Min Cycle Pro var en kär vän

Det tristaste med att cykeln är borta, antagligen stulen, är inte det materiella så att säga, en ny cykel går ju alltid att skaffa liksom. Det tristaste är att jag haft den så länge, exakt hur länge vet jag inte men jag fick den någon gång på mellanstadiet om jag inte minns fel. Jag har haft den så länge att just dne där cykeln har ett enormt affektionsvärde för mej. Den här cykeln var inte bara en cykel, den var närmast att betrakta som en kär vän. Vi har liksom varit med om så mycket tillsammans och jag har så mycket minnen som är förknippade med den. Jag minns när jag upptäckte att det satt skyddsplast över emblemet i fram, när sadeln blev snodd och jag fick köpa en ny, när jag kom ut från skolan en dag och upptäckte att en fågeljävel hade använt sadeln som toalett, alla mornar då jag susat fram på den på väg till skolan, hur jag på högstadiet närmast tävlade med min syster på fredagar för att hinna hem och läsa det nya numret av Kalle Anka först, hur jag ibland brukade leka att jag var en tävlingscyklist och spurtade järnet på sista raksträckan fram till Karlbergsskolan, alla gånger jag trampat genom Hultsfred, cykeldatorn jag hade under något år kring femman eller sexan, alla tuffa backar vi besegrat, det finns hur många minnen som helst förknippade med den där cykeln. Den har varit en del av min uppväxt och mitt liv.
Den har varit en kär vän och nu är den bara borta. Det känns fruktansvärt tråkigt. Det var ju den cykeln som var min cykel liksom. Personen som stulit min fina cycle pro (modell: Valley Seven, svart med sju växlar och pakethållare) förtjänar att brinna i helvetet.