Putterecensioner onsdag
Så där, då var onsdagsrecensionerna klara. Ha så trevligt med att läsa dom.
Shotgun Crackers
Äran att inleda festivalen har alltså gått till Norrtäljebandet Shotgun Crackers, och det blir en riktigt trevlig start på festivalen.
När bandet först kliver ut på scenen och man tror det ska börjar visar det sej dock att det blivit några minuters försening och att det då bara är soundcheck. Men knappa 15 minuter efter utsatt tid sparkar så festivalens första band igång och det blir en spelning som präglas av sväng och värme. Just värmen känns lite som den röda tråden i den annars något spretiga musiken. En musik som även om den spretar skulle kunna beskrivas som rakt igenom trevlig och dansant indie som stundtals påminner om ett något mer vildsint och anglifierat Billie the Vision med små yachtinfluenser i botten.
Då och då lyser viss orutin igenom men musikaliskt är det kompetent och bra och med lite mer rutin har det här potential att bli riktigt bra.
Det är en bra spelning och allra bäst är det i dom mest dansanta numren.
Betyg: 3
Mikael Wiehe
Som väntat är medelåldern på publiken här högre än på många andra av festivalens spelningar. Dock inte så hög som man kanske skulle ha trott på förhand, det är även en hel del yngre som har tagit sej ner i dalen för att se Mikael Wiehe denna eftermiddag.
Den gamle proggaren lyckas skapa en riktigt mysig stämning i dalen med sina fina akustiska sånger och mellan dessa små anekdoter och historier och så klart lite politik och budskap om människors lika värde och antirasism/antifascism.
Trots att det bara är Wiehe och hans akustiska gitarr på scenen blir det aldrig tråkigt, han framför sina sånger på ett proffsigt vis och med en pondus bara riktiga fullblodsproffs besitter. Allra bäst blir det mot slutet när han efter ett engagerande litet anförande om kuppen i Chile 1973 i synnerhet och odemokratiska högerkupper o allmänhet spelar ”Sången om Victor Jara”.
Trevligt är det ord som ligger närmast till hands för att beskriva spelningen. För det var en trevlig timme vi bjöds på, en timme som kändes betydligt kortare.
Betyg: 3
Deportees
Det bör väl direkt sägas att Deportees souligt eleganta pop inte riktigt kommer till sin rätt klockan fyra en solig onsdagseftermiddag på en nästan pinsamt tom gräsmatta. Speciellt den glesa publiken (kanske något hundratal framme vid scenen och något fler sittande i solen en bit bak) gör att det aldrig riktigt lyfter trots att det i grunden hela tiden är väldigt bra.
När den fina ”When they come” spelas blir det dock ändå riktigt skönt soft stämning framför scenen.
Den något eftermiddagsloja publiken smittar väl av sej en aning på bandet men jag tycker ändå att man hanterar den inte helt enkla situationen på ett bra sätt, bandet gör det dom ska och lyckas ändå hyfsat med att fylla ut scenen (inte minst tack vare den mycket duktige trumslagaren Thomas Hedlund).
Dessutom är bandet nästan lika stiliga som musiken är snygg, och sånt tycker vi om i den här bloggen.
Betyg: 3
Vapnet
Inte helt oväntat är det ”Kalla Mig” som går hem bäst hos publiken som letat sej in i cirkustältet, och då kanske framförallt hos den irriterande del av publiken som verkar tycka det är något av dagens höjdpunkt att orden cp och bög finns med i låttexten.
Men överlag gillas Vapnets Östersundspop genom hela konserten, inte minst hos den av mestadels unga tjejer bestående publiken längst framme vid scenen, det både dansas och sjungs med till dom flesta låtar.
Och det är också riktigt bra, allra bäst är ”Thoméegränd” och sångaren Martin (jag glömmer alltid om det är Abrahamsson eller Hanberg som sjunger) vet inte hur rätt han har när han presenterar låten med att säga att den kanske var en del av vårat soundtrack sommaren 2006.
Den enda besvikelsen är egentligen att Annika Norlin inte kommer och gästar och att den fina ”Färjemansleden” därför inte blir spelad. Plus möjligtvis dom brölande idioter jag har bredvid mej under delar av spelningen och som stör något oerhört.
Betyg: 4
Ulf Lundell
När Ulf Lundell efter några låtar ropar ”OK Karlskoga! Ni ser hungriga ut ikväll!” blir det nästa komiskt. Det han säger och sättet han säger det på känns så klyschigt att man funderar på om det är någon form av ironi Lundell håller på med. Sannolikt är det inte det.
Så där håller det på, man vet inte riktigt om man ska skämmas eller om det är fruktansvärt komiskt. Har man sett dom delar av Henrik Schyfferts The 90’s där Lundell nämns kan man inte undvika att tankarna vandrar däråt under delar av konserten. Lundell blir på vissa ställen i konserten alltså en parodi på sej själv.
