn’t understand. Because he came from the south of Sweden, he spoke just like a dane”, bli av med oskulden-låten “X telling me about the los of something dear at age 16”, “Middleclass” där huvudpersonen fantiserar om att bryta medelklassvardagen, stjäla en bli och begå ett bankrån men sen får dåligt samvete för att dom inte tog tåget, känslan av längtan tillbaka till en tid där någon annan tog besluten åt en i ”Parenting never ends”, singeln ”Anna” som jag väl inte behöver orda så mycket om då vi redan vet att den är fantastisk, den vackra men samtidigt smärtsamt längtansfyllda kärlekshistorien ”25 days”, den nästan punkiga (!) sidekickhyllningen ”Sancho Panza” och den Smithska ”travelling with HS”. Och nu har jag visst råkat nämna varenda låt på skivan. Men det är en sån skiva, man kan inte utelämna någon låt för alla är fantastiska på sitt sätt.
Texterna är som vanligt både humoristiska, smarta, tänkvärda, en aning sorgliga och smärtsamma och riktigt riktigt bra. Annika Norlin är som vi vet en fantastisk textförfattare, så jag tror inte jag behöver skriva så mycket mer om just det.
Ljudmässigt är den här skivan ett ganska stort steg från förra Hello Saferide-skivan. Andreas Mattssons produktion har gjort ljudbilden lite djupare, den akustiska gitarren är oftast utbytt mot en elektrisk och det låter lite ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det låter lite annorlunda mot tidigare helt enkelt, lite mer skulle man kanske kunna säga. Dom flesta av dom sjukt snygga instrumentala partierna bär också hans signum (samt säkerligen även en hel del annat på skivan då han medverkar i så gott som varje låt) och inte minst har han varit med och skrivit delar av ”Sancho Panza”. Samarbetet mellan Annika och Andreas har helt klart varit lyckat och jag gillar hur skivan låter.
Det jag kan sakna på skivan är väl den där låten som gör så där riktigt ont. Visst finns det smärta i några av låtarna men det finns ingen ”I thought you said summer is going to take the pain away” eller ”Är du fortfarande arg?” där man liksom känner hur smärtan griper tag på en gång och knappt släpper taget ens när låten är slut. Det spelar dock ingen roll då det är en helt fantastisk skiva ändå, men ska man absolut ha någon liten invändning så är det den.
För att sammanfatta det hela kan man säga att Annika har gjort det igen. Det är en helt lysande skiva som absolut kommer finnas med i diskussionen när det är dags att kora 2008 års bästa skiva. Annika Norlin är helt enkelt fantastisk.
Vilken som är bästa låten på skivan? Jag kan inte välja en, alla är bra.
posted by Nicklas R at 00:22
2 Comments:
Har du förresten tänkt på hur otroligt lik hon är sångaren i cranberries under låten "Travelling with HS"? Jag tycker att det är som en blandning av Annika, Cranberries och Smiths på den låten! "X telling me..." gör mig sjukt ledsen, den är fin. Hela skivan är perfektion (så alltså skulle hon passa utmärkt på din klubb, men det vet du ju redan).
Det har jag faktist inte tänkt på (antagligen för att jag lyssnat ganska lite på Cranberries) men nu när du säger så jo dte har du nog rätt i.
Den är väldigt fin. Dock skulle jag gissa att du kan reltera till låten på ett annat sätt än jag kan i och med att du är tjej och och låten faktiskt har ett kvinnligt perspektiv på ämnet. Eller inte, men det känns ju logiskt om det är så i alla fall.
Ja åh det hade varit sweet, en riktig drömbokning är vad det är.
Post a Comment
<< Home