Det är bredbent och det maler på, för mej som inte lyssnat särskilt mycket på Lundell låter det mesta dessutom ganska likadant och när det då maler på nästan utan uppehåll mellan låtarna blir det segt. Väldigt segt.
Publiken framme vid scenen är dock entusiastisk och från där jag står verkar Ulf själv ha ganska kul vilket ger ett extra plus. Men som sagt, överlag kändes det hela ganska segt.
Betyg: 2
Hassle
Det bör sägas direkt, det jag hört på skiva, radio och liknande med Hassle har inte riktigt tilltalat mej. Jag tycker mest det har känts som ganska slätstruken radiopop. Men live är det betydligt bättre, det är mindre slätstruket och publikens respons lyfter låtarna.
Som väntat är Hurtful allra populärast hos publiken men dom flesta låtar får faktiskt riktigt bra respons, Hassle verkar helt enkelt populär hos puttepubliken denna kväll.
Betyg: 3
Hello Saferide
En fantastisk konsert. Det är ungefär allt jag kan säga. Jag kan inte motivera varför och jag kan inte säga exakt vad som gjorde det men det var en fantastisk konsert. Det var ren lycka och glädjerus konserten igenom.
Det var fint, det var vackert, det var euforiskt, det var stämningsfullt, det var helt enkelt underbart.
Allra allra bäst blev det nog i 2006, eller i The Quiz, eller i I was definitely made for these times, eller 2008, eller Anna, eller Arjeplog i någon annan av alla fantastiska låtar vi fick höra. Men 2006 som jag nämnde först var magisk, då var det liksom allt på en gång.
Ska man göra någon liten anmärkning så skulle det möjligtvis vara att Annika gärna hade fått spela några låtar till. Vi fick exempelvis inte höra ”X telling me about the loss of something dear, at age 16” och det spelades ganska få låtar från första skivan (hade inte haft något emot att få dansa till San Fransisco eller My best friend). Men med tanke på hur mycket bra vi fick höra och hur skitbra det var känns det som petitesser.
Annika Norlin är fantastisk. Det här var underbart, helt underbart.
Och lite extra fint kändes att hon hade med en cellist på scenen så att vi i avslutande Arjeplog fick höra det fantastiska stråkpartiet i slutet.
Betyg: 5
Perssons Pack
Det här blev en riktigt bra spelning. Efter att ha inlett med att säga att spelningen är speciell eftersom en av bandmedlemmarna var inlagd på sjukhus och inte kunde vara med sparkar Per Persson igång en spelning som både han, packet och publiken tycks uppskatta.
Persson och hans pack piskar upp ett rejält sväng i dalen och publiken är definitivt med på noterna. Både bandet och publiken verkar ha riktigt kul.
Konsertens höjdpunkt är dock den magnifika ”Stenad i Stockholm”. Annika Norlin gästar och även om hon verkar lite sliten efter sin egen konsert blir det fantastiskt ändå. Låten avslutas med att Annika och Persson tar några valssteg och när låtens sista ton klingat ut känner vi nog alla som står där i dalen att vi precis upplevt något stort.
Betyg: 4
bob hund
En uppvisning. Något annat går inte att kalla det här. En makalös uppvisning. En lektion i hur det ska gå till. bob hund visar här att man sannolikt är Sveriges bäst liveband. Det är en grym intensitet konserten igenom, publiken är extatisk, musiken är fantastisk. Det är med andra helt jävla makalöst (ursäkta svordomen).
Thomas Öberg kan dessutom vara Sveriges mest underhållande artist. Han hoppar runt på scenen som om han vore besatt, klättrar på både monitorer och riggar, har helt lysnade mellansnack, smarta, roliga, fyndiga och allmänt underbara, och allt det toppas så klart av en hel del galna infall.
Det finns många höjdpunkter men ska man nämna en som konsertens absoluta klimax får det bli extranumret ”Istället för musik: förvirring”. Thomas Öberg sjunger den ståendes på staketet framför scenen och publiken blir bokstavligt talat galen. Det är en närmats sanslös urladdning.
Efter extranumret vill musiken inte riktigt dö ut och till slut kommer bandet in för ännu ett extranummer. Det känns som att det inte finns någon som vill att den här konserten ska ta slut.
Öberg börjar konserten med att säga att det är vi i publiken osm bestämmer om konserten blir legendarisk, ett tema han återkommer till ett par gånger under konsertens gång, men fan vet om det här inte är en legendarisk konsert. På riktigt.
Det här är festivalens, kanske hela sommarens mest solklara betyg. Bättre än så här blir nästan inte en konsert.
Betyg: 5
Shotgun Crackers
Äran att inleda festivalen har alltså gått till Norrtäljebandet Shotgun Crackers, och det blir en riktigt trevlig start på festivalen.
När bandet först kliver ut på scenen och man tror det ska börjar visar det sej dock att det blivit några minuters försening och att det då bara är soundcheck. Men knappa 15 minuter efter utsatt tid sparkar så festivalens första band igång och det blir en spelning som präglas av sväng och värme. Just värmen känns lite som den röda tråden i den annars något spretiga musiken. En musik som även om den spretar skulle kunna beskrivas som rakt igenom trevlig och dansant indie som stundtals påminner om ett något mer vildsint och anglifierat Billie the Vision med små yachtinfluenser i botten.
Då och då lyser viss orutin igenom men musikaliskt är det kompetent och bra och med lite mer rutin har det här potential att bli riktigt bra.
Det är en bra spelning och allra bäst är det i dom mest dansanta numren.
Betyg: 3
Mikael Wiehe
Som väntat är medelåldern på publiken här högre än på många andra av festivalens spelningar. Dock inte så hög som man kanske skulle ha trott på förhand, det är även en hel del yngre som har tagit sej ner i dalen för att se Mikael Wiehe denna eftermiddag.
Den gamle proggaren lyckas skapa en riktigt mysig stämning i dalen med sina fina akustiska sånger och mellan dessa små anekdoter och historier och så klart lite politik och budskap om människors lika värde och antirasism/antifascism.
Trots att det bara är Wiehe och hans akustiska gitarr på scenen blir det aldrig tråkigt, han framför sina sånger på ett proffsigt vis och med en pondus bara riktiga fullblodsproffs besitter. Allra bäst blir det mot slutet när han efter ett engagerande litet anförande om kuppen i Chile 1973 i synnerhet och odemokratiska högerkupper o allmänhet spelar ”Sången om Victor Jara”.
Trevligt är det ord som ligger närmast till hands för att beskriva spelningen. För det var en trevlig timme vi bjöds på, en timme som kändes betydligt kortare.
Betyg: 3
Deportees
Det bör väl direkt sägas att Deportees souligt eleganta pop inte riktigt kommer till sin rätt klockan fyra en solig onsdagseftermiddag på en nästan pinsamt tom gräsmatta. Speciellt den glesa publiken (kanske något hundratal framme vid scenen och något fler sittande i solen en bit bak) gör att det aldrig riktigt lyfter trots att det i grunden hela tiden är väldigt bra.
När den fina ”When they come” spelas blir det dock ändå riktigt skönt soft stämning framför scenen.
Den något eftermiddagsloja publiken smittar väl av sej en aning på bandet men jag tycker ändå att man hanterar den inte helt enkla situationen på ett bra sätt, bandet gör det dom ska och lyckas ändå hyfsat med att fylla ut scenen (inte minst tack vare den mycket duktige trumslagaren Thomas Hedlund).
Dessutom är bandet nästan lika stiliga som musiken är snygg, och sånt tycker vi om i den här bloggen.
Betyg: 3
Vapnet
Inte helt oväntat är det ”Kalla Mig” som går hem bäst hos publiken som letat sej in i cirkustältet, och då kanske framförallt hos den irriterande del av publiken som verkar tycka det är något av dagens höjdpunkt att orden cp och bög finns med i låttexten.
Men överlag gillas Vapnets Östersundspop genom hela konserten, inte minst hos den av mestadels unga tjejer bestående publiken längst framme vid scenen, det både dansas och sjungs med till dom flesta låtar.
Och det är också riktigt bra, allra bäst är ”Thoméegränd” och sångaren Martin (jag glömmer alltid om det är Abrahamsson eller Hanberg som sjunger) vet inte hur rätt han har när han presenterar låten med att säga att den kanske var en del av vårat soundtrack sommaren 2006.
Den enda besvikelsen är egentligen att Annika Norlin inte kommer och gästar och att den fina ”Färjemansleden” därför inte blir spelad. Plus möjligtvis dom brölande idioter jag har bredvid mej under delar av spelningen och som stör något oerhört.
Betyg: 4
Ulf Lundell
När Ulf Lundell efter några låtar ropar ”OK Karlskoga! Ni ser hungriga ut ikväll!” blir det nästa komiskt. Det han säger och sättet han säger det på känns så klyschigt att man funderar på om det är någon form av ironi Lundell håller på med. Sannolikt är det inte det.
Så där håller det på, man vet inte riktigt om man ska skämmas eller om det är fruktansvärt komiskt. Har man sett dom delar av Henrik Schyfferts The 90’s där Lundell nämns kan man inte undvika att tankarna vandrar däråt under delar av konserten. Lundell blir på vissa ställen i konserten alltså en parodi på sej själv.
Det är bredbent och det maler på, för mej som inte lyssnat särskilt mycket på Lundell låter det mesta dessutom ganska likadant och när det då maler på nästan utan uppehåll mellan låtarna blir det segt. Väldigt segt.
Publiken framme vid scenen är dock entusiastisk och från där jag står verkar Ulf själv ha ganska kul vilket ger ett extra plus. Men som sagt, överlag kändes det hela ganska segt.
Betyg: 2
Hassle
Det bör sägas direkt, det jag hört på skiva, radio och liknande med Hassle har inte riktigt tilltalat mej. Jag tycker mest det har känts som ganska slätstruken radiopop. Men live är det betydligt bättre, det är mindre slätstruket och publikens respons lyfter låtarna.
Som väntat är Hurtful allra populärast hos publiken men dom flesta låtar får faktiskt riktigt bra respons, Hassle verkar helt enkelt populär hos puttepubliken denna kväll.
Betyg: 3
Hello Saferide
En fantastisk konsert. Det är ungefär allt jag kan säga. Jag kan inte motivera varför och jag kan inte säga exakt vad som gjorde det men det var en fantastisk konsert. Det var ren lycka och glädjerus konserten igenom.
Det var fint, det var vackert, det var euforiskt, det var stämningsfullt, det var helt enkelt underbart.
Allra allra bäst blev det nog i 2006, eller i The Quiz, eller i I was definitely made for these times, eller 2008, eller Anna, eller Arjeplog i någon annan av alla fantastiska låtar vi fick höra. Men 2006 som jag nämnde först var magisk, då var det liksom allt på en gång.
Ska man göra någon liten anmärkning så skulle det möjligtvis vara att Annika gärna hade fått spela några låtar till. Vi fick exempelvis inte höra ”X telling me about the loss of something dear, at age 16” och det spelades ganska få låtar från första skivan (hade inte haft något emot att få dansa till San Fransisco eller My best friend). Men med tanke på hur mycket bra vi fick höra och hur skitbra det var känns det som petitesser.
Annika Norlin är fantastisk. Det här var underbart, helt underbart.
Och lite extra fint kändes att hon hade med en cellist på scenen så att vi i avslutande Arjeplog fick höra det fantastiska stråkpartiet i slutet.
Betyg: 5
Perssons Pack
Det här blev en riktigt bra spelning. Efter att ha inlett med att säga att spelningen är speciell eftersom en av bandmedlemmarna var inlagd på sjukhus och inte kunde vara med sparkar Per Persson igång en spelning som både han, packet och publiken tycks uppskatta.
Persson och hans pack piskar upp ett rejält sväng i dalen och publiken är definitivt med på noterna. Både bandet och publiken verkar ha riktigt kul.
Konsertens höjdpunkt är dock den magnifika ”Stenad i Stockholm”. Annika Norlin gästar och även om hon verkar lite sliten efter sin egen konsert blir det fantastiskt ändå. Låten avslutas med att Annika och Persson tar några valssteg och när låtens sista ton klingat ut känner vi nog alla som står där i dalen att vi precis upplevt något stort.
Betyg: 4
bob hund
En uppvisning. Något annat går inte att kalla det här. En makalös uppvisning. En lektion i hur det ska gå till. bob hund visar här att man sannolikt är Sveriges bäst liveband. Det är en grym intensitet konserten igenom, publiken är extatisk, musiken är fantastisk. Det är med andra helt jävla makalöst (ursäkta svordomen).
Thomas Öberg kan dessutom vara Sveriges mest underhållande artist. Han hoppar runt på scenen som om han vore besatt, klättrar på både monitorer och riggar, har helt lysnade mellansnack, smarta, roliga, fyndiga och allmänt underbara, och allt det toppas så klart av en hel del galna infall.
Det finns många höjdpunkter men ska man nämna en som konsertens absoluta klimax får det bli extranumret ”Istället för musik: förvirring”. Thomas Öberg sjunger den ståendes på staketet framför scenen och publiken blir bokstavligt talat galen. Det är en närmats sanslös urladdning.
Efter extranumret vill musiken inte riktigt dö ut och till slut kommer bandet in för ännu ett extranummer. Det känns som att det inte finns någon som vill att den här konserten ska ta slut.
Öberg börjar konserten med att säga att det är vi i publiken osm bestämmer om konserten blir legendarisk, ett tema han återkommer till ett par gånger under konsertens gång, men fan vet om det här inte är en legendarisk konsert. På riktigt.
Det här är festivalens, kanske hela sommarens mest solklara betyg. Bättre än så här blir nästan inte en konsert.
Betyg: 5
posted by Nicklas R at 23:58
0 Comments:
Post a Comment
<< Home